Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Minskad valutareserv riskerar den finansiella stabiliteten ”

Den Internationella Valutafonden, som har 70 års erfarenheter av finanskriser i åtskilliga länder, rekommenderar att inte minska den valutareserv som Riksbanken i nuläget håller, skriver artikelförfattarna.
Den Internationella Valutafonden, som har 70 års erfarenheter av finanskriser i åtskilliga länder, rekommenderar att inte minska den valutareserv som Riksbanken i nuläget håller, skriver artikelförfattarna. Foto: Fredrik Sandberg TT

Regeringens förslag om att minska valutareserven innebär att man räknar med att kunna låna när en kris redan inträffat, i stället för att använda likvida medel tillgängliga i Riksbanken. Erfarenheter från 1990-talskrisen och finanskrisen talar för att denna strategi är riskfylld, skriver vice riksbankscheferna Per Jansson och Cecilia Skingsley.

Allt sedan 1990-talskrisen har Sverige konsekvent bedrivit en ekonomisk politik som har gått ut på att skapa och bevara trovärdighet för vår ekonomi. Politiken har byggt på en djup insikt om att en liten och öppen ekonomi måste ha ordning och reda på hemmaplan och god beredskap att skydda sig mot tider av oro och kris.

Finanspolitiken har fått ett ramverk med inriktning på hållbara offentliga finanser. Reformer i lönebildningen och penningpolitiken har resulterat i att det, jämfört med 1970- och 80-talen, råder ordning och reda i pris- och lönebildningen. Det har funnits ett brett politiskt stöd för att satsa på institutioner med tydliga mandat och mål, som bland annat har lett fram till en Riksbank med en hög grad av självständighet. Över årens lopp har systemen finjusterats men den grundläggande inriktningen har bevarats.

Resultaten av politiken talar för sig själva. Några år efter 1990-talskrisen, då omvärlden fortfarande såg på Sverige med stort misstroende, låg en 10-årig svensk statsobligation cirka 4 procentenheter över motsvarande tysk obligation. I dag är skillnaden bara en bråkdel, cirka 0,2 procentenheter, vilket innebär att förtroendet är i paritet med Europas största och starkaste ekonomi.

Vi vänder oss inte emot att det ska finnas demokratisk insyn och kontroll när Riksbanken bedriver sin verksamhet. Men en sådan ordning kan åstadkommas utan att urholka den rådande institutionella och ekonomisk-politiska strukturen.

Under den internationella finanskrisen 2008-09 uppvisade Sverige en påtaglig stabilitet när det gällde det finansiella systemets grundläggande funktioner, inte minst att tillhandahålla krediter – och detta trots det stora beroendet av utvecklingen i omvärlden. Vi bestraffas inte längre när det råder osäkerhet på de internationella finansiella marknaderna. Den lilla båten är numera sjöduglig även när det stormar på den stora oceanen.

Den svenska ekonomin är således mycket stark i dag. Det understryks också av återhämtningen i tillväxten efter finanskrisen. Bruttonationalprodukten, BNP, har vuxit drygt tre gånger snabbare än i euroområdet och även tydligt bättre än i Storbritannien och USA. När många andra länder kämpar med växande offentliga skulder har den svenska offentliga skulden sjunkit. Den starka ekonomin bidrar till att våra banker är lönsamma och kan finansiera sig billigt på internationella kapitalmarknader. Sysselsättningsutvecklingen har också varit god.

Men att det går så här bra får inte tas för givet. Det tar många år att skaffa sig trovärdighet och omvärldens tillit men går mycket snabbt att förlora det. Mot den här bakgrunden oroas vi av regeringens aktuella förslag om förändringar i Riksbankens finansiella oberoende och balansräkning. Vi anser att detta är ett tydligt avsteg från ledstjärnan att ha god beredskap och skydda sig mot tider av oro och kris.

Den del av regeringens förslag som framförallt bör diskuteras noga rör ordningen som framöver ska råda för hanteringen av Riksbankens valutareserv. Här föreslås bland annat att Riksbanken mycket snabbt (till den 1 januari 2018) ska återbetala den del av valutareserven som lånats upp via Riksgälden. Beloppet som ska återbetalas är betydande, drygt 250 miljarder kronor eller cirka 6 procent av BNP. Att upplåning till valutareserven sker via Riksgälden är inte ett måste men har i Sverige hittills bedömts som det billigaste sättet att göra upplåningen på.

Riksbanken håller en valutareserv för att kunna fullgöra uppgifter som Riksdagen har delegerat. Där ingår uppgiften att värna ett säkert och effektivt betalningsväsende för svenska hushåll och företag. Det svenska banksystemet är ett av de största i Europa, mätt i förhållande till ekonomins storlek, och har omfattande internationell verksamhet. Det innebär att svenska banker behöver ha en kontinuerlig tillgång till utländska valutor. Uppstår störningar i bankernas finansieringsflöde måste Riksbanken stå beredd att låna ut såväl svenska kronor som utländsk valuta för att likviditetsproblemen inte ska utvecklas till allvarliga hot mot den finansiella stabiliteten. Vi talar alltså om den fas som en bank kan riskera att gå igenom innan resolution eller konkurs är ett faktum. Under finanskrisen 2008-09 lånade Riksbanken ut stora belopp till banksystemet, närmare 370 miljarder kronor i svenska kronor och cirka 250 miljarder kronor i amerikanska dollar. Dessa lån bidrog till att svenska banker fungerade genom krisen och till den snabba konjunkturåterhämtningen. Den Internationella Valutafonden, som har 70 års erfarenheter av finanskriser i åtskilliga länder, rekommenderar att inte minska den valutareserv som Riksbanken i nuläget håller.

Det är oklart om syftet med regeringens förslag nu är att börja styra storleken på valutareserven från politiskt håll – här behöver vi höra klarspråk från regering och riksdag. Om så är fallet innebär det en betydande institutionell förändring där ansvaret för likviditetsstöd till banker i kris i stora stycken flyttas från Riksbanken till det politiska systemet. En minskad valutareserv innebär också en grundläggande förändring i förutsättningarna för likviditetsstödet – i stället för att ha likvida medel tillgängliga i förväg i Riksbanken räknar man med att upplåning ska kunna ske när en kris redan inträffat. Erfarenheter från 1990-talskrisen och finanskrisen talar för att denna strategi är riskfylld. Det kan bli dyrt, ta lång tid eller i värsta fall inte alls vara möjligt att skaffa sig likviditeten som behövs. Vidare strider en sådan institutionell förändring mot EU-lagstiftning, vilket tydligt framgår av ECB:s remissyttrande över förslaget.

Varför ska Sverige, med de erfarenheter vi gjort under de senaste 25 åren, börja experimentera med den institutionella och ekonomiskt-politiska struktur som hittills varit så framgångsrik och gynnsam för vårt land? Vi vänder oss inte emot att det ska finnas demokratisk insyn och kontroll när Riksbanken bedriver sin verksamhet. Men en sådan ordning kan åstadkommas utan att urholka den rådande institutionella och ekonomisk-politiska strukturen. Mot den här bakgrunden hoppas vi att Sveriges riksdag nu tydliggör att den även fortsatt står bakom att ha en centralbank som har en hög grad av självständighet och som bibehåller sitt uppdrag att sköta likviditetsstödet till banker i kris.

DN Debatt. 17 juni 2017

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Välkommen att kommentera på DN Debatt
Nu kan du kommentera artiklar på DN Debatt via tjänsten Ifrågasätt. Kommentarer ska hålla sig till ämnet och hålla god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer. DN och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort inlägg vi bedömer som olämpliga.