Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Barnmorskan: Alla behandlar sin sorg olika

Marie Ganters har arbetat som barnmorska i över trettio år, och hon har sett en stor förändring vad gäller omhändertagande av föräldrar som förlorat ett litet barn i samband med förlossningen.

– Föräldrar reagerar så olika. En del blir stumma och sitter där apatiska, andra skriker rakt ut i förtvivlan. Under senare år möter vi allt fler kvinnor från andra kulturer och de hanterar sorgen och smärtan på sitt sätt – ibland inte alls som vi förväntar oss, säger Marie Ganters.

Läs även: ”Barnet som dött kommer alltid att fattas”

Hon har arbetat i sitt drömyrke sedan 1989 och är i dag chef för förlossningen på lasarettet i Falun. Där föds varje år cirka 3.000 barn. Av dem dör runt 15 barn under graviditeten eller i samband med förlossningen.

– Att möta föräldrar som mist sitt barn är det svåraste med vårt yrke. Ändå måste vi försöka ge en strimma hopp mitt i det som just då tycks helt meningslöst, säger Marie Ganters.

Foto: Hon ledde utbildningar för personal både på kvinnokliniken och på barnkliniken vid Falu Lasarett under många år. Det ledde till en genomgripande förändring kring omhändertagandet av familjer som förlorat ett litet barn. Marie Ganters talar om att ge dem redskap att hantera sin sorg och smärta, och att alla kräver ett individuellt bemötande.

– I samband med förlossningen kan vi lindra den fysiska smärtan nästan helt och hållet, men den psykiska smärtan är svårare att hantera. Den finns alltid där. När ett dött barn ska födas är en barnmorska och en undersköterska med i rummet. Vi måste kunna ägna oss fullt ut åt dessa mammor och pappor.

Är kejsarsnitt ett alternativ, så att mamman slipper föda fram ett dött barn?

– Någon enstaka mamma har efterfrågat det, men kejsarsnitt är i princip aldrig något bra alternativ. Det kan fördröja hela processen att ta till sig det döda barnet eftersom mamman ibland måste sövas. Min bild är att föräldrar där mamman fött barnet på naturligt sätt ändå är tacksamma efteråt. Många har uttryckt att de känner både sorg och glädje över sitt barn.

– En del föräldrar vet exakt hur de vill ha det. De vill hålla sitt barn, klä på det, kanske ta med det hem en tid och har klart för sig hur begravningen ska gå till. De har redan ett namn på barnet. Andra föräldrar står där helt handfallna och då är det väldigt viktigt att vi finns till hands och vägleder dem, fortsätter Marie Ganters.

Hon säger att A och O är att behandla barnet med respekt och värdighet, att se det som en unik individ som inte fick möta livet.

– Föräldrar som inte orkat se sitt barn upplever ofta en dubbel sorg efter en tid. Min erfarenhet är att det är viktigt att med egna ögon se hur den varelse som legat i magen faktiskt ser ut. Jag minns en mamma som i efterhand var så ledsen för att hon inte fått se sitt barn naket och hålla i det. Vi hade redan satt på det kläder, berättar Marie Ganters.

Hon säger att föräldrar som varit med under hela processen, från det att barnet varit dött när det föddes eller avlidit i samband med förlossningen, till begravningen ofta hanterar sorgen bättre.

Jag märker att kvinnor från andra länder blir lättade när de får visa sin sorg, gråta och visa sin smärta och inte bara gömma undan dessa känslor.

För flera år sedan förlorade Marie Ganters själv ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Hon var i flera år ordförande i Spädbarnsfonden och sitter fortfarande i dess styrelse. Både i den rollen och som barnmorska har hon under senare år mött allt fler föräldrar från andra kulturer som mist ett barn.

– En mamma från Syrien var djupt chockad och ville inte på några villkor se sitt barn. Barnmorskan tog ändå med sig pojken in till föräldrarna. Pappan tog emot det i sin famn. Storebror, två år, tittade allvarligt på sin lillebror. Mamman orkade bara se barnets hand, hon tog den och kysste den. Då kom tårarna. Efteråt menade mamman att det varit skönt att få visa sina känslor och kunna gråta, det var inte vanligt i hennes hemland.

Marie Ganters talade för en tid sedan med en mamma med ursprung i Somalia som förlorat sitt barn och framhöll att ”vi sörjer inte som ni gör. Vi tror att det som skett är Guds vilja”.

– Men kvinnor från andra kulturer som fött ett dött barn ”skyddas” ofta av anhöriga och vänner som bara vill se framåt. Vi hade samma attityd här i Sverige in på 1980-talet och det skapade ibland livslånga trauman hos mammorna.

– Jag märker att kvinnor från andra länder blir lättade när de får visa sin sorg, gråta och visa sin smärta och inte bara gömma undan dessa känslor. När vi ger dessa föräldrar samma möjligheter som andra så kommer även deras omgivning så småningom att förstå hur viktigt det är att knyta an till sitt döda barn för att sedan få sörja det.

Läs även: ”Barnet som dött kommer alltid att fattas”

Att mista ett litet barn

Varje år dör cirka 700 barn i mammans mage eller inom 28 dagar efter förlossningen. Hur är det när ett av livets finaste ögonblick blir en tragedi? Det här är fjärde delen i en artikelserie.

Del 1: ”Plötsligt blev det stilla i Josefines mage”

Del 2: ”Mötet med andra drabbade är viktigt”

Del 3: Barnmorskan: Alla behandlar sin sorg olika

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.