Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Anna Schulze: Kidnappningen

I ”Kidnappningen” berättar Anna Schulze om när farmor Daisy kidnappade sin egen son. Jesper Högström läser en roman om svensk högborgerlighet som tål att jämföras med Olof Lagercrantz ”Min första krets”.

Anna Schulze

”Kidnappningen. En släktberättelse”

W&W, 453 sidor

En av de vanligaste offentliga lögnerna i vårt samhälle är att det aldrig är ens fel att två träter. Ändå har de flesta av oss stött på motbeviset: människorna som inte har det minsta svårt att skapa trätor på egen hand, människorna som helt på egen hand kan skapa kaos och förödelse på arbetsplatser och familjetillställningar.

Som alltid hamnar i konflikter som aldrig är deras fel, som ständigt är redo att kräva ursäkter av omvärlden och aldrig skulle drömma om att be om ursäkt själva. Som ljuger, manipulerar och dominerar omgivningen genom lynnesutbrott, anklagelser och scener och som anser sig i sin självklara rätt att gripa till dessa medel på grund av oförrätter och det förtryck de själva hela tiden utsätts för. Världen är skyldig dessa människor någonting – respekt, erkännande, kärlek – och den ska avtvingas detta något, genom vädjanden, genom krav, genom naket maktspråk.

Anna Schulzes ”Kidnappningen” bär undertiteln ”släktberättelse”, men är i grunden en skildring av en enda människa. Och denna enda människa, Daisy Schulze, född Bernhardt (författarens farmor; detta är den sortens bok som inleds med ett släktträd) är i lika hög grad som ett gammalt Molièredrama en personifikation av egenskaper, alla konfliktskapande (”Daisy, eller den trätgiriga”). Hon dominerar omgivningen genom en maktutövning som grundar sig i föregiven svaghet och det är hon som står för den centrala episoden i boken, när hon efter att ha förlorat en skilsmässoprocess år 1936 kidnappar sin elvaårige son och rövar honom med sig ut i Europa.

Det är en bra början, och på den vägen fortsätter det. Det finns ett slags hemsk komik över Daisy, och efter ett tag börjar man göra upp rankinglistor i huvudet över vilken som kan vara hennes mest sinnessjukt egocentriska handling. Kan det vara när hon dikterar en dagboksanteckning för den kidnappade sonen, där sonen får uttrycka sin ånger över att ha glömt sin mammas födelsedag och bedyra sin lojalitet i fejden mot alla släktingar som svikit och stämplat mot henne? När hon tar anställning på krigstidens motsvarighet till Migrationsverket och säljer namnen på politiska flyktingar från Tyskland till nazisterna? Eller när Daisy vill komma åt sin dotters pengar genom att tubba sin franske älskare att uppvakta henne – men blir rasande av svartsjuka när han verkligen inleder ett förhållande med dottern?

Det blir ändå en släktberättelse, för så långt har den sociala förklaringsmodellen rätt i att människor som Daisy naturligtvis inte existerar i ett tomrum. De kommer till på något sätt och de får effekter (vid ett tillfälle citerar Anna Schulze sin far, på tal om bibelordet om att fädernas missgärningar ska drabba de efterkommande intill tredje och fjärde led: hemskt, tycker hon, ett enkelt konstaterande av faktum, tycker han).

Schulze ramar in berättelsen om henne genom att skildra sin egen far, den en gång kidnappade sonen.

Utan att dra alltför deterministiska slutsatser kan man väl konstatera att den svenska högborgerligheten under förra sekelskiftet, med sin kombination av godtycklig maktutövning i familjelivet, hierarkiskt tänkande och brist på mänsklig värme verkar ha varit en utmärkt miljö för att frambringa psykopater.

Här finns en uppväxtmiljö av misshandel, intolerans och, som Schulze skriver, ”raseri”: ”Ett raseri som odlats fram under generationer. Ett nedärvt, konfrontativt förhållningssätt. En oförmåga att undvika konflikter. En oförmåga att lösa upp knutar. Ett sätt att ständigt och alltid provocera fram det sämsta ur sina medmänniskor.” Och, kan man tillägga, en massa pengar som alla dessa stympade själar kan ägna sitt ursinne åt att bråka om.

Schulzes bok är emellertid lyckligt befriad från sociologiserande: den ägnar sig i stället åt att med romanförfattarens noggrannhet, psykologisk klarsyn och på en exakt och njutbar prosa återskapa de gamla familjekonflikterna i all deras detaljrikedom och mänskliga komplikation. När det gäller att levandegöra en dokumentär släkthistoria så att den framstår som aktuell och smärtsam – fädernas missgärningar levande intill tredje och fjärde led – kan den jämföras med Olof Lagercrantz ”Min första krets” och Helena Henschens ”I skuggan av ett brott”. I samtliga fall är det stilens kvalitet i lika hög grad som stoffets smärtsamhet som är avgörande.

Och effekterna av Daisy? Schulze ramar in berättelsen om henne genom att skildra sin egen far, den en gång kidnappade sonen, en man med ett tvångsmässigt behov av integritet och kontroll. Men skildringen av honom och hans förhållande till berättaren Anna blir inte lika intensiv som historien om själva kidnappningen. Berättelsen ebbar liksom ut när Daisy försvinner, efter att hon har fyrat av några sista anklagande och självrättfärdigande brev från sin ensamma sjukbädd. Skräckfilmen klarar sig inte utan sitt monster, fast det är ett så ömkligt monster som verklighetens monster i regel är. Men man måste ha dem på behörigt avstånd för att kunna märka den saken.

Läs fler av DN:s bokrecensioner här.