Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Bok

Jenny Lindh: Tanken på att läsa böcker i sömnen är upphetsande

Sömnläsare?
Sömnläsare? Foto: Alamy

Kan jag ta till mig ljudböcker i sömnen? Fråga bibliotekarien. DN:s Jenny Lindh svarar på dina frågor om litteratur.

Kära Jenny, jag brukar lyssna på ljudböcker när jag ska sova. Ofta somnar jag och då fortsätter boken rulla i timmar. När jag sen ska lyssna vidare backar jag till ungefär den tidpunkt där jag somnade, men det märkliga är att det känns som om jag hört texten förut, trots att jag vet att jag sov när den lästes upp! Min fråga är således följande: Kan man sova och läsa samtidigt? Liksom ta in information i sömnen?! Det är ju toppen i så fall! Tänk vilka möjligheter som öppnas!

Trötter

Svar: – Ja, tänk vilka möjligheter som öppnas! ”Sådant humör tycker jag om!” som direktören för centralanstalten för kläckning och fostran utropar i ”Du sköna nya värld”. Den jättelika betongklumpen i Aldous Huxleys framtidsvision rymmer inte bara ett kryptonazistiskt avelslaboratorium och en massproducerande mänsklig äggkläckningsfabrik utan ett helt våningsplan inrett för sömnläsning – så kallad hypnopedi. I sovrummen snarkar rosenkindade barn medan fostrande ljudslingor masserar hjärnorna. ”Vad är det för läxa i dag?” hojtar direktören när han tassar runt bland sängarna. ”Vi hade elementär könskunskap de första fyrtio minuterna”, svarar sköterskan entusiastiskt. ”Men nu har vi vridit på elementärt klassmedvetande.”

Hypnopedi har inte bara utövats i Aldous Huxleys dystopiska fantasi. 1932, samma år som ”Du sköna nya värld” gavs ut, lanserade affärsmannen Alois Benjamin Saliger en verklig sömnläsningsapparat med det kittlande namnet ”psykofonen”. Försedd med ljudtratt och upprepningsmekanism spelade psykofonen skivor med titlar som ”Framgång”, ”Inspiration”, ”Normalvikt” samt inte minst ”Könsumgänge”. ”Jag utstrålar kärlek”, väste Saliger i den senare. ”Jag har en fascinerande och attraktiv personlighet. Jag har stark sexuell dragningskraft.” Idén byggde på premissen att den mänskliga hjärnan är lika påverkbar under sömn som under hypnos och Saligers mål var att användaren skulle vakna med gnistrande självförtroende efter en natt marinerad i hypnopediska affirmationer.

Efter ett par framgångsrika decennier (i synnerhet i Sovjetunionen där hela byar påstods lära sig flytande franska i sömnen) avfärdades hypnopedin som humbug på femtiotalet. Sedan den backlashen har all seriös sömninlärningsvetenskap sussat sött. Fram till nu, vill säga. För efter nya och förfinade experiment hävdar många forskare att Huxley och Saliger hade rätt: du kan minnas – åtminstone en gnutta – av den information som förmedlas till dig medan du slumrar.

Antagligen borde vi rysa vid tanken på att forskningen bekräftar en suspekt 30-talsvetenskap som figurerar i litteraturens främsta dystopi. Ändå kan jag, precis som du, inte låta bli att känna upphetsning när jag föreställer mig böckernas hypnopediska framtid. Läsningen skulle tveklöst öka. Huvudkuddens intellektuella status höjas. Eftersom folk inte längre behöver hålla sig vakna fullkomligt exploderar försäljningen av normkritiska debutromaner samtidigt som utbrända gör karriärer som litteraturkritiker och samhällsföraktande tonårsgangstrar i haschkoma plötsligt hörs gulla med polisen på fransk alexandrin.

Visserligen lär ljudboken (förmedlad via en högteknologisk superpsykofon) slå ut alla andra format men vi slipper å andra sidan tjatet om e-böcker, vars mögliga läsplattor slängs på samma sophög som mardrömmar, tisdagspetting och annat som brukade höra dubbelsängen till. Det blir en skön ny värld för alla och i synnerhet för bibliotekarier, som slipper stök och kan slagga sked med stammisalkoholisterna på arbetstid. Egentligen finns det bara ett aber: skönlitteraturen är alldeles för komplex för att fungera optimalt som hypnopedi (av det skälet motarbetas den också i Huxleys världsstat). Därför måste den förenklas och bli mer positiv. Författarna kan påbörja det projektet redan om en vecka när det är internationella sömndagen. Fram till dess kan vi drömma rosenkindade drömmar om framtida litteraturupplevelser, personligen tänker jag fantisera lite extra om en pyjamasklädd Jesper Svenbro som viskande reciterar sin nya dikt ”Könsumgänge”.

 

Hette ”Vredens druvor” först ”De arga russinen”?

Är det sant att den japanska översättningen av John Steinbecks roman ”Vredens druvor” av misstag fick titeln ”De arga russinen”? Jag fick höra detta på litteraturvetenskapen för en massa år sedan och kom att tänka på det när vi i bokcirkeln bestämde oss för att läsa just ”Vredens druvor”.

Elis

Svar: – Ja, den roliga historien med Steinbecks arga russin har fått många hängivna litteraturkännare att brista ut i ett nästan skönjbart leende genom åren, men tyvärr är informationen falsk. Precis som historien om Hemingways berömda sexordsnovell och, tragiskt nog, även förrförra årets mest uppfriskande virala boknyhet: att påven gett J K Rowling i uppdrag att skriva en ny version av Bibeln för att göra den mer aptitlig för unga katoliker (bland annat rapporterades att vissa bibliska djur skulle ersättas av dementorer från Harry Potter-universumet). På utmärkta mytkrossarsajten Snopes.com kan du själv läsa om de arga russinen och andra vandringssägner, varav vissa är under hätsk debatt. Till exempel råder det i skrivande stund delade meningar om huruvida ordet guacamole ursprungligen betydde ”testikelsås”.

Jenny Lindhs 3.

Bibliotekarien rekommenderar

Animerad barnfilm om en 1800-talsförfattare låter måttligt upphetsande men faktum är att ”The adventures of Mark Twain” (1985) – regisserad av Oscarsvinnaren Will Vinton – har beskrivits med meningar som ”förvred mitt huvud för alltid”, ”har hemsökt mig i ett decennium” och ”the creepiest motherfucking story ever committed to film”. Ta med barnen på egen risk när du går till Larry’s Corner på Grindsgatan i Stockholm för att avnjuta de hårresande scenerna där Satan uppenbarar sig för lerdockeversionen av Huckleberry Finn. Tisdag den 14 mars, kl 19.50.

Bibliotekarien hyssjar

”Sensitivity readers” kallas senaste trenden i den anglosaxiska bokvärlden. Författare som fruktar att deras verk kan vara potentiellt upprörande för specifika grupper kan numera anlita hyperkänsliga speciallektörer som lusläser manusen på jakt efter stötande innehåll. Positivt? Tja, det bevisar att författare numera är medvetna om sina blinda fläckar. Negativt? Ja, det säger sig själv. Obs! Varning för den knytblusbeskäftiga självklarhetsåsikt som här följer MEN: man bör fråga sig om romaner som ”Lolita” och ”Portnoys besvär” hade överlevt den darrande laserblicken hos en ”sensitivity reader”.

Bibliotekarien hämtar upp från magasinet

Sociala medier som nervlugnare? Jo, faktiskt. Om du genast stänger ner de traumatiserande Facebookbilderna på ditt förförra ex nya flickväns nyligen bortgångna hamster och i stället klickar fram Uppsala universitetsbiblioteks Instagramkonto @uppsalaunilib_treasures möts du av en kraftigt kortisoldämpande upplevelse i form av bibliotekets uråldriga skatter. Ta ett djupt andetag från magen och vaggas till själslig ro av juvelbesatta rariteter från 1600-talet, handkolorerade träsnitt och svindlande vackra medeltida manuskript.