Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

”Grymheterna staplas på varandra” – Recension av Arundhati Roys nya roman

Arundhati Roy gör det inte lätt för sina läsare i ”Den yttersta lyckans ministerium”. Maria Schottenius brottas med en egensinnig och magisk indisk roman.

Roman

Arundhati Roy

”Den yttersta lyckans ministerium”

Övers. Peter Samuelsson Brombergs, 453 sidor

Det är nu två decennier sedan ”De små tingens gud” 1997 charmade en hel värld, översattes till fyrtio språk och gav Arundhati Roy Bookerpriset. Första gången det gick till en indisk författare, dessutom kvinna.

Sen väntade man då på nästa bok. Ett år, två år, tio år. Men Arundhati Roy hade växlat spår. Hon hade blivit aktivist och skrev visserligen böcker, men det var politiska debattböcker: ”Den oändliga rättvisans matematik”, ”Kapitalismen – en spökhistoria”, ”Listening to the grasshoppers” och ”Broken republic”.

Läs mer: Arundhati Roy-roman väntas bli bästsäljare

Arundhati Roy har drivit hård kamp mot miljöförstöring, mot kapitalismens härjningar i Indien, mot dammbyggen där människor fördrivits från sina hem, mot Indiens och Pakistans kärnvapenpolitik, mot krigen i Irak och Afghanistan, mot våldtäktskulturen och för kvinnornas rättigheter. Man har kunnat följa henne i The Guardian och Le Monde Diplomatique.

Men romanerna, vart hade de tagit vägen? Det har nästan funnits en irritation på Arundhati Roy för att hon engagerade sig politiskt i stället för att hörsamma världens behov av romaner med hennes speciella blick på det moderna Indien.

Arundhati Roy: Därför kommer jag till Bokmässan i Göteborg

När jag nu sitter med hennes nya ”Den yttersta lyckans ministerium” känns det som om författaren indirekt säger: Här får ni roman så ni tiger.

Vi är i händerna på en skicklig författare som har sina verktyg slipade när hon behöver dem. Hon kan få det att blixtra till på ett par meningar. Men hon vill inte alltid. Utan lastar boken full med extra allt. Politik. Motsättningar. Katastrofer. Det som i två decennier varit föremål för Arundhati Roys aktivism finns på ett eller annat sätt med i denna roman.

Läs mer: Kulturdebatt: Tonen i Indien har hårdnat mot bokaktuella Roy

I ”De små tingens gud” höll sig Roy disciplinerat till en familjeskildring i en berättartradition som skapar illusion och koncentration. Så är det inte i den nya romanen. Här är de distanserande effekterna många. Grymheterna staplas på varandra, och sättet att berätta är ofta rapsodiskt och lite kantigt.

Men boken börjar med en sammanhållen historia, som snabbt griper tag i sin läsare. En storvuxen äldre kvinna vinkar i gryningen av kråkorna och välkomnar flyghundarna hem till platsen hon bosatt sig på, mitt bland gravarna. ”Hon levde på begravningsplatsen likt ett träd.”

Många år dessförinnan hade det fötts ett barn, en pojke. Eller är det verkligen en pojke? undrar modern när hon granskar barnet kön. Detta är Aftab som senare blir Anjum, kvinnan på begravningsplatsen, som inte bara har ett kön, utan två, vilket modern håller djupt hemligt för fadern och alla andra. Pappan berättar målande om krig, men sonen drömmer om kvinnokläder, smink och smycken. Pojken följer efter en lång kvinna med läppstift, ”Bombay Silk”, till ett hus som heter Khwabgah – Drömmarnas hus, som Aftab upplever som paradiset. En dag är han 14 år. ”Då hade hans kropp plötsligt förklarat krig mot honom.” Han blev hårig, lång och muskulös – och förtvivlad.

Men den unge hade hunnit få fatt i sina egna önskningar, som innehöll att bli kvinna, en ”hijra”, som de transsexuella kallades i Drömmarnas hus. Aftab, som blir Anjum, får ett kärleksfullt men också grymt liv som prostituerad. Förskjuten, av sin far, en sträng muslim. Men hennes mor skickar henne varje dag ett varmt mål mat och träffar henne ibland. I en av bokens mest rörande scener sitter den långa, färgstarka Anjum tillsammans med den tunna, gamla kvinnan i burka och de håller varandra i hand.

Den är rik och rörig. Och överväldigande på gott och ont.

Romanens större del sveper över andra skeenden. Tilottamma, också kallad Tilo, delar i stort biografi med Arundhati Roy själv. Hon studerar exempelvis arkitektur, blir involverad i Kashmirkonflikten och kommer att bli den person i romanen som binder samman de andra. Framför allt tre män, studiekamrater, som alla älskar henne och ett barn, som föds i detta kaos.

Roys egen mor Mary, var syrisk kristen från Kerala, hennes far hindu och föreståndare för en teplantage. Han var dessutom alkoholiserad. När Arundhati var två år tog modern barnen och flyttade tillbaka till sin familj. En grav deklassering. Barnen skickades ut för att tigga mat i affärerna. Föräldrarnas skilsmässa stigmatiserade dem och de började känna sig hemma i slummen bland de kastlösa.

Solidariteten med de fattigaste och skyddslösa genomsyrar både författarens litterära verk och hennes livsverk. Västerländska läsare känner igen nyheter som attacken på World Trade Center i New York och avrättningen av Saddam Hussein. Men den här romanens perspektiv är utifrån Indien, den frihetskamp och de blodiga konflikter och massakrer som ägt rum långt från CNN och BBC, för att inte tala om SVT.

Roy byter stämningsläge, det kan vara romantiskt, sarkastiskt och när hon skildrar våld, närmast hallucinatoriskt. Den författare hon själv pekat på som stor inspirationskälla är Gabriel García Márquez. Det känner man ibland när det svindlar till och blir magiskt magnifikt.

Arundhati Roy gör det inte lätt för sina läsare. Och jag kan inte heller säga att det är en helt igenom lyckad roman. Gestalterna får inte alltid djup och boken är för överlastad med till synes obearbetad information.

Anjum, som lever på kyrkogården, återkommer i slutet. Hon har då överlevt en massaker mot muslimer i Gujarat 2002 och börjar hyra ut sängplatser och ordna med matservering bland gravarna.

I denna gestalt som expanderar och går över gränserna – de religiösa, de politiska och könsgränserna man och kvinna – kan vi, om vi vill, finna den yttersta lyckans ministerium.

Det är en uppfordrande roman, som vill berätta mer än vad som kanske är möjligt. Den är rik och rörig. Och överväldigande på gott och ont.