Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

För den som reser är världen vacker av Per J Andersson

Vagabondliv. Tankeväckande essä om resandets konst

Resebok

Per J Andersson

”För den som reser är världen vacker”

Ordfront

 

Det har funnits diagnoser för de flesta avvikande beteenden, en av de roligaste är dromomani, där patienten anses lida av en sjuklig längtan efter att resa och se främmande länder. En sentida forskare anser sig till och med ha funnit genen bakom den sortens böjelser, DRD4-7r.

Har han rätt är det sannolikt att en av bärarna är journalisten och författaren Per J Andersson. Han drog hemifrån första gången i tonåren, satte sig med en kompis helt planlöst och utan biljett på ett tåg bort från Västerås. De hamnade i Örebro, blev på hemvägen avkastade i Arboga och fick lifta sista biten.

Ungefär så har det fortsatt. Andersson har varit tågluffare och backpacker, rest i Asien och skrivit böcker om Indien. På 1980-talet gjorde han ett yrke av sin läggning och startade resetidskriften Vagabond, vars redaktör han är än i dag.

Hans nya bok ”För den som reser är världen vacker” är en essäistisk reflexion om resande, närmare bestämt om den speciella sort han själv ägnat sitt liv åt; den småskaliga, oplanerade resan längs vägarna utanför de stora turiststråken. Att lifta, ta en buss på måfå, ströva genom okända kvarter, sova på vandrarhem eller utomhus, samtala med invånarna i parker och på små kaféer.

Det kan förefalla romantiskt, men redan efter de första resornas strapatser har nog de mer idealistiska drömmarna börjat falna. Kvar är resandet som tillstånd och inre nödvändighet.

Via egna och andras erfarenheter resonerar Per J Andersson om det här sättet att upptäcka världen och sig själv, han berättar också om förebilder i resandets litteratur från Søren Kierkegaard och Henry David Thoreau till Bruce Chatwin och Rebecka Solnit. Ett helt kapitel ägnas åt en hyllning av själsfränden och författaren Thomas Löfström, som avled i fjol.

Andersson skriver ungefär som han reser, utan given färdplan, han strövar intresserat genom sitt ämne och blandar tankar med minnen av platser och upplevelser, främst Indien men också den ö han trots sin rastlöshet alltid återvänder till: Naxos i den grekiska arkipelagen.

Något tycks ha hänt med resandet när världen plötsligt öppnades omkring 1990. Att lifta och tågluffa föll paradoxalt nog plötsligt ur modet. Avregleringen av flyget är säkert det viktigaste skälet, men det finns också andra faktorer. Bristen på tid i ett inrutat livsmönster har höjt tempot i resandet. Paketturismen, internet och Google Maps har raderat mycket av den sorts oförutsedda möten och upplevelser som uppstod när man ännu kunde gå vilse, bli pank eller tvingas leta hotell på platsen.

Möjligen har just bristen på den sortens närkontakt dessutom skapat en stigande, obestämd oro för alla de okända faror som lurar därute. Den nya, flytande rädslan, skulle väl Zygmunt Bauman ha sagt.

Trots allt krävs nog i grunden en viss obekymrad livshållning för att lifta i Asien eller ge sig in i Bombays slumkvarter, men Andersson är en optimistisk människovän som tycker att resandets faror oftast är överdrivna: ”Rädda människor är det gott om, men onda människor är det ont om”.

Den ängsliga stugsittaren i mig har ändå inte särskilt svårt att hitta goda skäl för att inte försöka följa i Per J Anderssons mer äventyrliga spår, men hans inställning till världen där ute är djupt sympatisk, och framför allt är det både roligt och tankeväckande att läsa om hans irrfärder.

Jag misstänker till och med att han har rätt i att man blir en lite bättre människa av att resa långsamt.