Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Stephen King: Det mörka tornet

Den första boken i Stephen Kings fantasyserie kom ut 1982. Men är han verkligen klar nu? I sommar har tv-serien ”Det mörka tornet” världspremiär och i höst fyller King 70 år.
Den första boken i Stephen Kings fantasyserie kom ut 1982. Men är han verkligen klar nu? I sommar har tv-serien ”Det mörka tornet” världspremiär och i höst fyller King 70 år. Foto: Francois Mori

Drömmen om det goda i en värld full av ondska. I sitt väldiga fantasyverk ”Det mörka tornet” berättar Stephen King om USA:s mytologiska grund. Lotta Olsson plöjer storögt en nyutgåva på över 4.000 sidor av vår tids skräckmästare.

FANTASY
Stephen King
”Det mörka tornet”
Översättning: John-Henri Holmberg
Albert Bonniers förlag, 4.341 sidor

Foto: Texten har tillfogats en rättelse.

I sommar är det världspremiär på en ny film, ”Det mörka tornet”, baserad på den fantasyserie som Stephen King anser vara sitt magnum opus. Det är berättelsen om revolvermannen Roland Deschain och hans vänner, och deras färd genom Mittvärlden till Det mörka tornet, världens nav, där den Röde konungen befinner sig, ett hot mot alla.

Som de flesta fantasyserier, och som många av Stephen Kings berättelser, är den ohyggligt lång. Stephen King är även i normala fall en mångordig författare, och Det mörka tornet har han skrivit på (och skrivit om) under ganska många år. Jag räknar ihop 4.341 sidor i den svenska nyutgåvan, 4.250 lär det vara i den engelska. Översättaren John-Henri Holmberg borde få ett uthållighetspris (han kan dela det med Lena Fries-Gedin som översatte alla Harry Potterböckerna).

Den första boken i serien är ”Revolvermannen” som kom ut 1982, ett ungdomsverk som Stephen King själv skriver kärleksfullt och roligt om i det nya förordet, om hur det är att vara ung och kaxig och ha läst J R R Tolkiens trilogi om Härskarringen och vilja skriva något eget, något episkt. Fast inte den där alver-och-dvärgar-i-brittisk-natur som Tolkien skrev, den unge Stephen King famlade efter en annan, mer amerikansk miljö.

Det tog ett tag, men sedan såg han Sergio Leones spagettivästern ”Den gode, den onde, den fule” (1966) och blev frälst. Där fanns miljön, insåg han. Amerikansk öken, västernmiljö, den ensamme hjälten med revolvrarna. Som tjugotvååring hade han skrivit klart den första boken i serien.

I ”Revolvermannen” väver Stephen King ihop fantasyns värld med västernfilmens, och Roland Deschain ser ganska mycket ut som en Clint Eastwood, mager och smalhöftad, ett ansiktsuttryck som aldrig ändras (och inget sinne för humor, konstaterar följeslagaren Eddie dystert). Roland skjuter sig fram, röker ett otal cigarretter, dricker sitt kaffe ur en bucklig plåtmugg vid lägerelden och kliver in på ett otal salooner med vaksam blick. Samt drar blixtsnabbt sin revolver, förstås.

Det är klichéer som är tämligen svårhanterliga i dag, när västernfilmerna har blivit en huvudsakligen pinsam genre. Åtminstone jag vrider mig bekymrat när Roland drar snabbare än sin egen skugga och skjuter ner större delen av befolkningen i en stad. Det är inte så kul. Det är många som har försökt blåsa liv i genren, men ingen tycks lyckas. Även om vi är många som minns vår barndoms sandblästrade hjältar, kaktusar och brännande sol med stor kärlek.

Men Stephen King lyfter fram något viktigt, för han berättar om USA:s mytologiska grund, om den amerikanska drömmen där den ensamme hjälten kämpar för det rätta och det goda, i en miljö där lag och ordning bara handlar om vem som skjuter först och mest pricksäkert. Det finns skäl till att USA inte kan släppa sin vilda västernlängtan.

”Revolvermannen” är inte en saga för barn, det börjar inte ens snällt. Här finns inga söta små hobbitar som höjer sina ölsejdlar i lummiga Fylke. Roland Deschain befinner sig i ett kargt, ogästvänligt land som alltid har levt med skräck, där människor tvingas begå avskyvärda handlingar som kommer att förfölja dem hela livet.

Nu är det ju Stephen King, så det tar ju inte lång tid innan magin och monstren dyker upp. Hans Mittvärld (jämför med Tolkiens Midgård) är en postapokalyptisk värld, full av muterade djur och övergiven, ödsligt gnisslande teknik som De Gamla lämnat efter sig, de som en gång styrde världen och kunde bygga vad som helst. Men nu går inte tekniken längre att laga eller kontrollera, och kvar är människor i en närmast medeltida, döende värld med underliga inslag av robotar, mänskliga gps-navigatorer och ondskefullt lagda snabbtåg. Till och med tiden går i otakt.

Genom denna värld rider Roland, en hjälte med medeltida anor, ty upprinnelsen till hela historien är poeten Robert Brownings episka dikt ”Junker Roland kom till det mörka tornet” från 1894. Roland drar till sig följeslagare från vår värld genom att gå genom dörrar mellan världarna: han hämtar Eddie som är heroinist, Susannah som är schizofren och funktionshindrad, Jake som är ett övergivet barn. De kommer från New York i olika tider: Susannah är med i medborgarrättsrörelsen på sextiotalet, Jake lever på sjuttiotalet och Eddie Dean på åttiotalet.

Stephen King har inget intresse av att skryta med sin bildning, han tar bara med det som passar i den stora berättelsen.

Tillsammans beger de sig mot det svarta tornet, men rör sig också fram och tillbaka mellan Mittvärlden och USA i olika tider. De upptäcker att det finns en oändlig mängd världar med olika händelseutveckling. I en värld blir Ronald Reagan president, i en annan börjar folk skratta hejdlöst inför tanken.

Roland är också av Arthurs ätt, och detaljer ur legenderna om kung Arthur spelar stor roll i berättelsen, liksom en hel rad andra verk. Här finns T S Eliots ”The Waste Land”, här finns C S Lewis Narniaböcker, Richard Adams ”Shardik” och till och med ett inslag från J K Rowlings Harry Potterböcker (Stephen King känner henne, så man får förmoda att hon har godkänt det, även om hon nog aldrig tänkte sig att de skulle kunna användas så här). Här finns i stort sett allt som Stephen King någonsin har läst, sett, varit med om och skrivit, för han väver även in sina egna romanpersonligheter och berättelser här och där. Det fungerar förvånansvärt väl, referenserna är nästan alltid logiska och missar man dem spelar det ingen roll: Stephen King har inget intresse av att skryta med sin bildning, han tar bara med det som passar i den stora berättelsen.

Det är lite grand som att vandra runt i ett Disneyworld baserat på Stephen Kings hjärna. Bara stundtals blir det för många stickspår, och som att läsa det som kallas slasken i en polisutredning: alla de där förhören som inte leder någonvart, som spretar hjälplöst åt alla upptänkliga håll och som bör rensas bort för att utredningen ska bli greppbar. Stephen King är bättre än de flesta på att hålla ihop en historia, men transportsträckor är transportsträckor även om man är på väg till det mörka tornet.

Å andra sidan, här finns fyra fem riktigt bra romaner instoppade, så det är synd att klaga. ”Vargarna i Calla” (2003), ”Susannahs sång” (2004) och ”Vinden genom nyckelhålet” (2012) sträckläser jag, lyckligt.

Ändå finns det oroväckande inslag. I ”Sången om Susannah”, sjätte delen i serien, pinnar plötsligt Roland och hans följeslagare Eddie i väg och träffar författaren Stephen King i Maine: deras skapare (alla tre är lika överraskade). De möter honom under hans tid som missbrukare, de kommer tillbaka 1999 när Stephen King blev påkörd av en rattfyllerist (i verkligheten, alltså), ett trauma som Stephen King återkommit till i flera böcker.

Den sortens metaberättelse får ju alla varningsklockor att ringa. Stephen King var själv bekymrad och tänkte ett tag skriva om den delen för att det blev för dumt. Men han valde till slut att behålla sig, och det har faktiskt blivit ett huvudsakligen väldigt roligt inslag, där King driver med sig själv och skrivandet (även om han överdriver självironin genom att påpeka när han måste använda deus ex machina-inslag för att få historien att gå ihop). Han låter sig själv förklara att serien ”Det mörka tornet” nog inte blir klar, för han var tjugotvå när han började skriva. ”När man är tjugotvå lider man i alla fall ingen brist på ambition. Fast det tog mig inte särskilt lång tid att upptäcka att det var mer än min lilla hjärna klarade av.” Dessutom kom han på sig själv med att inte gilla sin huvudperson, Roland. ”Men sedan förändrades du. Medan jag skrev. Det blev så att jag inte ens kunde avgöra om du var hjälten eller antihjälten eller ingen hjälte alls.”

Han har stretat på med sitt gigantiska epos under rätt många år nu, Stephen King. Det har hängt på gärsgårn åtskilliga gånger, särskilt efter bilolyckan när rehabiliteringen tog lång tid. Och det har alltid radat upp sig horder av andra böcker i huvudet på honom, böcker som måste skrivas först.

Men han har återkommit till ”Det mörka tornet”, gång på gång. Han har skrivit nya delar och när han väl hade skrivit den sjunde, avslutande delen, så gick han tillbaka och reviderade den första delen. Inte för mycket, bara lite städjobb. Man ska ha respekt för sitt yngre jag, även om det stundom är rätt fånigt. Stephen King konstaterar i slutet av serien att den bitvis inte blev särskilt bra, men tja, så är det och nu är den klar.

Sen skrev han förstås en del till, ”Vinden genom nyckelhålet”, en del som han numrerar 4 ½. Hallå, det är Stephen King vi talar om. Lita inte på karln. Det kan komma åtskilliga böcker till.

”Man undrar hur det ser ut inne i Stephen Kings huvud”, sa en kollega en gång oroligt, och såg ut som om hon tänkte sig att det var en avgrund av fasa därinne, monster och spöken och evig tortyr. Den som är nyfiken ska läsa ”Det mörka tornet”, för det är nog den mest heltäckande bilden hittills. Han ber själv om ursäkt i både för- och efterord, det kanske hade behövt en redaktör, men vad sjutton. Det blev som det blev och det får man leva med. ”Han muttrar ständigt för sig själv; det är som om det fanns en Rösternas grotta inne i huvudet på honom, en som är full av strålande – men inte nödvändigtvis intelligenta – imitatörer.”

Ja, vem är han, Stephen King? Själv blir jag allt mer intresserad av personen Stephen King under läsningen av ”Det mörka tornet”. I ett roligt scensamtal som filmades 2016 i Albuquerque med George R R Martin (han som har skrivit ”Game of thrones”) berättar Stephen King soligt om fördelen med att skriva skräck: fungerar lika bra som terapi, men man slipper betala terapeuten utan får i stället betalt själv. Och så berättar han, njutningsfullt, om hur äckligt han har lyckats beskriva stora aggressiva råttor i en bok, och skrattar förtjust: ”Rats have been good to us, haven’t they, George?”

Så kan man också hantera sina skräckvisioner.

I det nyskrivna förordet till ”Det mörka tornet” förklarar han varför serien kom till, och avslutar med en typisk, glatt självironisk Stephen King-kommentar om amerikaner och deras megalomana idéer: ”När det kommer till kritan har vi inget bättre svar än: Det verkade vara en bra idé när jag kom på den.”

350 miljoner sålda böcker

Stephen King är född 1947 (och fyller sjuttio i september). Han är en av världens mest lästa författare, med trehundrafemtio miljoner sålda böcker fördelade på över femtio romaner och tvåhundra noveller.

Stephen King är mest känd som skräckförfattare, och flera av hans berättelser har blivit till klassiska skräckfilmer, som debutromanen ”Carrie” från 1974, ”Jurtjyrkogården” från 1983 och ”The Shining” från 1977 (filmad av Stanley Kubrick 1980). ”The Shining” blev även teveserie 1997. Filmen ”Stand by me” (1986) baseras på Kings novell ”Höstgärning” från 1982.

Stephen King skrev sju romaner under pseudonymen Richard Bachmann. När det efter femte boken avslöjades att King dolde sig bakom namnet sköt försäljningen i höjden. Sedan skrev King romanen ”Stark” på svenska 1990, om en pseudonym som inte vill acceptera att författaren lägger ner den.

Hans skrivarhandbok kommer ut i ny svensk översättning av Ola Larsmo i vår: ”Att skriva – en hantverkares memoarer” (2000).
Filmen ”Det mörka tornet” ska ha premiär i sommar, med Idris Elba i huvudrollen som Roland Deschain och Matthew McConaughey som Den svarte mannen.

Deckartrilogin om den pensionerade polisen Bill Hodges (”Mr Mercedes” 2014, ”Den som finner” 2015 och ”Sista vakten” 2016) ska komma som teveserie i år, med Brendan Gleeson i huvudrollen.

Rättelse 2017-03-21 11:34
Flera felaktigheter har korrigerats i texten.