Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Romanerna om Patrick Melrose, volym 2 av Edward St Aubyn

I dag utkommer volym två i Edward St Aubyns omtalade romanserie om Patrick Melrose. Malin Ullgren läser en författare som kan konsten att blanda slapstick med scener fulla av melankolisk innerlighet.

Roman

Edward St Aubyn

”Romanerna om Patrick Melrose, volym 2”

Övers. Erik Andersson

Albert Bonniers förlag, 387 sidor

När vi tar farväl av Patrick Melrose efter hans fem romaner långa kamp sitter han i en fåtölj och bara låter tårarna stilla rinna. Vi, läsarna, vet att han har kommit fram, vet att hans utveckling har varit gynnsam: han har slutat springa, jaga, begära.

Detta lugna uthärdande av känslor som kommer och går är det lyckligaste slut vi kan tänka oss efter att ha följt Patrick från barndomens fasa, med faderns sexuella övergrepp och moderns passiva otillgänglighet, till ungdomens oceaniska drogkonsumtion, till medelålderns delirium tremens och skilsmässa.

Nu sitter han alltså i fåtöljen efter moderns begravning. Han är ledsen. Men han ringer inte den söta servitrisen från minnesstunden, han dricker inte, tar inte tabletter. Han är inte ens särskilt ironisk.

Mina tårar rinner också, och jag vet att det kan framstå som kokett när kritiker betygar sin rörelse, men vad kan ligga en människa i 40-årsåldern närmare än att följa en annan människa hela vägen fram till punkten när uthärdandet faktiskt framstår som en befrielse, som själva den konst som gör livet möjligt?

Frågan är vad som händer sedan. Är det yogiska lugnet okreativt? Är man fortfarande människa om man andas igenom alla begär, tills dess de flyter bort med tankeströmmen?

Eftersom den avslutande romanen i Edward St Aubyns svit, ”Till sist”, lämnar Patrick Melrose där i fåtöljen, får man inga svar av just honom. Däremot ett svar på frågan om vad som kännetecknar vår tids romanhjälte: det är en person vars stora ambition i livet är att få lite ordning på sitt psyke.

Den amerikanske litteraturhistorikern Peter Brooks skrev på 1980-talet om vad som kännetecknar 1800-talets romanhjälte: han (oftast, men också hon) drivs av ärelystnad, av ambition och av begär efter att ha, göra, bli mer. Dessa begär, om de så handlar om frihet, pengar, makt, sex, ära eller socialt klättrande, driver inte bara romanhjälten, utan också hela romanberättelsen framåt, i begärens allt vidare cirklar. Brooks kallar dessa figurer för begärsmaskiner, för deras förmåga att alstra handling och energi i romanerna (i ”Reading for the plot”, 1984).

Erik Anderssons översättning är oerhört bra, att få fatt i detta brittiska språkflöde och göra det livs levande på svenska är en stor insats.

Patrick Melrose visar väldigt tydligt hur det senmoderna begärsmaskineriet är en sorts omvänt energiflöde. I ”Romanerna om Patrick Melrose” är kampen mot begären hjältens och berättandets motor. Patricks kamp för att inte ta droger, inte ha sex, inte bli förälskad, inte begära så mycket alls – den kampen är hård, svår och skapar 2000-talets bildningsromaner. Och den tvingar den terapeutiska berättelsemotorn att gå på högvarv, som här, när Patrick reflekterar på en bar i Sydfrankrike, ganska full, ganska kåt, och oändligt trött på sig själv:

”Den oidipala virveln hade fångat honom som ett dött löv i sin tvångsspiral och krävde den ena trösten efter den andra. Vissa språk höll isär begreppen åtrå och brist, men engelskan tvingade ihop dem i naken intimitet hos en enda stavelse: want. Wanting love för att råda bot på the want of love. Och the war on want fick honom bara att want more.”

Edward St Aubyns självbiografiskt färgade romaner om övergrepp, övergivenhet och missbruk i den brittisk-amerikanska överklassen har på svenska alltså samlats i två volymer. I den första, som kom på svenska i höstas, ingår ”Glöm det”, ”Dåliga nyheter” och ”Visst hopp”.

I den smärtsamt dova ”Glöm det” skildras hur barnet Patrick utsätts för en våldtäkt av sin far, den sadistiske aristokraten och läkaren David. Det är förstås urscenen, som skapar förutsättningarna för den kamp mot destruktiva begär som sedan driver romansviten. I ”Dåliga nyheter” är Patrick en våldsamt vilsen ung man, vars klasstillhörighet bara knappt kan hålla honom kvar i livet medan han knarkar för allt vad kanylerna håller. I ”Visst hopp” tar han det stora steget mot läkande, när han berättar för sin bästa vän vad fadern har gjort mot honom.

I den andra volym som nu kommer på svenska, med ”Modersmjölk” och ”Till sist”, visar det sig att resan bort från de onda begären är lång. Patrick har fru och två små söner, men det hjälper så att säga inte.

Edward St Aubyn gestaltar den intensiva period då familjelivet tycks spegla det förvridna i en Bosch-målning; generationerna går in och ut ur varandra, äter och kräks upp varandra om vartannat. Den egna barndomen smärtar fortfarande, de egna barnen man vill ge allt och skada inget, de åldrande föräldrarna vars blotta närvaro fortfarande kan utlösa inre sammanbrott av lika delar simpel irritation och påminnelse om trauman. Romanen kränger och skakar med Patricks rasande sorg över den allt sjukare moderns svek, hennes oförlåtliga underlåtenhetssynd.

När Patricks andra son är nyfödd drabbas han alltså av ett svårt oidipalt bakslag – vilket han naturligtvis benämner med brio, som den bildade, terapierfarna människa han är. Patrick känner sig övergiven av sin fru, uttråkad, och förtvivlad över att hans toka till mor håller på att skänka hans barndoms provensalska helvete/paradis till en new age-stiftelse. Lösning, med det skadade barnets reflexer genom den vuxna kroppen: dricka enormt mycket och inleda en affär med en besökande gammal flickvän, några dörrar bort från fruns sovrum.

Precis som i den parallella missbruksskildringen ”Dåliga nyheter”, finns här en aggressivt komisk grundton. Det är som om berättandet måste raggla fram likt fyllot Patrick, riva med sig skeendet i ett avtrubbat töcken, där kaos är granne med kåseri.

Hela romanserien har en karaktäristisk stilblandning, en ständigt närvarande nivåskillnad. St Aubyns bildspråk är ofta explosivt intelligent, men stundtals alltför generöst och långlivat. Styckevis framstår framför allt ”Modersmjölk” som en väldigt lång krönika, skriven av en folkilsk kolumnist som sällan sållar bland sina egna fyndigheter. Samtidigt kopplar författaren elegant denna fjärde del till den första romanens sensommartunga förruttnelsetema, där alltför intensivt doftande liljor och svällande fikon blir oskiljaktiga från en rik och degenererad släkt.

Det finns något orent i dessa nivåskillnader, som inte bara är lyckat. Kanske en känsla av textens ofärdighet, en viss formlöshet – trots att St Aubyn håller den allra yttersta formen mycket tydlig, med en sorts tidens, rummets och handlingens enhet. Det kan faktiskt vara svårare för en svensk läsare att förhålla sig till romankonst som inte har ett och samma stämningsläge genomgående; blandningen av journalistisk elakhet och naturlyrisk sorg är inte så vanlig i svensk litteratur (Strindberg, kanske?).

I den avslutande romanen ”Till sist”, kretsar berättandet kring den nu döda moderns begravning. Äktenskapet är över, men Patrick har varit på behandlingshem och återigen finns en smula hopp, en sorts frälsning i att till slut kunna kapa banden till svekfulla föräldrar – och till deras egna trauman, inte sällan kopplade till klass och pengar:

”Den psykologiska kraften hos ärvda rikedomar, det våldsamma begäret efter att göra sig kvitt dem och det våldsamma begäret efter att klamra sig fast vid dem (…); den mer eller mindre hemliga överlägsenheten och den mer eller mindre hemliga skammen som följde med rikedomen och gav upphov till dess karaktäristiska förklädnader – den filantropiska lösningen, den alkoholistiska lösningen, masken av excentricitet, sökandet efter frälsning hos den perfekta smaken”.

Jag fastnar särskilt för den infamt uppriktiga formuleringen om ”masken av excentricitet” – detta framstår sannerligen som ett rått och kunnigt bortslitande av masken, utfört av en insider. Erik Anderssons översättning är oerhört bra, att få fatt i detta brittiska språkflöde och göra det livs levande på svenska är en stor insats.

Också i den sista romanen blandas slapstick med scener fulla av en sådan melankolisk innerlighet att jag håller andan medan jag läser. Här blir dock känslan mer sammanhållen, och skillnaderna framstår som Edward St Aubyns magiska konst: den maximala psykologiska skärpan, de briljanta nidporträtten och meningarnas intensiva liv.

Jag vill egentligen inte lämna Patrick Melrose där i fåtöljen, för romanerna om honom är bland det bästa jag har läst på senare år; detta lidande, denna elakhet och rolighet är något enastående.

Men kampen mot begärsmaskinen är över, at last. Den moderna hjältens triumf kunde inte vara större.

  • Läs mer:

Recension av volym 1: Edward St Aubyn förnyar sedeskildringen genom att tillföra äkta förtvivlan och hat.