Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Björn Wiman: Tidningen duger ännu till annat än att slå in fisk

Få saker uttrycker ­tidens största ­rörelser lika ­tydligt som de minsta ­texterna i en tidning – fråga bara James Joyce.

Det är en säregen koreografi som utspelar sig när folk och fä efter Waxholmsbåtens ankomst vid elva­tiden varje förmiddag anländer från öarna runtomkring till ångbåtsbryggan för att hämta upp dagens tidning. De som samlas vid denna mediala pumpstation saknar säkerligen varken internet, tv eller smarta telefoner i sina stugor, men det är tydligt att prenumerationen på en morgontidning under sommaren representerar något mer än ren nyhetsförmedling, kanske ett slags bekräftelse på en tillhörighet i en verklighet som ändå fortsätter, trots att vardagen under semestern i skärgården ser annorlunda ut. Här duger ­tidningen fortfarande till annat än att slå in fisk med – i synnerhet som det inte längre finns någon fisk i Östersjön.

Tidningens identitetsskapande väsen framträder fint i en liten essä­bok om James Joyce av Sara Danius och tyske Hans Zischler från i våras. Att huvudpersonen i Joyces roman “Ulysses”, Leopold Bloom, är “annonsackvisitör” för en tidning och därmed ständigt upptagen av vad som står i tidningar och på reklamskyltar är knappast en tillfällighet – tidningarnas betydelse för den litterära modernismen är väl dokumenterad.

Den journalistiska genre, faits divers, som står i centrum för Danius och Zischlers analys kan beskrivas som en koncentrerad notis om mer eller mindre dramatiska händelseförlopp, som lämnar stort utrymme åt läsarens medskapande fantasi.

Under mellankrigstiden var dessa små ­artiklar, ofta bara tre fyra rader, det främsta uttrycket för vad den tyske författaren Alfred Döblin kallade “tidens tumult”. “Häll på lite hett vatten, så utvecklar den sin styrka och arom och sväller snabbt till en hel historia”, skriver Danius och Zischler om denna typ av notis.

Gäller det än i dag? Jag provar deras koncept på en liten oansenlig annons som jag hittade tidigare i år i Svenska Dagbladet under rubriken “Kontakt”. Så här skriver annonsören:

“Jag söker dig, kvinna som vimlade i Operans Guldfoyer på Turandot-premiären den 16 februari: Du, söt brunett i kvällens snyggaste klänning, väntade på ditt sällskap. Du försvann ur sikte innan pausen var slut. Du haltade obetydligt. Vi har mötts slumpvis i andra sammanhang för åratal sedan. Jag, skribent i 60-årsåldern, musik-aktiv. Blev helt fascinerad av att se dig. Skulle vilja invitera dig till en pratstund, gärna i opera­huset över kaffe, en drink och/eller en måltid, ifall du accepterar detta ovanliga tilltag. Jag är, till skillnad från Turandot-gestalterna, ingen särskilt gåtfull person och svarar gärna på varje tänkbar fråga. Svar till XXX.”

Vad är detta, om inte en oskriven roman? Eller kanske en skriven? Jag vill gärna tro att både Leopold Bloom och hans skapare hade fastnat för denna fantasieggande mini­berättelse; i vilket fall uttrycker annonsförfattaren en gripande tilltro till den tryckta tidningen som massmedium för den lätt patinerade borgerliga offentlighet som ännu finns kvar.

Andra delar av dagens offentlighet framställer som bekant i stället sina fait divers-notiser på max 140 tecken, i digital form. Men vilket litterärt guld hade inte James Joyce kunnat vaska fram ur dagens twittrande medievärld, där varje redaktör med självaktning dagligen förvandlas till ett slags sandwichman som högröstat saluför sina artiklar på den mediala marknadsplatsen: Kom och läs min krönika! Hisnande utspel i den senaste debatten! Här var det en braskande kolumn!

Man kan bejubla eller begråta denna utveckling. Men med tanke på att James Joyce kunde skapa en stor litterär framtid också av de minsta texterna i tidningen finns det skäl att ta verksamheten på ­dagens massmediala torg på ett visst konstnärligt allvar. Tidens tumult fortsätter.