Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Jean Rhys: Godmorgon, Midnatt!

Rapport från ett inställt självmord. Meningarna löper som blottade nerver genom ”Godmorgon, Midnatt!” från 1939. DN:s Malin Ullgren läser ett briljant porträtt av ett borttappat liv.

Jean Rhys

”Godmorgon, Midnatt!”

Övers. Annika Preis

Modernista

”Jag vill ha en lång snäll historia om människor med höga inkomster – en bok som är som en slät grön äng med betande får.”

Det är huvudpersonen i Jean Rhys ”Godmorgon, midnatt!” som talar. Under en kort minnespassage i romanen är hon höggravid och ligger i en säng i Paris, hon vill ha det behagligt också med böckerna.

”En lång snäll historia om människor med höga inkomster” … Det är en underbar formulering, liksom det är ett inverterat credo för Rhys roman från 1939. Att läsa ”Godmorgon, midnatt!” en dag när man vill att livet ska kännas som vanilj och vetebröd och lättvispad grädde är fullständigt fel.

Rhys skildrar punkten i en människas liv där den fullständiga uppgivenheten inför livet råder – och ändå hålls tillbaka av något. Vad är detta ”något”? I Rhys roman kan det inte kallas hopp. Snarare innebär det att inte välja döden. Inte mycket mer än så, än ett tills vidare inställt självmord.

Sasha Jansen är en medelålders kvinna som i mellankrigstiden söker sig till Paris. Hon lämnar ett London där hon nästan supit ihjäl sig och återvänder till staden hon en gång också lidit svårt i; i Paris har hon förlorat ett barn, där har hon blivit lämnad av barnets far. Ändå vill hon något med staden, kanske få ledtrådar till sig själv, upprätta kontakten med den livsvilja hon en gång hade? Hennes nu och hennes förflutna berättas i en medvetandeström, där tidslagren löper ut och in i varandra. Hon minns sina hotellrum, och hur de brukade krypa in på henne.

Sasha försöker skapa hållpunkter i sina dagar, för att inte fullständigt hamna i depressionens klor eller i alkoholens – hon äter ute, hon dricker ute, hon går gata upp och gata ner, hon tillbringar två timmar hos modisten och hon färgar håret mörkblont hos en mästare. Men flanösens gator är smala, ibland omöjliga att beträda, den fria kvinnans rörelser måste efterlikna en tåspetsdans på lina: inte skämma ut sig, inte utsätta sig för fara: ”Jag är en respektabel kvinna, une femme convenable, som är på väg till närmaste biograf. Faites comme les autres – det har varit mitt motto hela mitt liv. Faites comme les autres, för fan.”

Jean Rhys är framför allt känd för ”Sargassohavet” (också den har givits ut på Modernista), i vilken hon diktade vidare på Charlotte Brontës ”Jane Eyre” . I ”Sargassohavet” får den galna kvinnan på vinden, mr Rochesters första hustru Bertha, en förhistoria – framför allt en egen historia – som är besläktad med Jean Rhys. Erfarenheten av att komma från de västindiska kolonierna, av att inte höra hemma bland vita engelsmän eller svarta eller slavättlingar är Berthas arv, liksom det var Jean Rhys.

Överhuvudtaget ter sig romanen så ren, så nära, som om de snart 80 år som har gått sedan utgivningen inte är någon tid alls.

Rhys föddes 1890 på Dominica, en ö mellan Martinique och Guadeloupe, och flyttade till England som 16-åring. I ”Sargassohavet” får inte bara den galna kvinnan upprättelse, Rhys skriver också om kolonialismen, om dess sexuella hierarkier och om rotlösheten i imperiet. Känslan av att inte kunna delta på djupet i andra människors världar är framträdande också i ”Godnatt, midnatt!”, liksom skammen, den djupa, djupa skammen, är bultande smärtpunkter i bägge romanerna.

Skammen som grundläggande livsvillkor, liksom den futila kampen för att undvika den: ”faites commes les autre, för fan.” Jean Rhys är fasansfullt skicklig och skarpsynt när hon avtäcker dess infernaliskt samverkande orsaker och lager: det är skam över att vara fattig medelklass, skam över att inte ha varit och inte vara älskad, skam över alkoholismen – och så skammen över att vara kvinna, särskilt en kvinna som inte längre är ung.

Om ”Sargassohavet” präglas av en viss ordning i berättandet, av den uttalade pendlingen mellan medvetanden (Antoinetta/Bertha och Rochester), av en sorts episkt berättande i hyperkoncentrat, berättas ”Godmorgon, midnatt!” på helt annat vis. Rhys gör nålskarpa svängar in och ut ur tider och situationer och skapar en berättelse som blir oskiljaktig från Sashas tillstånd. Verkligheten är allt annat än stabil för henne, andra människor tolkas ofta paranoiskt. Skörheten och otryggheten formar romanen, ger den ett yttre och ett inre. Meningarna löper som blottade nerver genom texten.

Överhuvudtaget ter sig romanen så ren, så nära, som om de snart 80 år som har gått sedan utgivningen inte är någon tid alls. ”God morgon, midnatt!” är helt enkelt en briljant skildring av ångest, av ensamhet, av det borttappade livet – och av den lilla, hemliga underström som förmår en människa att försöka leva en allra sista gång.