Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I Torgny Lindgrens fall måste döden vara ett tillfälligt misstag

00:30. Författaren Torgny Lindgren har dött. Han blev 78 år.

Är Torgny Lindgren död? Jo, enligt tidningsrubrikerna och folkbokföringen lär det vara så. Den uppsluppne litteräre entertainern, med skägget, pipan och den milda ironin, har gjort sitt sista framträdande.

Men i ett annat universum, hans eget litterära, finns han alltid kvar. Någonstans talar han om att han redan vid debuten visste att han hade 32 böcker kvar att skriva. De fanns så att säga inprogrammerade i honom. Vartenda ord som han mödosamt och omsorgsfullt placerade i detta på förhand ödesbestämda livsverk är skrivet med kärlek.

Kärleken blev besvarad. Torgny Lindgren var en av Sveriges mest älskade författare. Mellan Lindgrenläsare uppstod gärna ett småleende samförstånd, som om vi tillsammans delade en underbar erfarenhet som inte kunde beskrivas, utan måste upplevas.

Jag tror att det hade att göra med att Torgny Lindgren var en djupt religiös författare. Inte i bemärkelsen konfessionellt "kristen" eller konverterad "katolik", utan i den att han var uppfylld av religionen som språk, erfarenhet och kunskapsbas – som i hans fall på ett helt naturligt sätt fyllde det andliga tomrum som den svenska dyrkan av moderniteten har lämnat efter sig. Torgny Lindgren visade, bättre, roligare och vackrare än någon annan, att Sverige aldrig har varit så sekulärt som vi gärna inbillar oss.

En av de finaste illustrationerna av detta finns i romanen "Norrlands akvavit" från 2007, där predikanten Olof Helmersson återvänder till sin bygd i Västerbottens inland. Vid ett tillfälle möter han en före detta skogsarbetare, som efter sin omvändelse blivit konstnär. I en glänta i skogen har han timrat och yxat fram en nästan åtta meter hög staty, med en märklig huvudbonad och en kätting på toppen som åskledare. Statyn är, berättar han för den häpne betraktaren, Gud. Inte en avbild av Gud. Utan Gud.

Under en annan av sina vandringar möter Olof Helmersson en förhärdad ateist, som sitt religionsförakt till trots har gjort till sin livsuppgift att samla på traktens uttjänta gamla predikstolar – från Vormträsk, Kattisberg, Åmliden, Lillholmsträsk, Lillsjöliden och Morken – vilka nu står uppställda på bockar ett par decimeter över marken, ombyggda till bikupor.

På så sätt blir han en bedårande representant för hur den moderna svensken både förnekar tron och använder den för sina egna syften – innerst inne fortfarande impregnerad med föreställningarna om religionens särskilda betydelse.

Således märker den ateistiske biodlaren inte själv hur hans gudsförnekande tirader övergår i en hänförd lovsång om den särskilda välsignelse som vidlåder just hans bin och honung:

”Väldiga mängder andlighet för att inte säga helighet hade genom åren lagrats inne i predikstolarna, för den delen också inne i själva trävirket och masoniten. Hans bin blev utan minsta ansträngning delaktiga av det gudomliga och mysterierna. De var förandligade, de hade ett uppdrag och en kallelse som var okänd i alla andra bisamhällen. Du ser väl, ropade han, hur de flyger omkring som Guds änglar.”

Det är en underbar gestaltning av hur tätt konsten för Torgny Lindgren satt samman med det gudomliga. Det är också därför det är – och kommer att fortsätta vara – gudomligt att läsa honom.

Döden måste i hans fall vara ett tillfälligt misstag.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.