Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lars Raattamaa: Dö andras död

I Lars Raattamaas nya roman blir förorten en bild av radikala framtidsförhoppningar. Judith Kiros slår följe med en berättelse där drömmar undermineras, men aldrig dör.

Roman

Lars Raattamaa

”Dö andras död”

Albert Bonniers förlag, 549 sidor

 

Jag läser Lars Raattamaa och tänker på Gertrude Stein i ”Tender Buttons” (1914): ”Agera så att det inte finns någon mening med ett centrum.” Det är en mening jag bär med mig in i Raattamaas nya roman ”Dö andras död” – en bok om periferi, arkitektur, utopier och våldets olika uttrycksformer.

”Dö andras död” är uppdelad i tre delar och tre olika perspektiv: Anni, Anti och Alfuera. Anni jobbar för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism och minns barndomen hon delade med vännerna Clara, Emma, Rosa och Inessa i västerort. Tjejerna lyssnar på Emmylou Harris och organiserar sig och diskuterar Marx; de skrattar åt killar som ”har sina båtar men de kommer aldrig att skriva historien om hur Baathpartiet slog sönder Iraks kommunistparti”.

I förorten – som alltid har varit mer än en skugga som innerstaden kastar – lever kommunismen som både dröm och verklighet. Den sitter i kropparna på dem som en gång kämpade för den, men tvingades på flykt. Den går i arv, uppstår och återupptäcks i nya konstellationer. Att Annis ungdomsgäng delar namn med kända kvinnliga revolutionärer (Zetkin, Goldman, Luxemburg och Armand) öppnar upp texten i både tid och rum – tänk om Emma Goldman och Inessa Armand hade vuxit upp i västerort, om de hade dansat i en festlokal efter en disputationsfest. Eller: tänk om de eller deras arvingar gör det just nu.

När Annis granne försvinner påbörjar hon ett sökande som för in henne i andra liv, in i Antis och Alfueras berättelser, som också visar sig vara hennes och västerorts och den kollektiva handlingens berättelse. Genom Anni söker sig boken både utåt och inåt – från Stockholm till Tornedalen, från en grupp till en annan, in i vad som beskrivs som ”sammanhang som binder andra sammanhang”.

Men trots att det här är en text som vill visa upp sig som just text offras inte ­berättandet.

Raattamaa har i flera sammanhang pratat om begreppet sprawl som en modell för sitt skrivande. I en nästan femton år gammal intervju i Dagens Nyheter (26/9 2003) beskriver han sprawl som ”en uppgörelse med centrum” och en ”radikal demokratisering av staden, världen och konsten, bortom hierarkierna, bortom centrums förtryck av periferin”.

I ”Dö andras död” speglas det inte bara i handlingen, utan också i formen och språket; kommatering och frågetecken uteblir, meningarna rusar fram eller stockar sig. Vissa sidor består av dialoger i vilka de talande inte markeras; i andra är dialogen arrangerad som i en pjäs. Hur skapas egentligen ett centrum – och vad har det för effekt på samhället, på berättelserna om samhället, på drömmarna? Hur skapas värde i en bok eller i ett bostadsområde? Kan man tänka sig att det finns ett ”konkret människovärde” som existerar bortom eller visar sig i glappen mellan de system som nu styr begäret?

Alfuera, som i bokens sista tredjedel bland annat skriver om byggnader, förklarar att: ”Ett hypotaktiskt språk är ett språk som flyter till synes utan besvär medan ett parataktiskt språk hackar och stapplar sig fram.” Där det parataktiska språket avslöjar sig självt som skapat, och därför som föränderligt, får det hypotaktiska språket sin makt genom att framstå som naturligt. Samma regler, förstår man, gäller för arkitekturen, stadsplaneringen och staten. Det hypotaktiska språket är ”varje fastighetsekonoms dröm” och därför ”varje förändringsviljas mardröm”.

Men trots att det här är en text som vill visa upp sig som just text offras inte berättandet; tvärtom blir försöken att skapa nytt, skapa gemensamt, i och trots begränsande strukturer en del av berättandet. Den verklighet Anni, Anti och Alfuela lever i är en i vilken drömmandet konsekvent undermineras men ändå aldrig dör. Det är en verklighet i vilken ”allt utom det rådande är extremt”, som kollegan på Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism säger, där ”extrem jämlikhet och extrem ojämlikhet är samma sak”.

Ändå blir ”Dö andras död” inte hopplös, utan öm, nyfiken och sorgsen. Det är en bok som vill kommunicera med och engagera sin läsare. Den vill ut i världen. Beskrivningarna av Valla torg, Blackeberg och Svanstein blir ett försvar inte bara av områdena, utan också av människorna som blir till i dem. ”Det här var vår smutsiga röda jord”, säger Anni. ”Ingenting utom världen kan skilja oss åt. Bara vi kunde bygga varandras drömmar för vi var kommunister.”

När jag lägger ifrån mig boken stannar den ändå med mig. Byggandet som bild och begrepp stannar med mig. Går det att bygga annorlunda – andra hus, ett annat språk eller en annan framtid? Kanske går det till och med att bygga så att det inte finns någon mening med ett centrum.