Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ekonomi

Risk för svenska strejker till påsk

Är läget fortfarande låst i avtalsrörelsen vid tidsgränsen 31 mars kan flera fackförbund varsla om konflikt lagom till påsk. Arkivbild.
Är läget fortfarande låst i avtalsrörelsen vid tidsgränsen 31 mars kan flera fackförbund varsla om konflikt lagom till påsk. Arkivbild. Foto: Henrik Montgomery/TT

Arbetsgivare och fackförbund är på kollisionskurs. Det är risk för storkonflikt till påsk, när avtalsrörelsen nästa vecka växlar upp på högvarv. Den stora stötestenen är LO:s krav på en bred låglönesatsning.

Förhandlingarna har pågått sedan årsskiftet, men än är det inte mycket parterna lyckats enas om. Och lugnet kan snart förvandlas till storm. Nu på måndag, när både sidor redovisar sin position för industrins medlare, blir startpunkten för ett dussin intensiva förhandlingsdygn.

Är läget fortfarande låst vid tidsgränsen 31 mars kan flera fackförbund varsla om konflikt lagom till påsk.

Den riktigt kontroversiella frågan är att LO i år kräver extrapengar för alla LO-medlemmar med månadslöner upp till 24.000 kronor. Kravet uttrycks som ett fast krontal, eftersom industri-”märkets” procenttal, i fjol 2,2 procent, tillämpat på en lägre lön annars blir allt färre kronor ju lägre lönen är.

Krontalskrav har ofta förekommit. Men årets LO-krav har två nya ingredienser som Svenskt Näringsliv tycker extra illa om.

Först och främst att IF Metall och de två andra industrifacken denna gång har lovat övriga LO att redan i sitt avtal 31 mars etablera även ett påslag i kronor på minst 672 kronor för alla med månadslöner under 24.000 kronor. Oväntat för arbetsgivarna, eftersom ju fack och arbetsgivare i industrin sedan 20 år varit eniga om att det bara ska finnas ett ”märke” och det ska uttryckas i en procentsats.

Lika förargligt för arbetsgivarsidan är LO-kravet att denna låglönesatsning inte skulle betalas med några branschspecifika fackliga eftergifter, till exempel mer flexibla arbetstider. Förvisso har de kvinnodominerade låglönefacken i handel, vård och besöksnäring de senaste åren lyckats kapa åt sig några extrakronor över märket. Men bara genom att samtidigt sälja ut annat i avtalen som arbetsgivarna värderat i kronor och ören.

Senast till midnatt den 31 mars ska industrins parter ha kommit överens.

Trycket på LO:s industrifack att ro den extra låglönesatsningen i land är stort från övriga LO. Lika starkt är trycket från Svenskt Näringsliv på industrins arbetsgivare att inte ge efter.

Lyckas inte facken inom industrin kan LO:s mödosamt hoptråcklade samordning spricka. Och då står samma förbund som i fjol redo att kräva löneökningar över ”märket”. Byggnads och fyra andra bygg- och anläggningsfack påminde i en debattartikel så sent som i onsdags om att de liksom tidigare anser att industrins lönenormering spelat ut sin roll. Allt för att öka trycket på IF Metall, Livs och GS.

Facken inom industrin gör helt klart att de inte tänker vika sig på någon avgörande punkt. Och IF Metalls ordförande Anders Ferbe vet vad som händer om parterna inte enats 31 mars:

– Då kommer vi in i avtalslöst tillstånd och kan varsla om konflikt, säger han.

I ett sådant läge kan även en rad sympativarsel väntas från en rad andra LO-förbund.

Samtidigt förhandlas det även på andra områden som ska vara klara 31 mars, påminner Ferbe.

– Teoretiskt sett kan ju förhandlingarna inom handeln eller besöksnäringen haverera 24-25 mars, och Handels eller Hotell och Restaurang varsla redan då, konstaterar han.

Spricker LO-samordningen om ni inte lyckas leverera ett avtal med låglönesatsning?

– Levererar inte vi som märkessättare en sådan normering så har vi fallerat. Då kan övriga elva förbund kroka arm för att uppnå vad som helst. Kanske ett extra påslag för alla under 26.000 eller industrins snittlön.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe tycker dock inte att någon ska ”tjoa” om konfliktrisker i det här läget:

– Det ser inte jag som huvudscenariot. Det är naturligtvis ett väldigt besvärligt läge, men vi har varit i minst lika besvärliga lägen förut, till exempel när hela LO krävde ett fackligt veto mot inhyrning. Och det har gått så bra så, som Pippi Långstrump brukar säga.

Läs mer: Första lönebudet landar

Den svenska avtalsrörelsen:

Sedan 1997 har lönerna på svensk arbetsmarknad styrts efter vilken nivå industrins parter enats om, allt enligt en förhandlingsmodell i det så kallade Industriavtalet.

Syftet är att den exportberoende industrin ska klara konkurrensen från andra länder, och då kan inte lönerna öka för mycket i Sverige jämfört med i konkurrentländerna.

Den procentsats som industrins avtal landar på kallas "märket" eller "normen", och förväntas vara mall för alla andra avtalskostnadsförändringar det året på hela arbetsmarknaden.

För de kvinnodominerade låglöneförbunden både inom LO och i tjänstemannayrkena i offentlig sektor har påslaget i procent allt mer känts som en tvångströja. En procentsats som fjolårets 2,2 procent ger ju mycket mindre utslag i kronor på en lön på 18 000 än på 29 000.

Därför har bland annat Handels länge förhandlat i kronor, vilket ofta ger något mer omräknat till procent. Kruxet för låglöneförbunden är att de hittills fått "betala" med andra försämringar i avtalen.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.