Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Vladimir Nabokov: Genomskinliga ting och Förtvivlan

Vladimir Nabokovs mest kända roman, ”Lolita”, nyöversattes av Aris Fioretos 2007. Här är Nabokov i schweiziska Montreux, 1965.
Vladimir Nabokovs mest kända roman, ”Lolita”, nyöversattes av Aris Fioretos 2007. Här är Nabokov i schweiziska Montreux, 1965. Foto: Lebrecht / IBL Bildbyrå

Jagad av spöken från det förflutna. Vladimir Nabokovs rika och lekfulla författarskap finns nu nästan komplett på svenska. Gabriella Håkansson läser en författare vars verk är fulla av misslyckade och frustrerade män.

ROMANER
Vladimir Nabokov
”Genomskinliga ting” och ”Förtvivlan”
Översättning: Aris Fioretos
Modernista, 105 sidor, 185 sidor

Året är 1934 och stadsdelen Schöneberg i Berlin myllrar av ryska emigranter. Från restaurangerna luktar det piroger och i kioskerna säljs det ryska kulturtidskrifter. Om aftnarna ordnas det poesiuppläsningar och teater. Någon tyska talar man inte, och få beblandar sig med den inhemska befolkningen. De flesta räknar ju med att snart få återvända hem.

En av dem som har deltagit aktivt i det exilryska kulturlivet är författaren Vladimir Nabokov. Han kom till Berlin 1922 som 23-åring efter universitetsstudier i Cambridge, och bor nu i en nybyggd tvåa på Nestorstrasse tillsammans med hustrun Véra. Under pseudonymen Sirin har han hunnit göra sig ett riktigt namn i exilmiljön, och har precis fått sitt första barn. Den sjunde romanen ”Förtvivlan” publiceras som följetong i både ryska och tyska tidskrifter och hans agent håller på att få napp hos ett amerikanskt förlag. Det borde vara ett bra år för Nabokov. Men det är det inte.

Problemet är att det tätt sammansvetsade exilsamfundet efter Hitlers maktövertagande håller på att splittras. Många har packat väskorna och flyttat vidare till Paris, och det vilar en känsla av upplösning i luften. Paret Nabokov har för andra gången i sina liv fått uppleva hur ett samhälle på bara några månader raserats av en totalitär regim; redan i mars 1933 var de tyska judeförföljelserna i gång, och i maj brann bokbålen. Véra som var judinna har förlorat jobbet, och Vladimir som alltid hatat Berlin vill bort snarast möjligt.

Men än så länge bor de alltså kvar och Nabokov ger tennislektioner och undervisar i engelska samtidigt som han frenetiskt skriver roman efter roman. Både den förra, ”Kamera Obscura” (1932) liksom den nya, ”Förtvivlan”, författas med vita duken i åtanke, men ingen av dem går hem hos de tyska producenterna. Inte heller blir boken någon litterär succé. Berättelsen om den misslyckade chokladfabrikanten Hermann som inbillar sig att en sluskig vagabond är hans dubbelgångare, planerar det perfekta brottet, mördar honom för att få ut sin livförsäkring men åker fast på grund av en löjlig detalj, är lite Helan och Halvan möter highbrow literature.

Idén fick Nabokov under ett seminarium om Dostojevskij och syftet verkar vara att lustmörda ”Dosto” (som han avskydde), och skapa motporträtt till den ryske ikonens kristet, ångerfulla kriminella. Romanen leker med den homoerotiska bromancen i ”Den evige äkta mannen” och dubbelgångartemat i ”Dubbelgångaren”, liksom med skuldproblematiken i ”Brott och straff” (som Nabokov komiskt kallar för ”Bot och slem”). Säkert hade han även bröderna Marx och Buster Keaton i bakhuvudet när han skapade den lismande vagabonden och förslagne fabrikören, och hade det inte varit för att boken skäms av alltför många pleonasmer (onödiga ord, upprepningar) hade den kunnat kvala in bland de riktigt bra av hans tidiga, ryska romaner. Nu blir det sisådär. Personporträtten är briljanta, men intrigen styltig. Tvånget att ständigt avbryta och förklara för läsaren vad han håller på med – som ju efterhand kommer att bli Nabokovs signum – är här bara irriterande.

Aris Fioretos lekfullhet och stilkänsla ligger helt enkelt så nära det här författarskapet det bara går att komma.

Det är intressant att ställa ”Förtvivlan” mot ”Genomskinliga ting”, som skrevs i USA 1972 på ålderns höst. Det är ett slags replik på eller omskrivning av ”Lolita”(1955) som driver med kritiker och belackare som inte förstått sig på originalboken, och liksom den tidiga romanen vill den med manisk besatthet tala om för oss läsare hur vi ska förhålla oss till texten. Inte heller den här hör till hans stora berättelser. Baksidestexten talar fint om att den är en tour de force genom centrala teman som tiden, minnet, individen och ensamheten, men allvarligt talat, Nabokovs stora bidrag till litteraturen är att han skruvat Dostojevskij ett varv hårdare och skapat 1900-talets kanske mest motbjudande människoporträtt.

Ta ”Genomskinliga ting”. Här finns en medelmåttig förlagsman som redigerar andras manus, en dålig författare som inte skriver sina egna böcker, en fet mor som glänser genom att pedofilt exponera sin slanka dotter, samt en dotter som i sin tur väljer att gifta sig med medelmåttan för att hon funnit något hon kan kontrollera. Nabokovs böcker är lika full av misslyckade, ensamma, lögnaktiga och sexuellt frustrerade män som ”Torsk på Tallinn”. Faktum är att hela hans värld genomsyras av banaliteter, kälkborgerliga manér och det som på ryska kallas ”poshlost”: konformitet kombinerat med tackiness.

Hårdraget kan man säga att hatet mot ”poshlost” går som en röd tråd genom hela författarskapet, och i de två nya översättningarna sluter sig cirkeln. Vulgariteten straffar sig hårt för både Hermann i ”Förtvivlan” och Hugh Person i ”Genomskinliga ting”.

Författarskapet finns nu nästan komplett i svensk översättning, och det är i stort sett bara novellerna som saknas. Jag skulle gärna se att Aris Fioretos tog sig an dem med eftersom han verkar vara född till att översätta Nabokov. Ingen annan har lyckats överföra nyanser och språklekar som han, och få författare skulle ha det stilistiska självförtroende som krävs för att fritt tolka de mångbottnade fraserna och ironierna som utgör kärnan i den Nabokovska feelingen. Fioretos lekfullhet och stilkänsla ligger helt enkelt så nära det här författarskapet det bara går att komma.

Det slår mig också när jag läser de nya översättningarna att Nabokov är en väldigt gotisk författare. Hans böcker är fulla av somnanbuler, dubbelgångare, förvriden sexualitet, och upprepningar – allt mot en fond av ”poshlost” där det äkta och hemtrevliga har blivit falskt och unheimlich. Kanske är det exilens erfarenhet som per definitition är gotisk? Nabokov skriver i självbiografin ”Tala, minne”(1951) att den landsflyktige alltid är dömd att jagas av spöken från det förflutna.

Det där året, 1934, när ”Förtvivlan” kom ut, uppbrottet hängde i luften och Vladimir och Véra fick sitt första barn, förstod Nabokov kanske vad så många andra exilryssar redan kommit till insikt om. De skulle aldrig få återvända hem.

Översättaren Aris Fioretos är medarbetare i DN. Böckerna recenseras därför av Gabriella Håkansson, författare och kritiker i Sydsvenskan.

Tre andra böcker av Vladimir Nabokov
Nabokov med hustrun Véra Slonim.

Nabokov med hustrun Véra Slonim. Foto: IBL

”Han som spelade schack med livet”

Den indolente och tvångsmässige Luzjin är besatt av schack och godis. Mot alla odds träffar han en kvinna som står ut med honom, men hon ställer snart ett ultimatum; han måste välja mellan schackspelet eller henne. Luzjin väljer äktenskapet och glider sakta mot undergången. Avgjort den bästa av Nabokovs ryska romaner, med en manskaraktär som är oförglömlig.

”Masjenka”

Ganin vantrivs med sitt liv och de sunkiga exiltyper han delar pensionat med. När han blir varse att ungdomsförälskelsen Masjenka är på väg till Berlin blir han besatt av att återförenas med henne. Nabokovs debutroman är lätt och luftig och kan med fördel läsas tillsammans med hans sista ryska roman ”Gåvan” (1938), som också avhandlar exillivet i Berlin på 20-talet.

”Tala, minne”

Här möter vi en författare som lagt språklekar och maskspel bakom sig och i självbiografisk form skildrar sitt liv fram till USA-flytten 1940. Från barndom i ett försvunnet Ryssland, till det kringflackande livet som emigrant i Cambridge, Berlin och Paris. Det här är en av 1900-talets stora memoarskildringar, och en viktig nyckel till författarskapet.