Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

”Avundas dem som har läsningen framför sig” – Recension av Christina Hesselholdts ”Sällskapet”

Christina Hesselholdt fyller läsningen med glädje, skriver Ingrid Elam som läst ”Sällskapet”.

Christina Hesselholdt

”Sällskapet”

Övers. Ninni Holmqvist

Natur & Kultur, 382 sidor

Den inledande meningen i Christina Hesselholdts romansvit slår upp dörren mot en natur full av liv och rörelse: ”I somras, när jag vandrade omkring i Wordsworths kuperade landskap, där skuggorna på kullarna är så mörka ... dök ett jaktplan upp så plötsligt att jag helt ofrivilligt kastade mig ner på magen, skräckslagen”. Det är Alma som minns, hon är författare och blir, efter den första chocken, hänförd; där den engelske 1800-talspoeten Wordsworth överraskades av en flock påskliljor, blir jaktplanet för Alma en inspirationens blixt.

Och visst är hela serien genomlyst av inspiration! Den består av en rad löst sammanfogade inre monologer, oftast är det Camilla som talar, men också medlemmarna i hennes sällskap, Alma, Charles, Kristian, Alwilda och Edward.

Det är inte lätt, eller ens meningsfullt, att säga vad berättelserna handlar om, varje röst förmedlar ett ytterst rörligt medvetande, Alma associerar gärna till litteratur, hon minns att Wordsworths påskliljor först upptäcktes av hans syster Dorothy, som var med på promenaden, men att han har skrivit ut henne ur dikten. Så inser Alma att även hon håller på att sudda ut sin följeslagare Kristian, deras äktenskap knakar, han blir sjuk och kvar på hotellet med sina febriga tankar medan Alma tränar klättring med två nya manliga bekantskaper; hon skulle kunna tänka sig att ramla, ”bara för att känna hur det är”.

Christina Hesselholdt skriver med en förunderlig lätthet, väl tillvaratagen i Ninni Holmqvists fina översättning, där orden dansar fram över solbelysta höjder och mörka djup. Det är en ren glädje att följa figurernas tankesprång, så sprittande eleganta och fulla av humor att allvaret drabbar först efter hand. För noga läst är detta en serie berättelser om sorg, om att vilja älska men inte kunna nå in i varandra, om längtan, om ensamhet, förlust och död.

Jag läser ”Sällskapet” som en utforskning av den inre monologen och vad den avslöjar om oss.

Och allt mot en fond av litteratur. Det är inte bara Alma som gärna blandar det levda med det lästa, också i Camillas minnen är litteratur en boj att lägga till vid. När hennes Charles har ont (männen är det svaga könet i denna bok) och hon vakar vid hans bädd, får en brun morfinburk henne att tänka på en brunhårig man som sjöng om syster morfin i Torremolinos många år tidigare, då de alla var på resa och läste ”The Drifters” av James A Michener. Camilla tycker själv att hennes medvetande påminner om en säck full av gamla papperslappar, hon stoppar ner handen och drar upp en där det står Skuld, eller Bitterhet, eller Självförsvar.

I själva verket är dessa inre monologer helt befriade från allt sådant som gör mina egna så tråkiga: tankar på allt jag måste göra och hinna, ältande återkomster till olösta problem, banaliteter, meningslösheter. Under läsningen kommer jag på mig själv med att tänka att jag måste försöka lära mig monologisera så som Camilla gör, eller Alma, till och med den kritiske Kristian, men kanske inte som Alwilda, som har adhd och ingen ordning alls på vare sig tanke eller mening.

Jag läser ”Sällskapet” som en utforskning av den inre monologen och vad den avslöjar om oss: vi är inte bara vad vi säger och gör, vi är också vårt inte alltid styrbara medvetande, vandrande tankar att förundrat lyssna till. Hesselholdt döljer inte sina föregångare, tvärtom är hon noga med att peka ut dem: Virginia Woolf, Vladimir Nabokov, Lawrence Durrell.

Christina Hesselholdts eget bidrag till denna viktiga tradition är hennes upptagenhet av enstaka ord. Hon är överens med Virginia Woolf om att stilen döljer ”en liten flik unikt själv”, men Hesselholdt går ett steg längre, jämför mellan språken, vänder och vrider på varje ord för att utvinna dess olika betydelser, särskilt i sista delen, ”Akterseglad”, där Camilla har förlorat både sin mor och sin Charles. I ett helt sagolikt avsnitt går hon ut i trädgården och finner sin hund i anfallsställning mitt emot en hoprullad igelkott. Hon drar med sig hunden in i huset och hör hela vägen igelkottens skrämda hjärta slå. Hon känner plötsligt välbehag i att vara den enda av sin art i trädgården, men inte den enda arten.

Akterseglad heter ”marooned” på engelska, Camilla hör hur det långa o-ljudet mäter avståndet till fartyget som lämnar den strandsatte bakom sig. Hon läser John Bayleys ”Elegy for Iris”, en bok om hustrun Iris som dog i alzheimer, och citerar, först på engelska, sedan i översättning: ”Vi var tillsammans för att vi blev tröstade och lugnade av den ensamhet som vi båda såg och var medvetna om i den andra”. Det engelska ordet är ”solitariness”, den akterseglades övergivenhet, men också den ensamhet kärleken kan dela men inte utplåna.

Att ord bär på sprängladdningar och kan väcka de motstridigaste känslor visar sig också i ett av de roligaste avsnitten där Alma tagit med Camilla på författaruppläsning vid Columbia-universitetet i New York. En journalist frågar vasst vad Alma avser med ”three little chinamen”, tre små kineser, i en av sina noveller. Stämningen blir obehaglig tills en man reser sig upp och läser upp olika varianter av den danska barnramsa orden ingår i.

Det är en vacker man och Camilla faller pladask. En stor vild glädje fyller henne. En lika stor glädje har fyllt mig under läsningen och jag avundas dem som har den framför sig.