Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Mozart blir ljuv musik i öronen på både mänsklighetens hjältar och skurkar

Foto: Emma Eriksson

Musik är – som sagt – något att ta på blodigt allvar. Björn Wiman skriver krönika om Mozarts som vapen mot kriminalitet.

Londonpolisen Scotland Yard avslöjade nyligen sitt senaste vapen i kampen mot brottsligheten i särskilt utsatta bostadsområden. Eld och raseri? Tvärtom. Mozart!

Det var tidningen Times som kunde berätta om ett försök där polisen skulle spela den österrikiske tonsättarens musik i stora högtalare för att skapa lugnare stämning och skingra bråkmakare i ett ökänt kvarter i Tottenham i norra London. Bakgrunden var ett pilotprojekt i stadens tunnelbanestationer som visat att antalet incidenter med verbalt eller fysiskt våld hade minskat till följd av klassiska toner i högtalarsystemet.

Den som tycker att detta bär det befängdas prägel ska påminna sig om att det snart inte längre finns något sammanhang kvar där Mozart och andra klassiska kompositörer inte har använts i försöken att göra människor bättre, smartare och lyckligare.

Inte bara människor för den delen – Mozart tycks vara ljuv musik också i mikroorganismernas öron. För några år sedan uppmärksammades ett vattenreningsverk i tyska Treuenbrietzen som spelade musik i ett surroundsystem för att få mikroorganismerna att mer effektivt bryta ner biologiskt material i avloppsvattnet. Hemligheten, menade föreståndaren, låg i att musikens vibrationer skapade en särskild resonans som stimulerade bakteriernas arbetsförmåga; hans teori var att just Mozarts musik – i synnerhet operan ”Trollflöjten” – hade högst verkansgrad. ”Den påverkar människor i olika åldrar och med olika kulturell bakgrund. Så varför inte också mikrober? De är ju levande organismer precis som vi”, sade han till tidningen Guardian.

Var och en kan själv pröva Mozarteffektens verkningar under helgens traditionsenliga DN-konsert med Kungliga Filharmonikerna utanför Sjöhistoriska i Stockholm.

Det idémässiga underlaget till alla dessa mer eller mindre löjeväckande experiment är förstås den så kallade ”Mozarteffekten” – baserad på en studie i tidskriften Nature från 1993 där två amerikanska forskare kunde visa att försökspersoner som först fick lyssna på Mozarts ”Sonat för två pianon i d-dur” lyckades bättre på spatiala IQ-test än andra. Resultatet har sedan applicerats på allt från kossors mjölkningsförmåga till nyfödda bebisars intelligens – var och en kan själv pröva Mozarteffektens verkningar när sista satsen av hans symfoni nr 39 framförs under helgens traditionsenliga DN-konsert med Kungliga Filharmonikerna utanför Sjöhistoriska i Stockholm.

Frågan om musikens makt över människan kan dock inte skrattas bort. I veckan skrev musikjournalisten och författaren Eva Clementi en stark och personlig berättelse i DN om hur violinen hade hjälpt henne att hantera sin sjukdom i parkinson. Clementi hänvisade bland annat till läkaren och professorn Töres Theorells bok ”Noter. Om musik och hälsa” som handlar om musikens uppbyggande kraft. Där konstateras bland annat att starka musikupplevelser tycks kunna stimulera kroppens förmåga att reparera och ersätta slitna celler på samma sätt som fysisk träning samt att musik kan förstärka känslor och väcka nya till liv. Förenklat skulle man kunna säga att musiken kan fungera både som ”nedbromsning” och som ”gaspådrag”.

Men denna fysiska effekt har förstås också en baksida. I våras kom musikern och kompositören Peter Bryngelssons bok ”Musik på blodigt allvar” – en studie av musikens roll i krig och konflikter”, där författaren vill korrigera vår tro på att musiken kan rädda oss från all världens brutalitet. ”Hela serien av antaganden om hur bra konst är sammanlänkad med moralisk höjd hos lyssnarna framstår för mig som hierarkisk, fördomsfull och trångsynt”, skriver Bryngelsson och konstaterar vidare att bra musik kan ge energi, kraft och inspiration åt onda avsikter såväl som goda. ”Musikens förmåga att inge inspiration och kraft är omvittnad. Men man glömmer att den ger samma kraft åt vilken gärning man än tänker sig. Seriemördare, diktatorer och fotbollshuliganer får lika mycket inspiration av musik som barmhärtiga samariter, andliga ledare och hjälparbetare.”

Peter Bryngelsson radar i boken upp exempel på hur musik har använts på slagfältet från Gustav Vasas tid och framåt – den har fungerat som signalsystem och eldat styrkorna hos karolinerna, under världskrigen, i Vietnam och i dagens Syrien. Napoleon ska vid ett tillfälle ha sagt att vad han inte behövde var fler soldater utan fler notblad till ”Marseljäsen”. Bryngelsson berättar också om Anders Behring Breivik, som hade räknat med att han skulle gripas av panik och därför hade utrustat sig med musik i hörlurarna under sitt massmord på Utøya. Islamiska staten, IS, har uppfunnit den nygamla genren nasheed för att ackompanjera sina makabra propaganda- och rekryteringsvideor på Facebook och Youtube. Och så vidare.

Musik är – som sagt – något att ta på blodigt allvar. Det är inte musiken som är ”bra” eller ”dålig” för människan, det är människan som kan göra bra eller dåliga saker med musiken. När tonerna träffar rätt gör de alla starkare – både hjältar och skurkar, tjuvar och poliser.

Det finns all anledning för Scotland Yard att göra en ordentlig riskanalys inför försöken att minska brottsligheten med hjälp av Mozart.

 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.