Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Finna sig av Agnes Lidbeck

Agnes Lidbecks ”Finna sig” är en bok om låsning i normaliteten. Ändå skriver hon vackert och frigörande. Aase Berg blir lycklig och förväntansfull av en debutant.

Litteratur

Agnes Lidbeck

”Finna sig”

Norstedts, 199 sidor

 

Mamma. Åtråvärd. Omhändertagande.

Som kvinna förväntas man spela någon av dessa roller.

Helst ska man också tro på rollen själv, inte bara spela den på ett trovärdigt sätt.

I debutromanen ”Finna sig” undersöker Agnes Lidbeck de tre socialt påbjudna förhållningssätten, indirekt också möjligheten att ta sig ur dem.

Uttrycket i titeln, ”Finna sig”, kan betyda att man gillar läget. Men det kan också betyda att man finner sig själv – inte på det där livscoachsättet, utan bortom rollerna, på dödligt allvar. Kvinnor som inte följer mönstret betraktas ofta som livsfarliga och galna. Eller, med Lidbecks ord, obegripliga.

I romanen gör huvudpersonen Anna allt för att anpassa sig och göra frivillighet av tvånget. Hon intalar sig att moderskap är mysigt, men egentligen är hon frustrerad och plågar omgivningen med outtalad skuldbeläggning. Hon kan även konsten att slå om till sexig älskarinna. Så långt inget nytt, den passivt aggressiva omsorgsmartyren har skildrats lika ofta som förförerskan.

Det speciella med den här romanen, faktiskt på gränsen till det genialiska, är att Anna är lika dubbel som titeln.

Anna följer mallen minutiöst, men har samtidigt hjälp av en lakoniskt alienerad och ibland sarkastiskt skitrolig berättarröst, som ger både huvudpersonen och läsaren god koll på alla krumbukter i anpassningens tjänst. Greppet ger en ovanlig klarhet, eftersom kvinnor i verkligheten sällan är medvetna om manipulationerna som krävs för att följa de överenskomna riktlinjerna. Men omedveten är inte samma sak som oskyldig. Självinsikt är varje människas förbannade plikt.

Lidbecks bok hjälper mig faktiskt att öka min självinsikt, inte enbart genom författarens intelligenta iakttagelseförmåga utan också genom det återhållet förtvivlade språket.

När Anna först blir mamma är hon ”väl medveten om att många av moderskapets detaljer är löjliga, som parodier eller dålig konst.” Mammans uppgift är att ge uttryck för de känslor som betraktaren förknippar med rollen. ”Det är önskvärt, men inte ett krav, att hon även upplever de känslor hon gestaltar.”

Men bara för att moderskapets lycka är en social överenskommelse betyder inte det att den är helt igenom falsk. Hela boken handlar visserligen om kärlek uttryckt med rationell distans, men ändå är det fullt möjligt att älska, på riktigt. Det är själva spelet som är problemet.

Identiteten utplånas och Anna vet om att hon låter det hända. Som småbarnsmamma utsvulten på sömn glömmer hon sitt eget namn men inte barnets när hon ska presentera sig i mammagruppen. Hon går på parmiddagar med den snälltråkiga maken Jens, idkar förljuget äktenskapssex och vinnlägger sig om att vara en sån som lagar raffinerad mat och inte äter chips.

Hon längtar efter sexuella slavlekar för att hitta frihet i fångenskapen men önskar egentligen mest av allt att maken ska spöa henne ”med en annan typ av slag än de hon drömmer om, den sort man aldrig får acceptera”, så att hon får anledning att dra.

Anna konstaterar att hon inte har råd att skilja sig. Förresten är hon inte en sån som skiljer sig. Därför blir hon i stället älskarinna åt den betydligt äldre Ivan, som hon så småningom också flyttar ihop med. Synen på förälskelsen är lika kristallhård som synen på moderskapet, men igen: den dubbla blicken utesluter inte äktheten.

Till sist ramlar Anna rakt in i den tredje kvinnorollen, omhändertagandet, eftersom Ivan drabbas av cancer.

Även om språket är vackert och frigörande, kan intrigen tolkas som djupt pessimistisk; en glåmig och sorglig ålderstrappa för kvinnor. I slutet klargör Lidbeck att Annas eventuella frihet bara kan uppnås bortom den regisserade berättelsen, och en oregisserad berättelse är inte möjlig att skriva. Kort sagt: Lidbeck hotar med ”att gilla läget” är det enda som gäller i kvinnolivet. Men nej, jag köper inte det. Berättarrösten är för arg för att landa i total depression. När Anna tänker på framtiden genom att vägra tänka på framtiden passerar hon omärkligt en point of no return: ”Och sedan? Den frågan är farlig att ställa, den leder till andra”.

Jag tror fortfarande mer på den konstruktiva betydelsen av att finna sig, och jag är säker på att författaren gör det också: Klarsyn är den enda utvägen.

”Finna sig” är en bok om låsning i normaliteten. Ändå gör den mig lycklig.

Jag är grymt förväntansfull vid tanken på Agnes Lidbecks nästa bok. Vad händer egentligen efter frisläppandet, i den oregisserade framtiden?