Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Helena Thorfinn: Den som går på tigerstigar

Att välja sida. Helena Thorfinn rör sig ledigt i Dhakas diplomatkretsar.

ROMAN
Helena Thorfinn
”Den som går på tigerstigar”
Norstedts, 439 sidor

Det finns romaner som lovar mycket men aldrig kommer till skott, och så finns det böcker med en trög start som sedan ger utdelning. Helena Thorfinns roman ”Den som går på tigerstigar” hör till den senare kategorin. I nästan tvåhundra sidor kämpar jag med att engagera mig i diplomaten Sofias liv i Bangladesh, saknar framför allt något slags stämning eller atmosfär i boken, men när jag slår igen pärmarna är jag ändå beredd att omvärdera min initiala skepsis. ”Den som går på tigerstigar” utvecklar sig till slut till ett inträngande inlägg om bistånd och det internationella kriget mot terrorismen.

För Thorfinn är det här ett återbesök i en bekant miljö. Hon debuterade med ”Innan floden tar oss”, en bästsäljare i Sverige, och den nya romanen är en fristående uppföljare.

Paret Sofia och Janne bor i Bangladesh, där Sofia jobbar som chef över biståndet på Svenska ambassaden i Dhaka.

Ett terroratentat, utfört av IS, har skakat framför allt västerlänningarna i staden. Tjugo personer har avrättats på en restaurang. Terroristerna har tagit femtio personer som gisslan och bara släppt de som kunnat citera Koranen.

USA har skickat in en antiterrorism-grupp och Sofia träffar den karismatiske Collin, som hon deltar i en expedition i djungeln med. Paret ska besöka lokala polisstationer som en del i ett jämställdhetsarbete finansierat av bland annat svenska UD.

Det blir mycket diplomatsnack och biståndsjargong, och ganska länge känns läsningen som att stå och kallprata på ett ambassadsmingel. Dialogerna redogör sig fram, de är fulla av praktisk information men säger inget om personerna som uttalar dem.

Janne är hemmapappa och engagerad i den lokala skolan, där asiatiska tigermammor inte förstår den svenska lagom-attityden till barnuppfostran. Länge tänker jag att det här är bokens intressantaste spår, där svensk idealism möter global elitism.

Men så dyker plötsligt en container med tortyrredskap upp vid den nordiska klubben, medan en av bokens huvudpersoner, transpersonen Pinky, får tag på bilder som ställer USA:s förhörsmetoder i en minst sagt tvivelaktig dager.

Thorfinn rör sig ledigt både i Dhakas diplomatkretsar och i stadens fuktiga värme, och när hon så småningom får upp farten blir det riktigt njutbart.

Resultatet är en habil relationsthriller, med ett slags behärskad svensk ton. Mest träffande är en scen där Sofia tvekar inför ett passionerat äktenskapsbrott:

”Jag är svensk”, säger hon, men ändrar sig snabbt: ”Jag menar, jag är gift.”