Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

De dödas bok – en vägvisare till underjorden

Thot är skriftens och månens gud och tjänar som ledsagare av de döda. På bilden utför han en av sina uppgifter: att väga de dödas hjärtan.
Thot är skriftens och månens gud och tjänar som ledsagare av de döda. På bilden utför han en av sina uppgifter: att väga de dödas hjärtan. Foto: SPL

De gamla egyptierna visste en hel del om döden, och om den svåra väg som väntade den döde. Ronny Ambjörnsson har läst den första svenska översättningen av ”De dödas bok”.

LITTERATUR
”De dödas bok”
Översättning och kommentarer: Nils Billing
Carlssons, 485 sidor

 Foto: Den mest kända texten från det gamla Egypten är ”De dödas bok”, ”Das Todtenbuch der Ägypten”, den titel texten fick i den tidiga tyska utgåvan från 1843. ”De dödas bok” består av ett stort antal formler för en resa genom dödsriket. Öppna vägarna, mota bort krokodilerna, förvandla mig till en falk eller till en häger – ”jag är gårdagen, jag känner morgondagen”. Så lyder några av formlerna.

Texterna handlar om den avlidna människan som vill lägga fram sin sak inför domstolen i de dödas rike. Men hon behöver ”en vägvisare till underjorden”, som dödsboken formulerar det, en formulering som återkommer som titel på en av Gunnar Ekelöfs diktsamlingar. Vägen är full av faror, onda gudar, giftormar, mörkrets alla vänner.

Den som åkallas är Thot, skrivarguden, medlaren mellan gudarna och människan. Med sin skrift, formulerad på en papyrusremsa som åtföljde den döda kroppen, överskred guden tidens och rummets begränsningar. Texten är helt enkelt ett pass till de dödas rike, giltig för evigheten.

För egyptierna var döden glömskans och ensamhetens land, en skrämmande värld som samtidigt kunde te sig egendomligt lockande i sin annorlundahet. Döden var reell; tiden på jorden framstod ”som en dröm”, vilken när som helst kunde upplösas på det sätt drömmar tunnas ut och försvinner. Egyptiskt tänkande förutsatte på detta sätt två existensformer, livet och döden, ett förhållande som upprepades i den egyptiska geografin, en smal strimma grönska runt Nilen, och därutanför öknen med dess hetta och oändliga tomhet. Där ute härskade Seth, stormens gud.

Den som översatt ”De dödas bok”, på alla sätt ett storverk, är den uppsaliensiske religionsvetaren Nils Billing, som också skrivit inledning och kommentar. Det är första gången denna text föreligger på svenska. Den har kallats en egyptisk bibel, ett slags urtext från forntiden, äldre än alla våra religiösa skrifter. Översatt till tyska och engelska har den attraherat författare, filosofer och teosofer, vilka svärmade för österländsk visdom. Intresset för österlandet är ett återkommande inslag i västerlandets idéhistoria.

Texterna i ”De dödas bok” skrevs tidigast ner på 1400-talet fvt, efter att länge ha existerat i muntlig form. De har som formler haft en rituell innebörd. De tidigaste rituella texterna från Egypten går tillbaka till gravar från Det gamla riket i början av 2000 fvt. De har då återfunnits i härskargravar, inhuggna i sten intill härskarens balsamerade kropp, i avsikt att upphäva döden. Billing för i sin kommentar ett intressant resonemang om dessa tidiga så kallade pyramidtexter. Själv är jag inte särskilt insatt i egyptologiska frågeställningar, men de har ju med själva uttrycken för det tidiga tänkandet att göra och är därför intressanta också för en lite bredare läsekrets – egyptologerna är ju trots allt ingen stor skara.

De äldre pyramidtexterna har vad Billing kallar en recitationsmarkör med innebörden ”ord att säga”. Men orden har effektivt tystats av stora stenblock som spärrat vägen in i graven. Tystats? Nej, skriver Billing, de har haft kvar en ”operativ” kraft. ”Blott genom sin närvaro, för evigt inhuggna på väggarna i omedelbar närhet till kungens balsamerade kropp ägde de förmåga att vidmakthålla hans gudomliga status och förvandla död till liv”. Från sin vägg har de fortsatt att tala.

Texterna är skrivna i du-form och har antagligen reciterats av präster. Så här: ”O Pepy, du har färdats för att bli mäktig som en gud, en Osiris efterträdare …” Men i gravkammarens förmak finns också litterära texter skrivna i tredje person, där någon alltså talar om, inte till en person: ”Geb skrattar och Nut jublar inför Pepy när han far upp på himlen.” Det är som om vi ser en berättelse i vardande.

Men det är knappast berättandet som står i centrum i ”De dödas bok”. Letar vi efter berättelser måste vi foga samman olika textsjok, något som egyptierna inte verkar ha varit så roade av. De hade kanske dessa i huvudet. Men för moderna människor är det berättelsen som intresserar. I dag framstår berättelse som ett nyckelord om vi skall förstå vår tid, till exempel dess politik. Ideologiska helheter beskrivs gärna som berättelser, och bristen på berättelse framställs ofta som ett minus hos ett politiskt parti. Kanske har detta med vår egen religiösa litteratur att göra. En svårighet med att läsa Koranen hänger samman med bristen på berättelser. Där är ett överflöd av religiösa råd och uppmaningar. Men i Bibeln kan vi följa berättelser i både Gamla och Nya testamentet, uttåget ur Egypten, Jesu vandringar: vi har hela tiden narrativa trådar att hänga upp minnet på.

Det är inte egyptierna utan antikens grekiska och romerska författare som berättar de mest kända historierna om de egyptiska gudarna. Som skildringen av Isis och Osiris: Osiris dödas och lemlästas av sin bror Seth, men hans lemmar återfinns i Nilen av hans syster Isis som sätter samman lemmarna, varefter Osiris blir härskare i dödsriket.

I ”De dödas bok” är det i stället det suggestiva uttrycket som läsaren fastnar för, eller kanske snarare det eko detta kastar från en avlägsen värld. Poeter som Ezra Pound var fascinerade av Dödsboken, likaså James Joyce. Solguden Ra kallar sig Den stora katten. Hur skall det förstås? Det är en poetisk ordlek. Uttrycket ”hur lik”, miu(y), låter nästan likadant som katt, miu – egyptiska katter uttrycker sig, som Billing påpekar, på samma sätt som svenska: de säger miau. I ett avsnitt skildras hur dagens gud Ra smälter samman med nattens gud Osiris för att ge kraft åt varandra. Dagen behöver natten och natten dagen, liksom döden livet och livet döden. Och i likhet med den judisk-kristna skaparguden formar Ra världen genom att ge alla ting deras namn, och på så sätt fixera dem i verkligheten, det vill säga i människornas värld.

Det är många djur som uppträder i ”De dödas bok”: hägrar, falkar, schakaler, babianer, krokodiler, svalor. Vi vet också hur även en del djur balsamerades, hundar, katter, smågnagare. Djuren tycks för egyptierna haft en kunskap som människorna saknade. Svalorna orienterade efter stjärnbilderna på ett självklart och oreflekterat sätt. Krokodilerna lade sina ägg på lite avstånd från flodstranden när de förväntade sig en hög vattennivå. Hur fick de sina kunskaper? Från gudarna, kanske? Eller annorlunda uttryckt: från fantasin, det kreativa tänkandet.

Rättelse 2017-05-16 08:02
I en tidigare version av texten fick Nils Billing fel förnamn på ett ställe.