Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Viktor Banke: Andrum

Advokaten Viktor Banke har på kort tid etablerat sig som viktig profil i flyktingdebatten. Hynek Pallas blir imponerad av lugnet och sakligheten i hans debutbok ”Andrum”.

Facklitteratur

Viktor Banke

”Andrum”

Norstedts, 211 sidor

 

På förhösten 2015 står advokaten Viktor Banke vid gränsen mellan Kroatien och Ungern och ler mot en busslast flyktingar. ”Som en idiot.” Banke, som då börjar bli en etablerad profil i flyktingdebatten, är på reportageresa för att skildra krisen vid EU:s gräns. Flyktingar från Irak, Syrien och Afghanistan möter bistra poliser med munskydd. Luften är tom på glädje.

Så Banke tränger sig förbi presskåren med sitt leende, för att han ”ville att Europa skulle möta dem med något mänskligt”.

Det är en suverän scen halvvägs in i den unge juristens debutbok ”Andrum”. Medtagen måhända för att den återerövrar nidbilden som tecknas av sådana som han: de som naivt grinar mot horderna vid gränsen medan krisen drabbar oss.

För ”Andrum” – som handlar om skiftet i flyktingmottagandet 2015 och om den drastiska förändringen av invandringspolitiken 2016 – är en bok skriven med ”naiviteten” intakt. Det vill säga: vilja att visa mänsklighet och moral även när opinionen har förskjutits. Samtidigt som den är prövande, saklig och förklarande i dagens mest infekterade fråga.

Bankes pedagogiska genomgångar av praktiska asylfrågor är lärorika, samtidigt som han diskuterar övergripande utan att det blir testragglande.

Underrubriken ”om stölden av en flyktingkris och om de bestulna” avser hur krisen gick från deras till vår. Det är något man kan rasa över, men som på de här 200 sidorna får en imponerande lugn men sorgkantad genomgång. Imponerande eftersom Banke med ett rakt och personligt språk får in skildringen av sin yrkesutövning, de mänskliga kostnaderna, opinionsförändringen, myndigheternas utmaningar och hur de ändå klarade hösten 2015 (något som ofta ”glöms” i debatten). Och ändå har plats kvar för nedslag i Europa och på kvava kontor där livsöden avgörs bara några meter från där du väntar på semesterflyget.

För varje sida skjuts mediernas lite hotfulla, ansiktslösa flyktingmassa bort och människor får konturer. Bankes pedagogiska genomgångar av praktiska asylfrågor är lärorika, samtidigt som han diskuterar övergripande utan att det blir testragglande.

Som att asylrätten verkligen inte är perfekt.

Hur kan systemet bli bättre? Varför är inte frågan hur vi effektivare kan ge skydd i en värld där behovet växer, i stället för i samtal om slutna gränser och kollektivt skuldbeläggande?

En orsak är att den tvära politiska vändningen placerade känslomässig ammunition i knäet på alarmistiska högerpopulister och rasistpartier. Medelhavets döda, de splittrade familjerna och alla de som tynar bort i den turkiska diktaturen efter en skamlig deal med EU; det var inte längre dessa personer som bevärdigades begreppet ”kris”. Utan – i spalternas lösa spekulationer om konflikter mellan ”svenska värderingar” och ”stamkulturer” – vi.

Under läsningen påminns jag om Hannah Arendts essäer om hur överflödiga människor skapas när de utmålas som fientliga utlänningar och fråntas juridiskt skydd (26/6 DN). Det Banke skriver fram, hans arbete som offentligt biträde, är garanten för att flyktingar inte ska bli rättslösa. Därför är tydligheten i ”Andrum” viktig. För när de som företräder asylsökande beskylls för att vara aktivister som vill göra sig en slant, då är det nödvändigt att påminna om varför flyktingkonventioner finns och vilka som ser till att de efterlevs.

Banke behärskar även den svåra gränsen mellan nyktert och emotionellt när han beskriver upplevelsen av att företräda åttaåringar från Falluja som efter lagändringen får vänta minst tre år på att, förhoppningsvis, få träffa sina föräldrar igen. Barnet är ett av de fall som vävs in i boken och som tillsammans med den etiopiske journalisten Samuel och den afghanska familjen Karimi visar hur processen fungerar och gör den personlig.

Under alltsammans ligger den outtalade frågan om vad vi kan vara på väg att ge upp. Vad händer om vi avvecklar asylrätt, skydd och internationella fördrag – rättssäkerhet som är den sista garanten för flyktingar?

För vi bevarar varken vår mänsklighet eller deras mänskliga rättigheter enbart genom godtyckliga leenden från andra sidan taggtråden.