Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Särbegåvade Lanny – en vanlig men ovanlig tjej

Lanny är åtta år och särbegåvad. När hon var sju år gick hon i förskoleklass och skrev en bok om hur det är att vara särbegåvad. Efter sommarlovet fick hon börja i femman.
Lanny är åtta år och särbegåvad. När hon var sju år gick hon i förskoleklass och skrev en bok om hur det är att vara särbegåvad. Efter sommarlovet fick hon börja i femman. Foto: Paul Hansen

Lanny Thåström är åtta år och skulle egentligen gå i ettan. Men eftersom hon är särbegåvad så har hon hoppat över flera årskurser och går i dag i femman. Hennes klasskamrater är flera år äldre, men hon känner sig som en i gänget, berättar hon.

Lanny, 8 år, har skrivit en bok som handlar om hur det känns att börja skolan om man är särbegåvad. Boken heter ”Linn, en vanlig – men ändå ovanlig tjej”.

Hon bor i Högdalen tillsammans med sin mamma Jenny och storasyster Lovisa som är 11 år.

När vi åker hem till dem för att prata om boken så säger Lanny att hon skrev den mest för skojs skull. Huvudpersonen heter Linn och har så många likheter med Lanny att man nästan kan säga att boken handlar om henne själv.

– Jag gillar att skriva. Och jag ville att andra skulle förstå hur det kan kännas att börja skolan om man är särbegåvad, säger Lanny.

Vad menar du med titeln, att Linn är ”en vanlig men ändå ovanlig tjej”?

– Att hon är en vanlig flicka som har ovanliga kunskaper.

I boken skriver hon att Linn är ovanligt intelligent och att det kan vara svårt att förstå henne ibland. ”Hon kan saker som inte andra barn kan när de är sju år och hon tänker litet annorlunda, ganska mycket annorlunda ibland”.

– Hon kan multiplikationstabellen, och hon lärde sig skriva när hon var tre år och att läsa när hon var fyra.

Är hon som du?

– Ja, det kan man säga. Jag tänker inte som alla andra, säger Lanny och berättar att jämnåriga brukar säga att de inte förstår vad hon säger. Ibland om jag ska räkna ut en vinkel så kan någon fråga hur jag gjorde, men då säger jag att jag bara tänkte, det bara kom.

– Jag gör det med fingrar, säger hon, och visar hur hon använder dem när hon spelar schack. Varje torsdag spelar hon mot en schacklärare på skolan.

På omslaget till boken har hon ritat en flicka med en tankebubbla som innehåller siffror och tecken. En del barn är särbegåvade inom ett eller några enstaka områden. Andra har en bredare begåvning. Lanny säger att hon är bra på många olika saker.

– Matte, musik, natur – alla ämnen, inget specifikt, säger hon och skrattar.

Lanny är ofta glad och sprudlar mycket när hon pratar. Precis som huvudpersonen i boken, hade hon längtat efter att få börja skolan ända sedan hon var två år. Hon tyckte också att det var jätteroligt till en början.

Foto: Paul HansenMen lektionerna blev bara tråkigare och tråkigare. Och Linn blev bara ledsnare och ledsnare. Hennes klasskamrater fick lära sig nya saker varje dag. Men för Linn var det bara saker som hon redan kunde, skriver hon i boken.

– Jag längtade också efter att få lära mig något nytt när jag började skolan. Men så fick jag inte det. Jag hade gjort precis allt. Då blev jag jätteledsen, och grät varje dag efter skolan.

Lanny får tårar i ögonen när hon berättar hur ledsen hon blev. Men hon blir snabbt glad igen. Hennes mamma Jenny säger att hon genast förstod varför Lanny blev ledsen eftersom hon kände igen en del från när hon själv var barn.

Både hon och Lanny läste på om särbegåvning och gick med i några nätverk. Jenny pratade också med skolan, som gav Lanny andra, svårare uppgifter som egentligen hörde hemma på mellanstadiet.

– Men det blev tråkigt att göra dem. Jag ville ha undervisning, inte bara jobba själv. Det var svårt att jobba själv och när jag inte förstod så fick jag ingen hjälp, säger hon.

Lanny blev mer och mer utanför och satt mest tyst i ett hörn. I maj förra året fick hon träffa en psykolog för att göra en utredning. Bland annat testades hennes arbetsminne, perceptuella snabbhet och verbala förmåga. När det visade sig att hon slog i taket i flera av testerna, började det också hända saker på skolan, berättar hennes mamma.

De hade ett möte med rektorn som tyckte att hon skulle börja i tvåan. Men då sa både Jenny och psykologen att det inte skulle göra någon skillnad.

– Det handlar inte bara om årskursnivån, säger Jenny. Läraren måste också ha ett intresse och tycka att det är en rolig utmaning att ta hand om en elev som är särbegåvad. Då kan det bli stimulerande också för de andra i klassen.

Foto: Paul Hansen

Lanny fick börja i femman där hon i dag har tre lärare som hon tycker är fantastiskt bra. När de hade utvecklingssamtal nyligen sa en av lärarna att det är bra för alla i klassen att Lanny är där.

– Du har gett mig en helt annan lärarutbildning, sade hennes lärare.

När Insidan gjorde en serie artiklar om särbegåvade barn för några år sedan, kom det fram att de kan ha svårt att hitta jämnåriga kompisar att leka med eftersom de befinner sig på en annan intellektuell nivå.

Hur känns det att gå i en klass där alla är tolv år?

– Det är litet så där, säger Lanny, som är åtta år. Det är inte som att vara med folk i min egen ålder.

Det är spännande att se hur de beter sig och ser på världen. De busar på ett annat sätt.

Hon känner sig ensam ibland och saknar sina kompisar i ettan. Hon tycker att det är lättare att prata med dem.

– Jag känner mig mer trygg med dem. Men vi har inte rast samtidigt, säger Lanny och visar en demonstrativt trumpen min.

Men hon berättar också att hon tycker att det är roligt att vara med femmorna.

– Det är spännande att se hur de beter sig och ser på världen. De busar på ett annat sätt, säger Lanny.

En gång när hon var på toaletten ropade en kille att hon skulle komma ut. När hon försökte göra som han sa, så höll han för dörren.

– Sådana grejer kan de göra, säger hon och skrattar.

Känner du dig som en i gänget?

– Ja, nu för tiden behandlar de mig som en i gänget.

Som många andra särbegåvade kan Lanny bli passionerat intresserad av vissa ämnen. Hennes mamma visar en bok där hon har skrivit, ritat och klistrat in saker som hon tycker är intressanta och som hon velat lära sig mer om. Ett avsnitt handlar om planeterna, ett annat om jordens födelse. Hon har också skrivit om utfiskning av haven.

När vi går in på Lannys rum, som hon delar med sin storasyster Lovisa som är 11 år, blir det tydligt hur mycket hon gillar Harry Potter.

– Jag tycker om den fantasi som böckerna väcker inom mig. Så fort man börjar läsa så ser man en annan värld, säger hon.

Ibland när hon läser, blir hon medveten om bokstäverna och texten på papperet. Då kan hon plötsligt få en distans till berättelsen och inser att det bara är en fantasivärld som författaren har hittat på.

En gång sa hon till en lärare att hon inte tyckte att Harry Potter-böckerna var läskiga, utan att de bara var roliga. Då sa läraren att det berodde på att Lanny ”saknade läsförståelse”, berättar hennes mamma. En annan lärare sa att det var ”provocerande” att Lanny skulle läsa matte med femmorna.

– Antingen känner de sig hotade och rädda i sin yrkesutövning. Eller så tycker de att det är en kul utmaning att få en elev som Lanny, säger Lannys mamma.

Båda tycker att vi ska skriva att det var tufft av rektorn att flytta upp Lanny till årskurs fem, trots att en del var kritiska mot det på skolan. Det har varit avgörande för att hon i dag trivs så bra som hon gör, menar de.

Foton i text: Paul Hansen