Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Agnes Lidbeck: Kanske finns det något i det tidlösa som kan verka som motgift för samtiden

Pieter Bruegels- ”Ikaros fall”, från 1560-talet. (Bilden är något beskuren.)
Pieter Bruegels- ”Ikaros fall”, från 1560-talet. (Bilden är något beskuren.) Foto: FineArt / Alamy

Bokkrönika. Agnes Lidbeck om behovet av övergripande mänsklighet.

"Vi vandrar för våra barn”, säger kvinnan med blicken på sitt vinglas i stället för på sin makes ansikte. Vinet här är inte särskilt gott. Det serveras för kallt till den dåliga maten.

”21 och 23 var de”, fortsätter hon, ”en bilolycka i Paris. Vi vill vara framme i Santiago de Compostela på årsdagen av när de dog.”

Hennes uttal, överklassengelskan, suddar alla geografiska detaljer från städernas namn. Hon ser på mig med neutral blick ”Varför vandrar du?”

W H Auden (1907–1973) skriver om lidande i dikten ”Musée des Beaux Arts”. Den utgår från tavlan ”Ikaros fall”, av 1500-talsmålaren Pieter Bruegel den äldre. I en ungefärlig bruksöversättning: ”De gamla mästarna hade aldrig fel om lidande/de såg dess precisa plats ibland oss människor/hur det pågår medan en annan äter, öppnar fönstret, eller avtrubbat trampar på.”

Bruegel och Auden sätter ord och bild på den där känslan som vi har på morgonen när vi vaknar, trots att det inte borde gå att vakna, eftersom alla väckarklockor borde ha slutat gå, men det likt förbannat är samma trängsel på bussen som vanligt.

Auden konstaterar att de gamla mästarna aldrig glömde ”att även det mest fruktade martyrskap har sin gång i ett hörn av vardagen/där hundar lever sitt hundliv och bödelns häst kliar sig, oskyldigt, mot ett träd”. Han låter de grävande hundarna och hästarnas solvarmt loppbitna päls visa på den absoluta ensamheten i sorgen. Hur den tydliggörs av allt som inte är sorg, eller som inte är vår personliga sorg.

Dikten avslutas med ett koncist konstaterande om att allting vänder ryggen ”med en loj rörelse, bort från katastrofen, den plöjande bonden/kan ha hört kroppen klyva ytan och även det övergivna skriet/men för honom var dessa ljud inte av avgörande betydelse/solen sken som den sken när de vita benen försvann i grönt vatten/och det dyrbara, bräckliga skeppet som måste bevittnat/det oerhörda i en pojkes fall från himlen/fortsatte lugnt mot sitt mål, i enlighet med sina instruktioner”.

Kanske finns det något i museerna, i det tidlösa, som kan vara ett motgift mot samtiden?

Pojken drunknar osedd medan det fullastade skeppet seglar vidare. Det är en bild på en tavla och en bild ur tusen nyhetsartiklar. Den är rätt effektiv, som exempel på vår kriminella självupptagenhet. Men samma dikt kan också läsas med motsatt innebörd. Den kan läsas som en påminnelse om en tids- och platsöverskridande mänsklig gemenskap.

1938, när Auden skriver, är det tjugotre år sedan slaget vid Ypres och sex år till landstigningen i Normandie. De två händelserna kan användas som ungefärliga bokstöd kring den epok som vi ofta refererar till som en av de mörkaste och mest turbulenta i europeisk historia.

Och där, mitt i Europa, i Bryssel, mitt emellan världskrigen, bland inflation och revolutioner och populister och folkförskjutningar, går Auden på museum. Där tittar han på en tavla av en urgammal holländare. Som parafraserar en ännu äldre grekisk myt.

Det finns absolut ingenting i ”Musée des Beaux Arts” som anger när den är skriven. Ingenting av faktisk politik, ingenting av tillfällig aktualitet. Inget av stöveltramp. Tvärtom skriver Auden som om tiden inte fanns. Som om människor alltid hade varit människor. Som om pojkar alltid drunknat. Den saknar nyhetsvärde, men inte moral.

I tider som våra, när det kan kännas som om samhället står och darrar på en knivsegg och våra demokratiska principer inte kan tas för givna, kanske konstnärens roll måste vara att hissa alla varningsflaggor som går att hissa. Vi refererar ofta till trettiotalet som varnande exempel: vi vill inte ännu en gång gå blinda eller blundande in i förstörelse. Kanske innebär den oron att vi måste skriva om de specifika, namngivna faror vi ser omkring oss, här och i den närliggande framtiden. När alla goda krafter ska enas kan man kanske inte gå på museum? Kanske vore det att stänga dörren till, om inte ett elfenbenstorn så en marmorekande konsthall?

Eller kanske är det tvärtom. Kanske finns det något i museerna, i det tidlösa, som kan vara ett motgift mot samtiden? Kanske, tänker jag, är den apolitiska – eller i vart fall icke realpolitiska – konsten extra viktig i sådana perioder? Den konst som inte lyfter fram det dagsfärska perspektivet utan vidhåller att det finns en övergripande, kontinuerlig mänsklighet. Som hävdar att pojkar alltid drunknat, att tavlor alltid har målats och att ord alltid satts på tragedier.

På morgonen packar jag min ryggsäck i mörkret. De andra i klostrets sovsal verkar vara senare i starten. Jag river ut de sidorna jag läste kvällen innan. (”Krig och fred” i billigaste pocketupplagan, per sida viktlös, ändå slänger jag dem som ett symboliskt sätt att lätta packningen.)

Det hällregnar. Gatlamporna ger lite ljus åt dropparna, om än inte åt gatan. När byn tar slut försvinner lamporna helt. Längre fram skäller hundar som jag inte kan se. Det är skrämmande att fortsätta ut i den tomma mörka bergsvärlden på egen hand, men förr eller senare måste dagbrytningen komma.

Först ett grått ljus. Sedan en uppsprucken himmel. Jag sitter på en klippkant och äter sardeller när solen börjar lysa på allvar. Det är möjligt att jag gråter en skvätt.

En tysk fängelsepräst som jag samtalar med på kvällen säger att han försöker vandra sig tillbaka till sin tro. Han verkar nästan lika resignerad inför sin sorg som den barnlösa mamman i går inför sin. ”Och varför vandrar du?” frågar han.

Bokmärket

”Ikaros fall” är värd att se i original, fastän originalet i sig lär vara en tidig kopia. Bilderna på internet ger i varje fall bara en generell uppfattning kring motivet, vilket ju påminner om att läsa poesi i översättning. Nyanserna försvinner. Så omaka dig att läsa Auden på engelska. Med lexikon vid behov. Sådana, däremot, finns utmärkta online.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.