Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Anna Jörgensdotter: Solidärer

Anna Jörgensdotter pendlar mellan Barcelona och Gävle i sin nya roman om spanska inbördeskriget. Maria Schottenius läser en stark roman som kräver eftertanke.

Roman

Anna Jörgensdotter

”Solidärer”

Albert Bonniers förlag, 375 sidor

Solen värmde våra ryggar och vi var inte så få som första maj i år samlades vid statyn ”La mano” på Katarinavägen. Minnesmonumentet över de svenskar som dog i spanska inbördeskriget.

Det Liss Eriksson gjorde i sten gör Anna Jörgensdottter nu i romanform. Och på samma sätt som skulptören på sin tid använde sig av ett modernt formspråk gör romanförfattaren detsamma. Hon tar sin historiska berättelse rakt in i en nutida och spännande estetik.

Spanska inbördeskriget mellan 1936 och 1939, som slutade med att Franco grep makten som diktator och styrde landet i 36 år, är en sårig, svart historia för Spanien och en sjaskig för Europa. Hitler och Mussolini använde Spanien som övningsfält för sina krig.

Siffran är omtvistad, men runt en halv miljon människor dog i kriget. Fraktionerna i Spanien, som slutligen utkristalliserades i en nationalistisk höger och en republikansk vänster splittrade familjer, vänner och grannar. Kriget skapade sår som det tog generationer att läka.

Spanska inbördeskriget blev en internationell angelägenhet, inte bara för de krigförande länder som stödde fascisterna. Enskilda personer, framför allt kommunister och syndikalister och även en del socialdemokrater, slöt upp för den demokratiska regeringen. Ungefär 40 000 frivilliga deltog, internationella brigader formades, bland dem fanns cirka 600 svenskar.

I Sverige var högern på Francos sida, liberalerna tveksamma och den socialdemokratiska regeringen med Per Albin Hansson neutral. Ingen särskilt heroisk hållning, historiskt sett. Socialdemokraterna var i det här fallet underkastade statsnyttan, det gällde att hålla sig utanför kriget. Staten förbjöd svenskarna att delta, de kunde få sex månaders fängelse, men det fanns här en skillnad mellan det officiella Sverige och det folkliga. De hemvändande firades som hjältar.

Det är kring de svenska Spanien-frivilliga som Anna Jörgensdotter spinner sin roman. I hennes referenslitteratur finns Kaj Björks bok ”Spanien i svenska hjärtan”. Bra lästips inför ”Solidärer”.

Jörgensdotters roman löper mellan två poler, en i Spanien, en i Sverige. I Barcelona finns den kvinnliga soldaten Conxa och i Gävle finns Ingemar, som just bestämt sig för att hörsamma kallelsen från det syndikalistiska mötet och ge sig i väg för att delta i kriget mot fascisterna i Spanien. Deras vägar kommer att mötas. I Gävle lämnar Ingemar Klara, som arbetar på Makaronifabriken, och som väntar hans barn. Fast det vet han inte om. Och när han är borta löser hon fadersproblemet med att låta Anders Hellgren flytta in. Han är arbetslös – ett öde han delar med många under 30-talet – och alkoholiserad. Hon ljuger inte för honom om att han skulle vara barnafadern, men han är fäst vid henne, och hon skapar sig, med självständighet och integritet, en sorts frihet tillsammans med honom.

Klara är en personlighet, och hon läser sina tidningar Arbetarbladet, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Dagens Nyheter, särskilt när Bang rest ner till Spanien. Men även Svenska Dagbladet som berömde Franco. Hon följer förloppet, lär sig namn på ledare och platser, upprörs av politiken och attackerna, följer i tankarna och tidningarna spår av mannen som hon älskar trots att han rest och som hon vet att hon kanske aldrig mer får träffa. Samtidigt formas ett liv omkring henne i Gävle. En mamma som tar hand om hennes barn och en man, som är snäll, trots allt. Och väninnor, som efter hand också engageras och är med och bildar en syndikalistisk grupp.

I Spanien träffar Ingemar den modiga Conxa, som lämnat bort sitt barn Marco, son till ”poeten”. De två soldaterna finner varandra, men mer som tröst i en tillvaro där ”döden är en kamrat från fabriken eller åkern”.

Anna Jörgensdotters sätt att berätta är säreget. Det är som om hon spänner upp två nät, ett i Barcelona och ett i Gävle och börjar fylla dem med maskor. Först är det mycket glest. Informationen har svårt att fästa. Jag läser om, bläddrar tillbaka, undrar om jag missat något. Men det är inte så. Det är så här löst, hon fyller på efter hand. Låter berättelsen tätna. Inte enbart kronologiskt. Hela skildringen fylls i, som om maskorna i nätet skapas under berättelsens gång. Och i dem fastnar historien.

Det är absolut ingen enkel roman, den kräver tid och eftertanke. Men när man till sist sitter där med helheten är den stark och gripande. Texten är gjord av repliker, tankar, återgivna detaljer, drömmar, brev, tillbakablickar. Med ett språk som är konkret och en blick för vad som är nära och väsentligt.

Arbetarstaden Gävle med diktaren och sångaren Joe Hill i de bakre leden för fackföreningsaktivisterna träder fram ur historiens grådis. Elise Ottesen-Jensen kommer till staden med sexualupplysning och mödrarna tar plats. Klara, men också Ingemars mamma Eivor finns där när han möter det outhärdliga våldet: ”Ingemar hade levt på mammans kärlek som på en enorm matsäck. Den var tänkt att räcka för evigt, men sprack sönder i grusliknande bitar.”

Jag är glad och imponerad över denna bok och över att Anna Jörgensdotter med sin märkvärdiga och sinnrika romankonst fäster historien om de Spanienfrivilliga i vårt minne.