Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Den långa vägen hem till Polin

Länge var minnet av tre miljoner judar nästan utraderat i Polen, liksom den tusenåriga polsk-judiska traditionen. Men det nya museet Polin i Warszawa sätter punkt för glömskan. Maciej Zaremba åker dit och möter en hyllning till livet.

Polen upptäcktes på 900-talet av en judisk köpman.

Får jag skriva så? Eller anses det kränkande för ett folk att bli upptäckt? Dock läser vi att Ibrahim ben Jacob från Córdoba var den förs­ta att berätta om det som skulle bli Polen: om fursten Mieszko, hans frusna land, hans buttra folk och dess märkliga seder. Bland dem att när en man upptäcker att hans brud är oskuld kan han skicka bort henne med orden: ”Hade det varit något gott med dig hade många velat ha dig före mig.” Året är 966. Det är två hundra år före den första polska historiekrönikan.

I rummet intill visas de äldsta polska mynten, från 1100-­talet. Polacker har sett dem till leda; de finns avbildade på tio­zlotysedeln. Men nu blir det folkstockning, man börjar prata, tar upp plånböcker, jämför, skakar på huvudet. Nej, detta hade man ingen aning om. Att de märkliga tecknen på de första mynten, som föreställer statsgrundaren, faktiskt betyder ”Furst Mieszko”. Fast på hebreiska.

Det är inte många museer som lyckas rucka besökarens världsbild redan vid första montern. Men Polin, som det heter, är inget vanligt museum. Människor reser över halva jorden för att se det, och somliga kommer ut tårögda. Jag hittar inte ordet för det som försiggår här inne. Andebesvärjelse? Andakt? Katharsis?

Vi är i Muranów, den del av Warszawa dit min mamma aldrig ville gå. När vi ändå hamnat där en gång blev hon grå i blicken, stum och oåtkomlig. Jag försökte förströ henne med pladder. Varför står husen här högre upp än gatan? Hon snäste av mig, oväntat häftigt, hon var trött på dumma frågor. Jag minns inte orden, bara det som hände med hennes ansikte. Inom en sekund avlöstes där ursinne, förtvivlan och en sorg så bottenlös att jag, den idiotförklarade elvaåringen, förstod utan att förstå varför eller hur att det skulle bli min livsuppgift att trösta min mamma.

Vi är rätt så många om den saken, utspridda över världen, och vi har alla misslyckats. Vi är barn till de otröstliga.

På fotografiet här intill finns svaret på min fråga. Det var där den ställdes, hundra meter till vänster om kyrkan, femton år efter det att bilden togs. Substansen mellan stigarna är en blandning av människoben, tegelgrus och aska. Öknen skräcker sig kilometervis åt alla håll. Det är vad som var kvar av Warszawas judiska stadsdel.

Efter kriget fann myndigheterna det ogörligt att gräva fram kvarlevor ur ruinerna. Man stampade till dem och byggde en ny stad på platsen. Gatorna fick nya namn och ny sträckning. När vi gick där år 1962 fanns nästan inget som påminde om de 400 000 judar som tjugo år tidigare levt här, dött här eller hämtats härifrån till sin sista resa.

Ingen berättade heller för mig att badet där jag tog simlektioner varit en synagoga tjugo år tidigare. Eller att jag på min väg till skolan trampade på judiska gravstenar. Jag visste inte att det före kriget funnits hundratals städer där man mest talade jiddisch. Ingen skolbok upplyste att det var för judar som nazisterna skapade dödslägren.

Ända fram till 1980-talet kunde man växa upp i Polen helt ovetande om att landet sedan medeltiden och intill nyligen varit det etniskt och religiöst mest blandade i Europa. När polska armén drog ut mot Hitler i september 1939 var det med fältpräster från fem trossamfund. Bland dem sju rabbiner och en imam.

Jag vet få andra exempel på en så framgångsrik hjärntvätt av en nation. Eller var det självförvållat? Minnet av tre miljoner polska judar, en hel värld med skolor, tempel, vittberömda filosofer, teatrar, judiska kvarter och hela städer, idrottsföreningar, tidningar, politiska partier och mosaiska truppförband… Hur kunde det försvinna? Hur var det möjligt att ett land som amputerats på en hel kultur, som alltid funnits i dess blodomlopp, inte kände fantomsmärtor? Eller ens sorg?

Det finns numera en uppsjö av böcker som försöker besvara dessa frågor. Mycket skylls på kommunismen. Visst, för en marxist var världskriget ett fall av klasskamp och där fanns det ingen plats för ett folkmord som inte passade i mallen. ”Fascismens offer” stod det vid massgravar där det bara låg judar. Först på 80-talet kunde Förintelsen passera censuren.

Polens kommunister hade förvisso flera skäl att neka minoriteterna deras plats i historien. Just för att de uppfattades som Moskvas satraper försökte de framstå som polskare än polacker. Ibland blev det bara absurt, som när man döpte allt från stadsdelar till cigarretter efter medeltida riddare. Kusligt blev det när minoriteterna (judar, tyskar, ukrainare, schlesier, vitryssar, mazurer med flera) skrevs ut ur den gemensamma historien och började betraktas som främmande element. Kulmen kom som bekant åren 1967–1969 när ”fiender till socialismen” framställdes som fiender till nationen och visade sig lystra till judiska namn.

Det är bara det att på många andra områden lät sig inte polacker hjärntvättas lika lätt. Den aggressiva glömskan drabbade nästan bara Polens judar. Den varade i nästan femtio år. Sedan exploderade fantomsmärtorna.

Varför så sent? Är det först när ögonvittnena är borta som man kan tala fritt om det som hänt? Det har sagts att ingen som bevittnat Holocaust är utan skuld. Den amerikanske psykiatern Robert J Lifton har noterat att människor som närvarat vid något så ohyggligt försöker återfå balansen genom att distansera sig från offren. Om de inte rent av letar ursäkter för sin passivitet. Eller sin maktlöshet. Som att de mördade på något sätt bar skulden till sitt öde. Det finns en europeisk antisemitism som inte kan förlåta judar för att deras undergång solkade andras självbild.

Och den finns en annan, mer trivial, men inte mindre traumatisk orsak till den långa glömskan. Någon flyttade in i Singers hem samma dag som familjen hämtades till lägret. Någon annan övertog deras bageri. Eller advokatkontoret, med tavlorna, mattorna och porslinet. För miljoner människor medförde den judiske grannens död tillfälle till ett bättre liv. Det finns i Polen köpingar där nästan ingen kan känna sig som rättmätig ägare till sitt hus. Vad sätter det för spår i själen? Resande i dessa trakter får sällan svar på frågan var synagogan en gång stod.

”Jag saknar dig, jude”, kunde man år 2005 läsa på husväggarna från Krakow till Gdansk. Då hade det på tio år utkommit närmare tusen titlar om judiska öden. Allt från avslöjanden om polackers medverkan till Förintelsen, avhandlingar, memoarer och forskningsrapporter till debattböcker och minnesskrifter över svunna städer. Det är som om en fördämning hade brustit. (Jag måste få notera den sinistra paradoxen: Det lär i dag finnas fler böcker om Polens judar än det finns judar i Polen.) Och springfloden fortsätter, med smått otroliga tio titlar per månad.

Det är mestadels en plågsam läsning för polacker, som i hundra år utfodrats med en nationalromantisk (i dag skulle vi säga ”sverigedemokratisk”) idé om ”det polska folket”, som något uråldrigt, oblandat och genuint. Och frågar man en polack (fråga mig!) vad som utmärker denna rena stam, lär han svara ”toleransen”. Polens claim to fame är, om ni inte viss­te det, att ha varit trosfrihetens stamort på jorden. Det enda landet där flyktingar från Europas alla religionskrig kunde få asyl.

Nu rämnar dessa bilder. Det har aldrig funnits, det etniska Polen. Landet har varit en smältdegel av religioner och folkslag, hjälpligt förenade av språket. Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar. Det hade varit en annan kultur. Ingen kan veta hurdan, men säkert av mindre ambivalent sinnelag.

Också toleransen framstår i ett nytt ljus. Den polska lagen från 1573, som förbjöd diskriminering på religiösa grunder, var förvisso unik. (Det skulle dröja nästan fyra hundra år, till 1951, innan svenskar fick motsvarande rättigheter.) Men den hindrade inte att judar kunde stängas ute från yrken, fördrivas från städer, åläggas godtyckliga skatter eller pekas ut som syndabockar för allsköns olyckor.

Det mest smärtande för polackers självbild är insikten att de inte ”gjorde vad de kunde”, som det brukar heta, för att rädda Polens judar undan Hitlers dödsmaskin. Det är föga tröst att polackerna gjorde mer än något annat folk, när man nu tvingas inse att en del av dem angav sina grannar, eller rent av deltog i dödandet.

Som nationell självrannsakan saknar det som nu händer motstycke. Tidigare är det bara Tyskland som så utan smärtlindring skurit i sin självbild. Men tyskarna hade inget att förlora. Somliga menar dock att också det polska modet att rannsaka är fodrat med nödtvång. Att folk till slut inte uthärdar att bo i ett spökhus.

Någon har sagt att Polen går utmärkt att trivas i, bara man inte öppnar tidningen. Sedan kommunismens fall har landet utvecklats i svindlande takt. Fattigdomen krymper, det mesta fungerar, mutkolvar sitter inne, man kan ta sig fram i rullstol, polska elever drar ifrån de svenska, regeringschefen är en kvinna, lönerna stiger, brottsligheten sjunker och för en jude med kindlockar är Warszawa tryggare än Malmö. Somliga har börjat källsortera. Människor talar engelska och är vänliga mot utsocknes. Ja, till och med mot ryssar.

Men öppnar man ett dagblad är det som att glänta på porten till skärselden. Det fridfulla landet påstås stå på randen till inbördeskrig. Ingen är att lita på, politiker är antingen cyniska, onda eller köpta, landet är i händerna på förrädare, pederaster, anhängare till Antikrist, svenska feminister (jodå), utländska agenter, EU, maffian, kommunister, Putin och Ange­la Merkel.

Det är det som är spökhuset. På den offentliga scenen, inom politiken och i spalterna, upphör annars förnuftiga högerpolitiker att bete sig rationellt. När de möter en avvikande åsikt vädrar de en fiende. Triviala konflikter kan på nolltid uppgraderas till en tvekamp mellan gott och ont. Det är som om de vore fångar i ett ödesdrama. Någon skriver deras roller.

Det är andarna som gör det, menar socialantropologen Joanna Tokarska Bakir. De obegråtnas vålnader. Eller, mindre poetiskt: den förträngda historien.

Fråga mig inte hur andarna bär sig åt. Men det verkar som om människor som mot bättre vetande försvarar sin självbild tenderar att se världen i svart och vitt, gott och ont. Som om minsta tvekan hotade att öppna en spricka i pansaret, och det stora tvivlet kunde tränga in.

Jag behövde en så lång inledning för att göra tydligt att Polin, det nyss öppnade museet över de polska judarnas historia, också skriver historia. Det sätter symbolisk punkt för en nationell historiesyn i ett land där nationalismen – av historiska skäl – till nyligen varit oumbärlig och synonym med strävan efter frihet. Det är ingen liten sak, särskilt mot bakgrund av vart Europa tycks på väg.

Polin är hebreiska för Polen. Redan i första museisalen blir man lätt konfys. Där man väntat sig en medeltida Torarulle susar en urskog. Man lyssnar till fågelsången tills man förstår. Museimakarna har vänt på perspektivet! Det är inte Polen som här berättar judarnas historia. Det är judar som levt här som berättar sin. Skogen var förstås det första de resande från Córdoba såg.

I fortsättningen är det huvudsakligen judiska källor som talar. För den som vill finns det att läsa och lyssna så det räcker för en vecka. Gömda i fack, på pekskärmar eller i hörlurar finns brev, köpeavtal, memoarer, polisprotokoll, matrecept, religiösa dispyter. En mångfald av röster från åtta sekler, ofta personliga, ibland intima. Eftervärldens insikter är dämpade till ett minimum. Jag vet inget så medvetet icke-anakronistiskt museum, där besökaren lockas att se sig själv i för länge sedan döda individer.

Att avstå från den allvetande kommentaren till förmån för tidsvittnen är det mest lysande bland flera påfund som gör museet så gripande. Besökaren flyttas mentalt från läktaren ned på spelplatsen. Ett annat lyckat grepp är att rata det abstrakta. Någon kritiker efterlyste (i förebrående ordalag) en avdelning om antisemitismen. Hen har nog inte fattat bluesen. Denna utställning ber oss att glömma vad vi vet. Den vill få oss att krypa tillbaks i tiden och dela livskänslan med dem som levde då.

Och den berättar, mycket åskådligt, att Polens judar genom tiderna utsatts för konstant hets från kyrkan, samt, omväxlande, för feodalherrars girighet, kosackers bitterhet mot adeln, de livegnas hat mot alla, kristna köpmäns lust att slippa konkurrens, samt – i modern tid – för nationalismens exkludering och rasism. Men aldrig för allt detta samtidigt. I långa tider var det kungamakten eller adeln som skyddade ”sina” judar mot avundsamma borgare och rasande prelater. Det sentida samlingsbegreppet ”antisemitism” står i vägen för förståelsen av hur densamma växte fram.

De flesta museer dväljs i hus som byggts för andra ändamål. Man stoppar in det man har att visa i befintliga rum. Polin är annorlunda, vilket förklarar varför det tog tjugo år att skapa. Man började med att leta rumsliga uttryck för tidskänslan. 1600-talet, de polska judarnas guldålder, skulle kännas högt i tak och öppet. Sena 1800-talet är emancipation, sionism och förvirring. Bör man emigrera, kan man assimileras och förbli jude? Här skall man inte kunna veta vilken väg som är den rätta. Och de svarta åren 1939–1945, en klaustrofobisk labyrint där rummen kröks och väggarna störtar in omkring de tillspillogivna.

Således inbjöds arkitekter att bygga ett hus kring en historia, vars krökar och utbuktningar redan var bestämda. Det vinnande bidraget av finländaren Rainer Mahlamäki (i konkurrens med bland andra Daniel Libeskind och Peter Eisenman) är på samma gång enkelt, storslaget och laddat med symboler. Fasaden av vinklade glaspaneler tar färg av himlen och ser vissa dagar att ut lyfta från marken. Och i entréhallen, som måste vara Polens märkligaste innerum, vågigt, ljusdränkt och sandvarmt, vet man inte om man vandrar genom öknen, eller om det är Röda havet som öppnat sina vatten. Eller kanske en livmoder. Vad det än är, är det en hyllning till livet.

Somliga har klagat över att utställningen är för rik och att den brister i vägledning. Visst, man behöver nog en vecka för att ta till sig allting. Bara den formidabla rekonstruktionen av takmålningar i en lantlig synagoga från 1600-talet kan fängsla en i timmar. Själv upplever jag både överflödet och den relativa strukturlösheten som befriande. Vi skall inte tro att man på en dag kan få en överblick över en svunnen värld. En mera beskäftig struktur vore mest i vägen för besökarnas sinnesrörelser.

Jag ser en ung man nedsjunken i en bänk i en virtuellt återskapad jeshiva, en animation av ett stökigt klassrum, med röster hämtade från brev och memoarer. Han är kvar på samma plats när jag passerar två timmar senare. Bor han i Brooklyn? Eller i Haifa? Berättade farfar om sin barndom; fick de med sig några bilder när de flydde, eller är det första gången han får se en glimt av denna värld?

Warszawa i november är inte något turistmål. Men på Polin råder trängsel och språkförbistring. Engelska, hebreiska, spans­ka, ryska… Museet lär inte få några problem med besökssiffrorna. Somliga kommer hit bara för att beundra Mahlamäkis skapelse. Det talas redan om en Bilbaoeffekt. Och för barnen och barnbarnen till emigranter, som Woody Allen, Barbra Streisand, Amos Oz och nio miljoner andra, är Polin den förs­ta hembygdsgården – det hittills mest storslagna försöket att återkalla minnet av den värld som de flesta nu levande judar stammar från.

Jag tror att min mor skulle ha gått ut förgråten och mindre otröstlig från detta museum. Hon upphörde aldrig att älska landet som stött ut henne.

JUDAR I POLEN

De flesta av de människor som uppfattar sig som judar stammar från ett område som i dag består av Polen, Litauen, Vitryssland, Lettland, Ukraina och västra delen av Ryssland, men som mellan 1500-talet och 1700-talet varit ett rike, det polsk-litauiska.

Den judiska invandringen från Rhenlandet började på medeltiden. År 1264 garanterades judar av kung Boleslaw den fromme religionsfrihet, kommunal autonomi samt rätt att utöva vissa yrken. Vid början av 1500-talet fanns judiska församlingar i cirka 100 städer. 250 år senare hyste Polen den största judiska befolkningen i världen, cirka 700 000 personer med församlingar i 1 100 köpingar och städer. Vid den tidpunkten var judar ännu förbjudna att utöva sin religion i Sverige. Den första församlingen fick sitt tillstånd 1780.

Ända in på 1930-talet talade de flesta polska judar (då cirka 3,3 miljoner, tio procent av befolkningen) jiddisch. I många städer i öst utgjorde mosaiskt troende halva befolkningen. Vid andra världskrigets utbrott var det bara New York som hade en större judisk minoritet än Warszawa (365 000).

Förintelsen blev slutet för tusen år av judisk historia i Polen. Av de få som överlevde valde de flesta att emigrera, när de inte tvingades till det av kommunistpartiet åren 1967–69. I dag lever kanske 10 000 personer i Polen som uppfattar sig som judar.

Polin, museet över de polska judarnas historia, är frukten av ett ovanligt samarbete. Byggnaden har finansierats av regeringen och av staden Warszawa. Utställningen däremot, är finansierad av donationer och utformad av en internationell forskargrupp under ledning av professor Barbara Kirshenblatt-Gimblett från New York University. Många frivilliga har deltagit i arbetet: så återskapades till exempel de magnifika takmålningar från synagogan i Gwozdziec av skolelever i åtta polska städer.

Museet öppnade i april 2013, men med en officiell invigning först i slutet av oktober 2014. Den permanenta utställningen berättar om judisk-polsk historia från medeltid fram till våra dagar. Museet fungerar också som ett slags kulturhus, med seminarier, konserter, teaterföreställningar och debatter.

Maciej Zaremba (född 1951) i Poznan i Polen, kom till Sverige 1969. Zaremba är medarbetare i Dagens Nyheter sedan 1989. 2006 fick han Stora journalistpriset för reportagen ”Den polske rörmokaren” och ”Rättvisan och dårarna”. ”Den polske rörmokaren” har också givits ut som bok, samt blivit en pjäs med samma namn (2007). Hans senaste böcker är ”Patientens pris: ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden” och ”Skogen vi ärvde” (bägge baserade på reportage först publicerade i DN och utgivna av Weyler).