Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Migrationen är mer än siffror

Man kan inte mäta migrationens verklighet med ekonomiska kalkyler. Alexandra ­Pascalidou har läst DN:s intervjuserie ”Efter flykten”, om flyktingmottagande och nationalekonomi.

Omid Mahmoudi var 16 år när han flydde förtrycket mot sitt folk, hazarerna, i hemlandet Afghanistan. Hans far hade kidnappats och mamman dött för att hon inte fick vård. Smugglare spände fast honom under en lastbil i Grekland och 45 timmar senare var han i Italien. Resan under lastbilen, som kunde ha kostat honom livet om han tappade greppet, kostade 4 700 euro (47 000 kronor).

Till slut nådde han sina drömmars stad – Malmö. Efter elva månader fick han asyl och sitt första jobb på ett HBV-hem. Sedan sin ankomst 2011 har Omid startat Ensamkommandes förbund med 15 lokalföreningar runtom i landet och förra året startade han flera företag däribland HBV- och fosterhem, kursverksamhet och en catering där nyanlända lagar billig mat till andra nyanlända. I dag betalar 22-åriga Omid hundratusentals kronor i skatt, har köpt en trerummare vid Nobeltorget i Malmö och skrivit två böcker som sålt i tusentals exemplar på persiska och svenska. ”Oskyldiga brottslingar” handlar om Afghanistans minoriteter och ”Den förlorade generationen” förklarar varför färre kvinnor flyr.

Varje månad skickar Omid 7 000 kronor till familjen. Dessutom har han öppnat ett studenthem för tjejer från andra provinser som kommit in på universitet i Kabul men inte har råd med boende. Liknande studenthem finns för killar men inte för tjejer. Omid betalar el, mat och hyra för ett trettiotal tjejer för 7 000 kronor i månaden. ”Kvinnor tvingas lämna universitetet för att åka hem och gifta sig eller överleva på annat sätt. När man ser hur svenska kvinnor har det inser man hur svårt livet är för kvinnorna i Afghanistan där de inte ens får lämna hemmet utan ett manligt förkläde” säger Omid på klockren svenska.

När jag frågar Omid som jag möter på ABF:s konferens ”Välkommen hit” hur han, som 22-årig flykting, blev en framgångsrik företagare svarar han snabbt: ”Jag har varit vuxen i hela mitt liv. Jag började knyta mattor när jag var sex år eftersom vi hazarer inte alltid fick gå i skolan. Jag var tvungen att skaffa mat till familjen och gömma dem undan talibanerna”.

Varför drar jag upp Omid när jag egentligen vill skriva om DN:s intressanta intervjuserie om migrationens kostnader?

Av den enkla anledningen att ett simpelt nedslag i verkligheten, ett möte med en migrant, är ett kvitto på migrationens kostnader och vinster som inte kräver decennier av kostsam akademisk forskning.

Vi lever i folkvandringarnas tid. Enligt FN är migration en av vår tids främsta megatrender. 60 miljoner människor är just nu på flykt och det finns fler än 250 miljoner migranter i världen. Hälften är kvinnor. De flesta är arbetskraftsinvandrare. Skulle vi migranter bilda ett eget land vore det en stormakt.

Omid ser sig inte som särskilt unik. På boendet för ensamkommande delade han rum med Amir som läste in gymnasiet på ett och ett halvt år, lärde sig språket på fem månader och nu studerar till tandläkare på Göteborgs universitet.

”Barn som flyr har drömmar och drivkrafter. Vi kommer snabbare in i samhället för vi har ingen att luta oss emot och ingen som håller oss tillbaka”, säger han.

Lisa Pelling, chefsutredare på Arena Idé, som står bakom rapporten ”900 miljarder skäl att uppskatta invandring”, visar att migration utgör en trippel vinst – för migranterna, för mottagarländerna, för ursprungsländerna. Remitteringarna, pengarna som migranterna skickar hem, är tre gånger större än biståndet. Och det är pengar som hamnar i rätt fickor. Mäter man diasporans inverkan på sina forna hemländer som enskilda biståndsgivare får man en massa plustecken. Det är ett led i internationell fattigdomsbekämpning.

Ekonomen Sandro Scocco och docenten i ekonomisk historia Lars Fredrik Andersson som räknat på invandringens kostnader och intäkter varje år sedan 1950, visar att även om vinsterna var högre på 1960–1970-talen när arbetskraftsinvandrare från Sydeuropa fyllde de svenska fabrikerna, så är den fortfarande en vinst. Utan invandring hade Sverige haft 2,5 miljoner invånare färre i dag och ekonomin hade varit en dryg femtedel mindre. ”Utan invandring stannar Sverige” är inte bara en 1990-talsslogan utan även titeln på journalistprofessorn Jesper Strömbäcks senaste, oerhört pedagogiska bok som alla borde läsa. Strömbäck levererar 200 sidor späckade med bevis på hur migrationen och mångfalden stärker Sverige.

Även den liberala tankesmedjan Fores har ägnat sig åt frågan, med bland annat boken ”Lyckad invandring” där en av medförfattarna Andreas Hatzigeorgiou, handelsekonom vid Utrikesdepartementet, visar att invandring bland annat ökar utrikeshandeln. Vid boklanseringen talade förre migrationsminister Tobias Billström (M) om ”politikens oförmåga att synliggöra det positiva och medias ensidiga fokusering på problem”. Medial mörkläggning, med andra ord.

Summan av kardemumman är att majoriteten av politiker, forskare och tankesmedjor från höger till vänster, med stöd av bland andra EU-kommissionen och OECD pekar på migrationens multiplikations­effekter. Förutsättningen är att vi skapar språkliga studsmattor, effektiv etablering och snabb validering av examina. Så kan kortsiktiga kostnader bli långsiktiga vinster.

När flyktingar förvandlas till siffror med prislappar på pannan och när migranter mäts med matematiska måttstockar, uppstår flera frågetecken. Vilka variabler räknas in i ekvationen som avgör vinst eller förlust? Räknar vi in vapenförsäljningens vinster som orsakar flykt? Hur länge är man matematiskt migrant? När slutar vi vara migranter och när börjar vi bli människor? Hur påverkar prissättningen människovärdet? Vad får en människa kosta? Och vilka människor får kosta? Vilka andra grupper ska vi räkna på? Funktionshindrade? Pensionärer? Hbtq? Bokstavsbarn? Vilka andra kan vi ta ställning för eller emot med hjälp av kategoriseringens trubbiga klubbor och ekonomiska argument?

Den rasistiska retoriken rasar ofta över migrationens kostnader som ställs mot välfärden. Desto mer sällan ställs välfärden mot den astronomiska skatteflykt till skatteparadis som gräver hål i statskassorna. Trots att EU-kommissionen räknat ut att skatteflykt och skattefusk kostar EU:s skattebetalare 1 000 miljarder euro varje år, pekas skatteflyktingarna sällan ut som den stora samhällsbördan.

Även om det samlade världssamfundet, FN, EU, OECD och forskarvärlden enats kring migrationens fördelar kan vi bara konstatera att fakta inte biter på rasister. Att då ta fram miniräknare och kulramar för att stapla människor utifrån födelse och rörelse är att låna deras logik.

Kopparberg är avfolkningsorten på nästan 4 000 invånare som fick ta emot 1 000 asylsökande från 18 länder. Det är förståeligt att folk som bott där i generationer blir oroliga.

”Folk är rädda om jobben. Rädda för framtiden. Rädda för globaliseringen. Men det är bra för orten. Vem ska vända mig i sängen när jag blir gammal? Äldreomsorgen behöver personal, affärerna behöver kunder, två nya butiker har öppnat senaste året. Bussarna går tack vare de nyanlända”, säger Annmarie Lööf som ordnar språkkaféer och studiecirklar på ABF.

Najla nickar. Hon kom från Jemen till Kopparberg. En ensamstående mamma till en fyraårig flicka som bara några år efter sin ankomst har tre olika jobb. Hon arbetar som barnskötare och kulturkommunikatör och undervisar arabiska, muslimska kvinnor i svenska och samhällskunskap. ”Jag har sjal och är en av dem. Jag blir bron mellan dem och det svenska samhället” säger Najla, som gläds över att hon till sommaren äntligen ska få utöva sitt yrke som biomedicinsk analytiker på Lindesbergs lasarett.

Basel Zeid Joumaa, 24 år, har en ekonomexamen från Damaskus universitet. Kriget i i Syrien förde honom från en stad med sju miljoner invånare till en liten ort med 3 000 personer. ”Jag älskar Munkfors. Även om jag ibland pratar med mig själv för att jag känner mig ensam” säger han.

Är Omid, Basel och Najla vinster eller förluster? Kommer de att bidra till eller belasta vår ekonomi?

Allt beror på oss. Små insatser i startgroparna gör stor skillnad i spurten mot målet.

Migrationens matematik lär oss att man med selektiva sifferexerciser kan påvisa vad man vill. Och att det finns fördelar som inte är kvantifierbara. Migrationen har inte bara ett pris. Den har också ett värde.

Om migranterna gick upp i rök skulle den omtalade systemkollapsen besannas. Vård och omsorg, transport-, restaurang- och servicebranschen bärs upp av hårt arbetande migranter. Det är bara att ställa väckarklockan på fem för att se vilka som delar ut din morgontidning, städar kollektivtrafiken, svabbar korridorer, städar toaletter, tar hand om gamlingar och står i grovdisken.

Det som kostar är barn som är födda och uppvuxna här och som aldrig möter skolkamrater som har svenska som modersmål. Det som kostar är de som diskvalificerar begåvningar för att de kommer med fel namn, fel bakgrund, fel färg. Det som kostar är de mentala murarna och de osynliga barriärerna som fjärmar välmående villakvarter från fattiga förorter. Det som kostar är oceanerna som skiljer solsidan från skuggsidan. Vill vi rädda resurser, ta tillvara talanger, spara skattekronor och få klirr i kassan är det dessa skillnader vi måste överbrygga. Det är dags att riva murar och bygga broar.

Det handlar inte bara om siffror. Det handlar inte om vinster och förluster. Det handlar om mänskliga rättigheter. Ekonomer kan räkna. Vi kan tänka.