Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Spretig fantasy berättar om verkligheten

KRÖNIKA. Fantasy är nog den spretigaste genre jag vet. Åldersmässigt är den mer obestämbar än någon annan, och innehållsmässigt kan den hamna precis var som helst.

Ibland är det grådyster realism med ett fåtal fantastiska inslag, ibland är det psykologiska dramer, ibland är det fyrverkeribetonad action för hela slanten. Ibland är det högstämt pekoral, ibland humor, ibland existentiella frågor.

Fantasyn glider ofta in i andra genrer, men å andra sidan blir det allt svårare generellt med genreuppdelningen. Var går gränsen mellan skräck och fantasy, när vampyrer numera ofta framstår mer som superhjältar än som skräckvarelser?

Irriterande ofta är det också evighetslånga bokserier där ingen av de sjuttioåtta delarna innehåller mindre än 600 sidor text. Fantasyläsare är de mest envisa läsare som finns (och får med tiden starka handleder).

Men fantasyn innehåller också allt det där som gjorde att jag en gång på sjuttiotalet började sluka science fiction-böcker: nyfikenheten, leklusten, upptäckarglädjen. Samt förstås fantasi.

Det har blivit en rejält deppig genre genom alla dystopier som kommit på senare år, men samtidigt är det också en tydlig fingervisning om samtiden. Fantasyn innehåller alltid sin samtids tankar, och åtskilligt går att läsa som mer eller mindre förklädda symboler. Bland annat finns det nu flera böcker där man likställer magiska krafter med svårhanterliga mänskliga egenskaper och neuropsykiatriska syndrom.

Jag hade enbart tänkt skriva om ungdomsfantasy, men till min förvåning slank det med en bok för yngre barn (Holly Blacks och Cassandra Clares ”Bronsnyckeln”), och ungdomsbegreppet går att tänja väldigt, väldigt långt upp i åldrarna. Det är svårt att pricka in rätt läsålder, för som alla Harry Potter-läsare vet: en bra bok har ju inga åldersgränser.

Varför just viktorianer?

Det viktorianska England dyker upp i tre av dessa nio fantasy­romaner. Varför är den epoken så populär? Kanske är det bara en ovanligt lättolkad tid, tydligt svartvit.

Eller också är det den historiska period vi bäst känner igen vår egen i: stora klasskillnader, skrupelfritt utnyttjande, och en förstörd miljö.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.