Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Merete Mazzarella: Om livets mening

Merete Mazzarella tar sig an de riktigt stora frågorna i ”Om livets mening”.
Merete Mazzarella tar sig an de riktigt stora frågorna i ”Om livets mening”. Foto: Marica Rosengård

Konversabelt. Merete Mazzarella reflekterar utan vassa kanter.

Essäer
Merete Mazzarella
”Om livets mening”
Schildts & Söderströms

Foto: Att verkligen kunna konversera är en avundsvärd förmåga som förutsätter människointresse, en viss bildning och goda sociala talanger. Men ordet har också en klang av något alltför artigt och bornerat, ett ytligt och till intet förpliktande samtal.

I slutet av sin nya bok ”Om livets mening” försvarar Merete Mazzarella den goda konversationen, den som är en ärlig, nyfiken och intresserad dialog som inte ryggar inför det komplicerade och svåra i livet.

Det har också alltid hört till Merete Mazzarellas tillgångar som författare att skriva ungefär så i stora och små ämnen, avspänt och i en lugn samtalston, i ögonhöjd med läsaren. Som framgår av titeln tar hon sig här an de riktigt stora frågorna, och tonen är omisskännlig. Trots sitt bråddjupa ämne är boken öppen, vänlig och lättillgänglig, fri från all filosofisk snårighet eller akademisk högfärd.

Det är en vacker och djupt sorglig bild av meningsförlust, och den har oräkneliga tillämpningar på historiska eller personliga skeenden.

Som konversation börjar den starkt också, lite otippat handlar det om bufflar. Mazzarella citerar en gammal intervju med en hövding för indianstammen crows, som vägrade att över huvud taget tala om tiden efter att de vita utrotat de bufflar som allt i stammens tillvaro en gång kretsat kring: ”När bufflarna försvann sjönk mitt folks hjärtan till marken och de kunde inte lyfta upp dem på nytt. Efter det hände ingenting.” Resultatet blev ”ett liv jag inte förstår”.

Det är en vacker och djupt sorglig bild av meningsförlust, och den har oräkneliga tillämpningar på historiska eller personliga skeenden, inte minst i vår tid där så många kan känna fantomsmärtor efter en förlorad natur eller en samhällsordning som ännu gick att förstå.

Kanske är det först när livssammanhang löses upp och försvinner som man får syn på hur mycket känslan av meningsfullhet i livet betyder. Det är något alla ursprungsfolk kan vittna om – och i den nya, globaliserade postmoderniteten är vi alla ursprungsfolk. De politiska effekterna av våra saknade bufflar skakar just nu hela världen.

Det är en sinnesvidgande samtalsöppning, och man blir oerhört nyfiken på fortsättningen, som snart obesvärat rör sig vidare mot en lång rad andra klassiska filosofiska spörsmål: godhet och ondska, förlåtelse och medkänsla, sorg och det goda livet.

Tyvärr alltför många för att riktigt rymmas vid samma bord samma kväll. Varje god konversatör vet visserligen att man inte ska fastna i ett ämne, men så snart Merete Mazzarella lämnat den inledande, brännande frågan bakom sig glider hennes samtal alltmer verserat, motståndslöst och salongsmässigt vidare. Just så där som den goda konversationen inte skulle vara.

Som gammal litteraturvetare är hon förstås mycket beläst, och hennes metod är att i varje fråga raskt citera en handfull författare som skrivit något tänkvärt, för att sedan fälla en förståndig kommentar eller två och gå vidare. Ofta klokt och nyktert men också fritt från överraskningar och vassa kanter; ibland över gränsen till det förnumstiga.

Så handlar kapitlet om sorg inte alls om döden som förolämpning och existentiell utmaning – eller ens, med anknytning till inledningskapitlet, som meningsförlust – utan kretsar mest kring sorgens uttryck. Tonen blir rådgivningsspaltens, och slutsatsen: ”Sanningen är att det finns olika sätt att sörja.”

Så sant.

Det finns läsvärda avsnitt, men i brist på fördjupningar och mer riskabla resonemang känns boken efter hand bara alltför konversabel – i ordets syrligare mening.