Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Édouard Louis: ”Våldets historia”

Våldsamt motstånd. Louis värjer sig mot de enkla förklaringarna. Jonas Thente har läst Édouard Louis ”Våldets historia”.

Roman

Édouard Louis

”Våldets historia”

Övers. Marianne Tufvesson

Wahlström & Widstrand, 176 sidor

 

En julafton blir Édouard Louis rånad, våldtagen och närapå mördad. Det är bara någon månad sedan han avslutat sin debutroman, ”Göra sig kvitt Eddy Belleguele” och efter en stillsam afton med några vänner möter han en man vid Place de la République. De går hem och så småningom går saker överstyr.

I ”Våldets historia” bearbetar Louis det som har hänt, utifrån flera olika perspektiv. Främst är det hans syster som berättar för sin make vad Louis har berättat för henne. Han står bakom en dörr och lyssnar på sin egen berättelse, förmedlad via systerns bondska dialekt.

Där finns också Louis berättelse i polisförhöret efter händelsen. Och så hans egna kommentarer till dessa bägge versioner.

Egentligen är det en ganska rak och enkel berättelse, som skulle ha kunnat avklaras på kanske fem sidor. Man följer med man hem, de hoppar i säng, gästen försöker sno med sig några dyrbarheter och blir påkommen, våld utbryter. 

Men samtidigt som Louis ältar sig igenom minut efter minut av den där kvällen växer en annan berättelse fram. Den handlar om Reda, som är den man med kabyliska rötter som begår övergreppen.

I den självbiografiska debutboken ”Göra sig kvitt Eddy Belleguele” skildrade Édouard Louis sin uppväxt i de nordfranska bakvattnen, där det värsta man kan vara är bög och det näst värsta en parisisk bokläsare. Debutens titel är mycket konkret: Édouard Louis byter identitet och namn i ett svep.

Men sociologistudier får honom att samtidigt begripa varför hans familj och grannskap tänker och beter sig som de gör. Man kan lugnt säga att han har gjort en klassresa, men han tillåter sig aldrig att bli förmer. Detta tema genomsyrar också ”Våldets historia” när Louis föreställer sig Redas föräldrar och deras bakgrund; när han försöker hitta motiv och förklaringar till varför Reda betedde sig som han gjorde. Han försöker också lägga en del av skulden på sig själv, även om det inte lyckas så bra.

Han reagerar mot polisförhörens ”aha, han är nordafrikan”, som om det skulle vara en giltig förklaring. Men mot slutet tvingas han erkänna att han – under en resa i Turkiet – känner sig trygg i närheten av vita amerikaner eller tyskar. Hans intellektuella kamp mot gamla instinkter blir en thriller i sig, för våldet finns självklart också i språket. Den första impulsen han har dagarna efter övergreppet är att berätta vad som hänt för alla han möter. Han inbillar sig att han går fram till okända människor och lämnar ut alla skamliga detaljer.

Vad han däremot inte uppskattar är andra som tar sig rätten att ha synpunkter på hans berättelse. Han vill äga den: vara den ende som känner sanningen i ett hav av naivitet.

Så bygger Édouard Louis än en gång om sin identitet för ett år, kring den där julaftonskvällen. Han doserar skulden – sin egen och andras – som med en pipett och ställer frågor han aldrig kan få svar på. På något märkligt sätt känns detta som en logisk fortsättning på debutboken – som om manuset låg där och väntade på honom i lersörjan på Place de la République och tog kropp i en skepnad som skyndade i kapp och sa ”Hur är det? Firar inte du jul?”

Den 31 augusti kl 19.30 samtalar DN:s Johan Hilton med Édouard Louis på Internationell författarscen, Kulturhuset, Stockholm.