Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

I författarens huvud, del 3: Isabelle Ståhl

Isabelle Ståhl.
Isabelle Ståhl. Foto: Emil Hammarström

I dag har varken relationer eller anställningar någon bindningstid. Författaren och kritikern Isabelle Ståhl längtar efter ett språk för kontinuitet och allvar.

I dag är det svårt att säga eller skriva något allvarligt utan att människor tolkar det som ironi. Det svåraste när jag skrev min debutroman ”Just nu är jag här” var att hitta ett språk som inte kändes distanserat, tomt eller falskt.

Jag uttrycker mig ofta lite vagt och lite svävande, kanske för att jag är rädd för att ha fel eller säga något löjligt, och för att om jag tvivlar på om det jag säger kommer vara sant om en vecka. Jag har märkt att många jämnåriga använder citattecken runt viktiga ord för att skapa distans: jag får ett sms där någon berättar att han känner sig lite ”matt”. Unga vuxna uttrycker sig ofta med vad som kan kallas ett ”postironiskt” uttryckssätt: en till hälften småroad, till hälften dödsallvarlig inställning. De uttalar sig ironiskt men menar egentligen någonstans vad de säger. Så fort de uttrycker känslor måste de markera sin medvetenhet om att de egna känslouttrycken kanske är teatrala och framställda. I Elis Burraus diktsamling ”Röda dagar”, som jag älskar, används citationstecken på ett lekfullt sätt:

ville krossa ”våren” som sammet (…) jag lovar och svär och gråter ”blod”.

Kanske är det här en kreativ strategi för att uttrycka något sant i en tid då alla eviga värden har kapats av kommersiella krafter. Men citattecknen och det postironiska kan också bli en undanflykt från att uttrycka något på allvar. Jag tror att det beror på att många tvivlar både på sina egna och andras känslor, och befarar att de själva, eller den de talar med, inte känner något alls. Jag hör ofta människor uttrycka misstro mot känslouttryck som gråt och skratt, att de känns svåra att ta på allvar, att de känns så ”amerikanska”.

Elise i min roman har vuxit upp med möjligheten att ständigt framställa sitt eget liv som en berättelse i sociala medier. Pojkvännen Victors kärleksförklaringar ger henne bara en känsla av absurditet: hon tvivlar på sina egna känslors verklighet och upplever ofta att hon bara imiterar eller spelar en roll. När Victor säger att han känner ömhet för Elise upplever hon det bara som en kliché från 1900-talet.

Det känns svårt att erkänna att jag längtar efter ett språk som känns sant; jag är rädd att folk ska tro att jag är besatt vid något autentiskt eller naturligt. Men jag tror inte nödvändigtvis att vissa känslor och känslouttryck är mer sanna än andra, jag uppmanar snarare till att acceptera det teatrala och iscensatta i känslorna. Jag känner ofta att livet består till hälften av fiktion. Jag tror inte att det finns något sant eller äkta som väntar på att komma ut och sägas; det sanna och äkta uppstår snarare i utsägandet. Problemet är kanske egentligen fixeringen vid den egna identitetens polerade yta, rädslan för att säga eller känna något som är ”fel” och som smutsar ned ens sköra jag; man vågar inte ens försöka säga något som man verkligen tror på, i stället sätter man citationstecken runt alla viktiga ord och säger ”jag skojar bara” efter varje mening.

Min längtan efter sanning och seriositet förklaras ibland som en motreaktion mot 90-talet, då allting utsades med ironisk raljans, ofta av härliga killar på teve. Jag tillhör en generation som arbetar på en prekär arbetsmarknad under osäkra villkor och som vet att varken relationer eller anställningar har någon bindningstid, vilket skapar en längtan efter kontinuitet och allvar.

Jag tror också att det handlar om något som sociologen Eva Illouz har benämnt som ”emotionell kapitalism”. Ord som ”värderingar” ”lojalitet” ”förankring” ”förtroende” ”värde” och ”inspiration” känns svåra att ta i munnen eftersom de har kapats av mäklarfirmors reklamannonser och marknadsanpassad politisk jargong. Huvuddelen av all text man ser i det offentliga rummet är reklam och när man läser, lyssnar eller ser något frågar man sig alltid vad det är avsändaren vill sälja. Allvar och ”känslogenuinitet” används cyniskt för att sälja saker, därmed åter måste vi förhålla oss cyniskt eller ironiskt i respons mot detta i en ond cirkel.

Ord som ”älska” och ”passionerad” knyts allt oftare till vårt arbetsliv och allt fler arbeten kräver att de anställda iscensätter glädje och intresse. I början av 1900-talet var Sigmund Freuds psykoanalys ett uttryck för en förbudskultur och ett samhälle som krävde att vi höll tillbaka våra känslor. I dag är problematiken snarare den motsatta; människor går till psykologer för att de har för lite motivation och passion.

När jag på frågan ”hur mår du” svarar att ”det är okej”, reagerar människor ofta med en förskräckt och oroad blick; som om ”okej” inte skulle vara tillräckligt. Likadant om jag på frågan ”Hur känns det” svarar att det inte känns något särskilt. Att inte känna och uttrycka känslor i alla möjliga sammanhang ses som en brist, vilket gör att skamkänslorna för att inte ha tillräckligt mycket känslor ökar. En av de få gånger Elise i min roman är ärlig mot Victor är när han frågar henne vad hon gillar och hon svarar sömntabletter och att chatta. Han väljer att inte höra henne; hennes brist på vilja är outhärdlig för honom. Personer i min närhet i Stockholm sysselsätter sig ständigt med sina känsloliv; de strävar efter att komma i kontakt med det inre livet och att öva upp förmågan att verbalisera känslor. Det är dock inte så att deras samtid uppmuntrar till utlevande av alla känslor; det är vissa specifika känslor vi uppmanas till att uppleva och visa; de ”äkta” känslorna.

I en kultur som präglas av en ytlig, kommersialiserad fixering vid autenticitet och självförverkligande, som på ett paradoxalt vis gör oss främmande inför oss själva, kan en lagom dos ironi fungera som motgift, skriver Katarina Båth i sin lysande avhandling ”Ironins skiftningar – jagets förvandlingar”. Hos den tyska filosofen Friedrich Schlegel (1772–1829) heter det att ”allting [ska] vara skämt och allting [ska] vara allvar, allting troskyldigt öppet och allting djupt fördolt.” Schlegel talar om ironin som medvetenhet om alltings eviga föränderlighet och oändliga kaos.

Jag håller inte med Schlegel om att allt ska sägas med både allvar och skämt. Jag avskyr ironi och när folk uttrycker sig svävande eller otydligt. I vår tid uppmanas vi ständigt sätta citattecken runt det allvarsamma. Teknologin gör det ständigt möjligt att uttrycka sig på ett sätt som skapar osäkerhet hos mottagaren: exempelvis kan vi skicka en tummen upp-symbol som svar på en fråga där svaret egentligen bara kan vara ”ja eller nej”. Jag önskar att vi i stället för att pladdra på om oväsentligheter vågade säga något seriöst och allvarligt, som kanske är fel men som i alla fall kunde vara början på ett samtal.

Allting i dag är redan så flytande och obestämbart – i det vi säger till varandra måste finnas något som är säkert.

Isabelle Ståhl debuterade i våras med romanen ”Just nu är jag här” på Natur & Kultur. Hon är också verksam som litteraturforskare och kritiker.

I författarens huvud

Detta är den tredje texten i serien ”I författarens huvud”. Den 1/4 skrev författaren Agnes Lindbeck och den 22/4 skrev författaren och kritikern Jesper Högström.