Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Brexit och Trump hotar vetenskapens historiska ställning

Brittiska premiärministern Theresa May utanför tjänstebostaden på 10 Downing Street i centrala London.
Brittiska premiärministern Theresa May utanför tjänstebostaden på 10 Downing Street i centrala London. Foto: Leon Neal/AFP

Överfarten till England blev en pärs – skutan höll på att krossas mot klippor i stormen och vid framkomsten hade Erasmus av Rotterdam drabbats av både bihåleinflammation och sus i öronen.

Ja, de brittiska öarna särskilde sig från resten av kontinenten långt före Brexit. Redan 1499 hade den nederländske humanisten Erasmus fattat tycke för England, när han vid en vistelse i Oxford blivit god vän med den unge juristen Thomas More, som delade både Erasmus sinne för humor och hans intresse för antikens litteratur. I England kunde till och med teologerna skratta, berättar Nina Burton i sin fina bok om Ersamus, ”Gutenberggalaxens nova” – flera av dem hade fått sin skolning i det ljusa Italien och delade tron på den klassiska litteraturen som en levande kraft, där nuet gick hand i hand med det förflutna. Det var här, i skiftet mellan 1400-tal och 1500-tal, som humanismen slog rot i Europa och återupplivade de värden från den grekiska demokratin, filosofin och litteraturen som utgör grunden för våra samhällen än i dag.

Foto: TT I denna process hade rörligheten och kunskapsutbytet mellan Europas universitet en nyckelroll. Erasmus reste ständigt kors och tvärs mellan England och Italien – från Oxford till Bologna, Florens, Venedig, Rom och tillbaka till Cambridge. Nästan 500 år efter hans död kom ett gränsöverskridande utbytesprogram för unga europeiska studenter att få hans namn.

Den amerikanske litteraturvetaren Jacob Blakesley delar såväl Erasmus intresse för översättning som hans varma känslor för England och Italien. Blakesley är sedan några år fast anställd vid universitetet i Leeds, där han och hans familj bott sedan 2011. Förra sommaren flyttade de tillfälligtvis till Blakesleys hustrus hemland Italien, för att deras barn under ett år skulle få lära sig sin mammas språk. Sina undervisningsperioder i Leeds räknade Jacob Blakesley med att klara av ändå.

Det var när Blakesley nu i mars skulle återvända till Leeds för att inleda årets första undervisningspass som absurditeterna började. Eftersom han är amerikansk medborgare som tillfälligt valt att bo i ett annat EU-land har han inte längre möjlighet att komma in i England för att fullgöra sin tjänst vid universitetet. Det vill säga: han har rätt att resa in i England, men endast som besökare, inte för att arbeta. Om han ändå arbetar (i enlighet med sin fasta anställning) under sitt besök (vilket alltså är hela syftet med besöket) kan han förlora sin tjänst. Det är som att ha ett arbete – men förbud att åka till jobbet.

Om man i dag talar med akademiker i USA eller Storbritannien möter man i bästa fall oro, i värsta fall förtvivlan. Liksom Brexitförespråkarna vann Donald Trump genom att ogenerat sprida lögner om forskare och akademiska institutioner. 

Denna kafkaliknande situation är en indirekt följd av Brexit. När Blakesley efter den brittiska folkomröstningen förra året ansökte om ett arbetsvisum svarade hans arbetsgivare vid universitetet att det var för sent, eftersom han redan hade arbetat i landet i flera år. Och hans ansökan om permanent uppehållstillstånd har inte kunnat behandlas i tid, eftersom mängden sådana ansökningar från oroliga utlänningar har ökat explosionsartat efter Brexitomröstningen. Blakesleys fall är bara en försmak av vad som kommer att hända när Storbritannien utlöser artikel 50 om utträde ur EU – och miljoner utländska medborgare i Storbritannien riskerar att hamna i en liknande situation.

Men fallet har en vidare syftning än så. Om man i dag talar med akademiker i USA eller Storbritannien möter man i bästa fall oro, i värsta fall förtvivlan. Det är begripligt. Både Brexitomröstningen och Donald Trumps valseger har släppt lös krafter som i grunden hotar vetenskapens ställning, både vad gäller fri rörlighet, finansiering och respekten för forskningsresultat. Utträdet ur EU riskerar att isolera Storbritannien från det globala kunskaps- och erfarenhetsutbytet, i den ledande forskningsnationen USA kompletteras oron för stängda gränser med chocken inför den nya administrationens öppna förakt för vetenskapens ställning. Liksom Brexitförespråkarna vann Donald Trump genom att ogenerat sprida lögner om samhällets etablerade organ, inte minst forskare och akademiska institutioner.

Det handlar alltså inte om en kris bara för enskilda akademiker, utan om en potentiell kris för hela det demokratiska samhällets kommunikativa kretslopp. Forskningen och den högre utbildningen är en vital del av en etablerad modell för kunskap och kommunikation, med direkt effekt på både medier, skola och näringsliv. Ända sedan Erasmus tid på 1500-talet skapas denna kunskap genom fritt utbyte mellan människor, möten och idéer, där nationsgränser är av underordnad betydelse. ”En rullande sten blir inte mossig”, var ett av Erasmus latinska favoritcitat från antiken.

I förra veckan höll Jacob Blakesley ändå årets första seminarium för sina studenter i Leeds. Ämnet, vilket rymmer sin egen ironi, var hur litteraturen förflyttar sig över världen genom översättningar. Ironin blev inte mindre av att han, på grund av den nya världens gränser, tvingades hålla seminariet från Italien, via Skype.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.