Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Brev till min dotter – Red. Elcim Yilmaz

Kärleksfulla råd. En samling som bågnar av moderliga omsorger.

Antologi

”Brev till min dotter”

Red. Elcim Yilmaz

Med: Elaine Eksvärd, Anneli Furmark, Nabila Abdul Fattah, Katerina Janouch, Katarina Mazetti, Martina Montelius, Maxida Märak, Carolina Neurath, Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer, Therése Söderlind, Märta Tikkanen. Forum, 224 sidor

 

Alltsedan jag läste den självbiografiska antologin ”Mor, mamma, morsan” (Forum, 2012), med dess ömma och såriga berättelser om mödrar, har jag varit på jakt efter en lika drabbande läsupplevelse i samma genre. Så det är med iver jag tar mig an antologin ”Brev till min dotter”, som påpassligt kommer ut på internationella kvinnodagen.

Initiativtagare och redaktör är Elcim Yilmaz, pr-agent och ensamstående mamma. När Elcim fick ett potentiellt livshotande sjukdomsbesked började hon skriva ner allt hon kanske inte skulle få tid att säga till sin fyraåriga dotter. Böcker att läsa, filmer att se. Men framför allt den ocensurerade berättelsen om sitt eget liv, den utan förälderns skyddande lögner om hur det borde ha varit i stället för hur det egentligen var och är.

Sedan bad hon tolv kända flickmödrar att göra detsamma.

Yilmaz brev, antologins första, knockar mig; smärtan i att växa upp under hedersförtryck, styrkan som krävs för att bryta våldets mönster och skapa ett nytt, eget, familjesammanhang. Redan här uttalas den sanning som återkommer i nästan alla texter men som ändå är en uppenbarelse för alla nyblivna föräldrar – att våra barn lär oss mer än vi dem. Eller, som den samiska artisten och aktivisten Maxida Märak uttrycker det i sin närmast vibrerande stridstext: ”När du kom blev jag plötsligt sårbar men också livsfarlig.”

Några av skribenterna är försiktigare med att sätta sitt innersta på spel. ”Många grindar stängs genast. De hemligheter jag har, de pinsamma stunderna och jobbigaste händelserna ska kanske inte berättas så här?” funderar författaren Therése Söderlind, innan hon ändå stövlar rakt över grindarna i antologins kanske mest sårbart modiga mammabrev.

Det är tydligt att målsättningen med antologin, att säga det osagda, väcker ett moraliskt dilemma hos flera medverkande: Hur djupa sanningar mår våra barn bra av att höra? Var går gränsen mellan försoning och belastning?

”Jag är och förblir en strukturmänniska”, inleder socialpedagogen och opinionsbildaren Nabila Abdul Fattah sitt brev och formar det till en livstipslista som börjar med att ärlighet inte alls varar längst: ”Vissa sår ska en människa helt enkelt bära på i ensamhet. För även sår går i arv.”

Ett bidrag som sticker ut är Anneli Furmarks. Så bra att en serietecknare är med! Serieromanen, som ett bra tag varit arena för skarp samhällskritik och självreflektion, blir alltför ofta förbigången i sådana här sammanhang. Furmarks serie utspelar sig under en ödesdiger valnatt då världen vägrar att skärpa sig: ”Och jag kände mig så otillräcklig för att jag inte kunnat erbjuda dig ett annat valresultat”, säger den tecknade kattmamman till sin hunddotter. ”Jag skämdes för min jävla generation.”

Våndan över vilket samhälle vi lämnar efter oss till våra barn är ett återkommande tema. Liksom kvinnoblivande och kroppssyn, relationer och prestationer. Och hoppet om att döttrarna ska våga välja fritt och sväva högt, trots allt.

Men framför allt bågnar ”Brev till min dotter” av kärlek. Lite sentimentalsvulstigt blir det emellanåt, det är väl oundvikligt. En extra dimension hade onekligen tillkommit av att ha med en skribent som inte förmått älska sitt barn riktigt så högt och så rent.

Men det är måhända ämne för en helt annan antologi.

Förra månaden kom ”15 saker jag hade velat när jag var 15”, som samlar råd till yngre medsystrar. I ”Brev till en nybliven förälder” levererar nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie ett manifest om feministisk barnuppfostran. Så nog finns det ett sug efter traderad kvinnokunskap, inte minst efter att få dela ut den.

Redan 1876 skrev Anna Maria Lenngren ”Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon”. En titel som Märta Tikkanen återanvänder i sin underbara och tidlösa dikt, tidigare publicerad i Aftonbladet 1978, och som är sist ut i ”Brev till min dotter”.

Var dej själv

Just du är bra som du är

Inte trots att du är född till kvinna

Människa bland människor

Suck. Älskade döttrar! Just så enkelt är det. Och så svårt.