Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Per Olov Enquist: Dramatik I och II

Ytterst få dramatiker har förmågan att få läsaren att lyssna till orden även på sidorna. Johan Hilton läser P O Enquists samlade dramatik – och finner en fenomenal lyhördhet för den talade repliken, existensens gåtor och det mänskliga behovet av under.

Per Olov Enquist

”Dramatik I.

Kammarspelen”

Norstedts, 480 sidor

”Dramatik II.

De politiska”

Norstedts, 649 sidor

Det finns en sak som länkar samman dramatiken som litterär genre med ledmotivet i en av Per Olov Enquists bästa pjäser: lodjurstimmen. I pjäsen ”I lodjurets timma” styckas rovdjurets dygn upp på följande vis: sömn i 21 timmar, jakt i tre och mat i en. Sammanlagt 25 timmar. När prästen i pjäsen inte får ihop det svarar den mentalsjuke pojken hon kommit för att samtala med att en av timmarna måste ”ligga utanför”, ”liksom bredvid”, som i en egen magisk tidsficka.

För att dramatik ska funka som läsning krävs att den präglas av ett liknande gåtfullt lager som är tillräckligt starkt för att få läsaren att glömma bort de särskilda krav som ställs på henne i mötet med en dramatisk text. Att världen höjer sig över papperet och får läsaren att fylla ut utrymmena och de narrativa hålen som en pjästext av naturliga skäl alltid präglas av – den är trots allt i första hand avsedd att vara just en sorts mysterium där gåtan endast kan lösas genom en fysisk gestaltning.

Den här sortens magiska lodjurskvaliteter i en text går egentligen inte att precisera. Men Enquists bästa dramatik kringges definitivt av dem. Ibland är de så starka att de nästan blir kontraproduktiva – det finns Enquistpjäser som jag har värjt mig mot att se iscensatta, helt enkelt för att läsupplevelsen varit så stark att jag inte har velat störa min inre föreställning om dem.

Bland dessa stycken finns, förutom ”I lodjurets timma”, ”Till Fedra”, ”Från regnormarnas liv” och ”Blanche och Marie”. Men när nu dessa pjäser tillsammans med Enquists övriga nio teaterstycken samlas i två volymer med de prosaiska titlarna ”Kammarspelen” och ”De politiska” finns det – vilket författaren Per Svensson också påpekar i sitt förord – skäl att vara skeptisk över den drakoniska uppdelningen.

Främst för att Enquists pjäser inte riktigt går att sortera på det sättet. I hans dramatik går politiken oavbrutet igen i det existentiella, det existentiella i det politiska. De enda entydigt politiska styckena i den andra volymen är egentligen de två pjäser som Enquist skrev under 70-talet tillsammans med en annan litterär fantom, Anders Ehnmark: ”Chez Nous” och ”Mannen på trottoaren”. Och som i sanningens namn nog har större kuriosa- än iscensättningspotential i dag, när de många samtidsreferenserna och ideologiska strider små vänstergrupperingar emellan sjunkit in i den historiska glömskan.

Därför stör jag mig lite på att författaren och förlaget till exempel bestämt sig för att kalla ”Moskva” – Enquists nyversion av Tjechovs ”Tre systrar” – politisk. Det är den väl möjligen i skildringen av systrarnas lite sekteristiska längtan efter en morgondag som förändrar allt, en utopistiskt, kanske revolutionärt, färgad föreställning om den gemensamma framtiden i Moskva där solen alltid skiner och fåglarna alltid kvittrar. Men det är i minst lika hög grad en vidareutveckling av det tjechovska frihetskomplexet, hur människorna i existentiell mening ständigt står och darrar inför frihetens avgrund, utan att våga kasta sig ut, och där det enda som egentligen inträffar är åldrandet.

Som dramatiker erbjuder nämligen Enquist tankefrön snarare än färdigförpackade teser, också när han närmar sig det politiska. Ibland kan man irritera sig på hans stildrag, i synnerhet benägenheten att liksom frambesvärja scenanvisningar med hjälp av frågor och oklara besked – ”Pojken? Är han inte äldre än en pojke?”, ”Vem är han? Det ska vi kanske få veta”.

Men ytterst få dramatiker har på samma gång en liknande förmåga att få läsaren att lyssna till orden på sidorna – för man HÖR verkligen Ernst-Hugo Järegård som August Strindberg när man läser ”Tribadernas natt”.

För är det något som är oroande med Enquists samling är det insikten om hur tematiken i pjäser som ”I lodjurets timma” allt mer kommit att inte bara ifrågasättas, utan också politiseras, inte minst högerut.

Ännu färre dramatiker på den här sidan tv-teatern skulle dessutom ha möjligheten att nå ut på det sätt som Per Olov Enquist – i tät konkurrens med Lars Norén – gjorde när han slog igenom under 70-talet. I dag har teatern inte någon position alls inom public service, till exempel, till skillnad från tiden då nya dramatiker och regissörer regelbundet introducerades för en stor och bred publik.

Möjligen har det fått konsekvenser för hur dramatiska texter i dag vägs och bedöms i det offentliga samtalet. För är det något som är oroväckande med Enquists samling är det insikten om hur tematiken i pjäser som ”I lodjurets timma” allt mer kommit att inte bara ifrågasättas, utan också politiseras, inte minst högerut. I den nyligen förlidna debatten kring Göteborgs stadsteaters iscensättning av ”Jihadisten” attackerades följaktligen en av teaterns viktigaste principer, att se och begripliggöra människan, även när hon mest av allt ter sig som ett monster.

Denna kristet färgade humanism är en av grundbultarna i Enquists dramatikergärning och den har fått det att blåsa snålt kring honom förut, inte minst i samarbetet med Jan Troell och ”Il Capitano”, filmen om Åmselemorden.

Om ”I lodjurets timma” – där en ung mördare möter Gud i en katt och talar som en profet – eller ”Tupilak” – där en kvinna terroriseras av en styckmordsmisstänkt obducent som har klara beröringspunkter med en av de åtalade i Catrine da Costa-fallet – hade haft premiär i dagens upphetsade och svartvita politiska debattklimat är det inte otänkbart att de hade vållat uppmärksamhet för annat än sina dramatiska kvaliteter. I båda pjäserna finns ett glödande försvarstal för de icke-älskvärda, en uppfordrande påminnelse om att också den störda mördaren måste beredas plats i gemenskapen. Eller som det ofta formuleras hos Enquist: ”Man är väl ändå ett slags … människa?”

Det är inte ett helt gångbart budskap i en tid som mäter människoliv i volymer, men ett credo som ligger helt i linje med den centrala position som just utkantsmänniskorna, de som ingen ser, de utfrysta, monstren, länge har haft inte bara i Enquists romaner, utan också i hans dramatiska produktion. Den amputerade hysterikan Blanche Wittig i ”Blanche och Marie”, till exempel, den alkoholiserade modern i ”Tupilak”, förrädaren Aksel Larsen i ”Magisk cirkel”, den ensamma kåta styvmodern i ”Eclipsen” (en pjäs tidigare känd under titeln ”Till Fedra”).

Freaks som samhället antingen har övergivit eller spottat ut eller som själva har vänt det ryggen och vars stigman ofta omsätts i destruktivitet. Ibland får skildringarna nästan ett drag av James Whales skräckromantiska filmer om Frankenstein, där det monstruösa definieras utifrån normativa strukturer och intolerans och därmed förvandlas till en sorts martyr, en tragisk gestalt som närmast undermedvetet söker sig till förfallet och undergången.

Som i ”Eclipsen” där Fedra blandar ihop ”hålet som sitter mellan benen” med ”ett tomrum runt omkring henne” och som leder till ett kamikazeangrepp mot den patriarkala övermakten i form av maken Theseus. Eller i den stillsammare ”Moskva” där de tre åldrade systrarna slår rot i sin drömlika föreställning om framtiden, men som inte fysiskt rör sig utanför provinsen och sakta nöts ned av tidens gång.

Maktanalysen blir som mest övertygande när den förses med feministiska övertoner. Inte minst i dissektionen av manlighet i ”Tribadernas natt”, åskådliggjord genom tänkta projektioner av penisritningar mot fondväggen medan pjäsens August Strindberg förlorar ansiktet inför sin från hemmet förlupna fru Siri von Essen och hennes älskarinna Marie David. Men också i hur männen talar om kvinnorna i ”Bildmakarna”, hur Tora Tejes konstnärskap tonas ned medan hennes klasstillhörighet och sexuella hunger överbetonas och jämförs med ”en chimpans”.

Samtidigt förebådar det ständiga intresset för de som Enquist ofta kallar ”de onödiggjorda” en av vår tids politiska knäckfrågor, urholkningen av förtroendet mot demokratin, raseriet mot eliten, som när den väl sätts i rullning är omöjlig att stoppa. I ”Eclipsen” låter Renhållningsmannen nästan som en kommentator från någon av kvällstidningarnas upphetsade webbsändningar i miljonprogramsområdena – ”Varenda natt drar det flockar/av ungar genom gatorna/Slår sönder bränner/Som om de inte längre hade något hopp/Och därför börjat hata livet” – medan Agreus i ”Mannen på trottaren” bär med sig ett eko från vår tids torftigare testuggare: ”Under dessa studier/enades vi om/att den borgerliga demokratin/är diktatur/friheten förtryck”.

I sådana ögonblick antar styckena skepnaden av parabel, jämförelsepunkter för ännu olösta, möjligen fatala, demokratiska problem.

Däri kommer även de blekare Enquistpjäserna – de är inte många, men de finns – att trygga sitt fortsatta spelvärde. Men de bästa rör sig, likt lodjuret, alltjämt i en helt egen klangsfär, klassikerpotentialens.

För när P O Enquist är bra är han i särklass, bäst i landet: egendomligt klar med en fullkomlig fenomenal lyhördhet för både den talade repliken, existensens centrala gåtor och det mänskliga behovet av under. Som kan finnas i en katt, en sjungande telefontråd eller i drömmen om en ny tid. Att denna hans samlade dramatikergärning nu äntligen finns inom fyra pärmar är inte bara på tiden, det är en nödvändighet.

Läs mer: Teater: ”I lodjurets timma” på Dramaten