Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ekonomi

Experten varnar för ny finanskollaps på Island

För ett decennium sedan sjönk den isländska ekonomin ner i ett stort svart hål. De ledande bankerna kraschade, arbetslösheten steg och islänningarna stod med stora skulder och bostäder de inte kunde sälja. Landet har återhämtat sig, men nu varnar Thorvaldur Gylfason, en av landets ledande ekonomer, för att Island kan vara på väg mot en ny finanskris.

Islands ekonomi växte så det knakade åren efter millennieskiftet. De tre största bankerna blev navet i ett nytt finansiellt centrum, vars tentakler sträckte sig ut över Europa. Via bankerna köptes stora företag och butikskedjor i andra länder. Till sist hade bankerna en utlåning som motsvarade tio gånger Islands hela ekonomi.

Hösten 2008 sprack bubblan. Inom loppet av en enda vecka kraschade de tre stora bankerna. Börsen sjönk med 90 procent, arbetslösheten steg och tiotusentals hushåll fick se sin lånebörda stiga dramatiskt. De hade tagit lån i utländsk valuta, men när kraschen kom rasade den isländska kronan i värde, vilket gjorde att lånen, mätt i isländska kronor, fördubblades. Och det var med isländska kronor de betalade räntor och amorteringar.

I dag har Islands ekonomi repat sig. Till de traditionella näringarna, fiske och aluminiumsmältverk, har lagts turismen. Den har fördubblats sedan krisen.

Men räddningen har tagit tid och den har kostat på.

– Det var inte förrän 2016 som nationalinkomsten per invånare återhämtade sig till 2007 års nivå, påminner Thorvaldur Gylfason professor i ekonomi vid Islands universitet.

Annorlunda uttryckt så har det tagit nio år för en genomsnittlig islänning att få sin köpkraft återställd till vad den var året innan bubblan sprack.

Thorvaldur Gylfason gjorde sig obekväm hos den isländska eliten när han varnade för kraschen, flera år innan den inträffade.

Men i dag tycker han att krisarbetet fungerat bra. Island fick stöd av den Internationella valutafonden (IMF) och från sina nordiska grannar.

Dessutom vägrade landet hedra de garantier som bankerna hade gett sina utländska insättare, vilket ledde till frostiga relationer till framför allt Storbritannien och Nederländerna, där många sparare lockats av bankernas höga sparräntor.

– Den isländska regeringen efter kraschen följde IMF:s råd till punkt och pricka, säger Thorvaldur Gylfason berömmande.

– Men man måste också konstatera att ett folk stack i väg med astronomiska belopp som tillhör andra. Då är det kanske inte konstigt att ekonomin går ganska bra, eller hur, tillägger han med ett stort skratt.

Island kunde inte betala. Beloppen som de kraschade bankerna hade i sina böcker var alldeles för stora. Än i dag pågår dock förhandlingar mellan konkursbona och fordringsägarna.

– De är långt gångna men inte klara. Det har blivit färre rättegångar än vad många fruktade. Det har gått bra, och det har förvånat mig, säger Thorvaldur Gylfason.

Men han påpekar samtidigt att det fortfarande finns människor som lider som en följd av krisen. När det var som värst var det tre hushåll om dagen som fick lämna sina hem till banken. De flesta fick bo kvar, men betala hyra, där de tidigare ägde bostaden.

Island har också utkrävt ett juridiskt ansvar från bankirerna. Hittills har 35 personer dömts till i snitt 2,5 års fängelse för alltifrån trolöshet mot huvudman till bedrägeri.

– Det här är enastående – inget liknande har inträffat, säger Thorvaldur.

Kan Islands exempel – att låta bankerna gå omkull och ställa de ansvariga inför rätta – användas på andra håll, till exempel Grekland? Eller var Island ett specialfall?

– Nej, jag tror inte det. Man har varit alldeles för rädd för att göra något som bankägarna inte gillar. Jag tror att andra länder också skulle kunna använda sig av den här modellen.

Han betonar dock att den isländska metoden var en tvångslösning. Det handlade inte om ”mod eller briljans”.

– Om hålet inte hade varit så djupt som det var, så tror jag att Island hade valt samma lösning som Irland, det vill säga tvinga skattebetalarna betala skulderna.

– Men nu efter att det här funkade så bra kan jag tänka mig att andra länder ska lära sig att ta lite mindre hänsyn till bankirerna – och ställa fler av dem inför domstolarna.

Efter att det här funkade så bra kan jag tänka mig att andra länder ska lära sig att ta lite mindre hänsyn till bankirerna.

Men bankägare är inte sällan pensionsfonder, stater och kommuner – förr eller senare kommer ju den kraschen få återverkningar för vanliga människor, eller hur?

– Absolut. Frågan är bara hur man sprider förlusterna. Men hittills har man varit för benägen att betrakta bankerna som heliga kor. Island har visat att det inte behöver vara så.

Men på en punkt är fortfarande den frispråkige ekonomen obönhörlig i sin kritik: den politiska kulturen som han anser är genomrutten och korrupt.

Efter krisen blev han en av 25 framstående medborgare som tog fram ett förslag till en ny grundlag. Den fick stöd av två tredjedelar av väljarna i en folkomröstning 2012. Men grundlagen har lagts på is av alltinget, Islands parlament, eftersom allt för många av ledamöterna skulle förlora makt, menar Thorvaldur.

– Alltinget låtsas som om folkomröstningen inte ägt rum och att inget gick snett under kraschen, dundrar professorn.

I fjol tvingades statsminister Sigmundur David Gunnlaugsson bort då det visade sig att han och hans fru hade tillgångar gömda i Panama. Har inte det lett till en mer öppen politisk kultur?

– Nej! Han ersattes ju av samma typ.

Det var tidigare finansministern Bjarni Benediktson som tog över – och även han har varit inblandad i Panamaskandalen. Olöf Nordal, tidigare inrikesminister, som avled tidigare i år, var en tredje minister indragen i skandalen.

Thorvaldur Gylfason ser dessa som exempel på att så mycket av Islands ekonomi och politisk styrs av ett litet kotteri, som han har valt att kalla oligarker. Hit hör ”båtägarna” de som kontrollerar fisket, men även bankerna.

– Bankkulturen är i stort oförändrad. Vi har aldrig hört någon bankir be om ursäkt, eller visa någon förståelse av vad som gick snett. Och det gör islänningarna arga, säger han.

Men det som oroar Thorvaldur Gylfason nu är risken för ytterligare en bubbla. Denna gång är det turistindustrin, med byggen av hotell, restauranger och andra anläggningar som utgör risken.

Thorvaldur berättar om ”kranteorin” för att beskriva början på en finanskrasch. När byggkranarna blir för många – då vet man att en kris står för dörren.

– Vi har inte lika många byggkranar som vi hade 2007 – men de är ganska många!

Läs mer: Island höjer skatten för turister

Fakta. Staten tog över bankerna

I september 2008 stod det klart att Island stod inför en finanskrasch och i början av oktober bröt den ut med full kraft.

3 oktober. Statsminister Geir Haarde försöker lugna bankkerna med att de inte behöver oroa sig för sina insättningar. I själva verket är bankerna på fallrepet.

7 oktober. Landsbanki, den näst största banken, tas över av staten.

8 oktober. Glitnir, den tredje största banken tas över av staten. Ett bråk inleds mellan de brittiska och den isländska regeringen när det står klart att Island, trots garantier, inte kommer att ersätta brittiska insättare i Icesave, en nätbank som ägdes av Landsbanki. Britterna svarar med att frysa tillgångar som Kaupthing, den största banken, har i Storbritannien.

9 oktober. Kaupthing tas över av staten.

12 december. Alltinget tillsätter en särskild undersökningskommitté som ska granska orsakerna till kraschen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.