Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

DN recenserar hela Thåströms karriär – skiva för skiva

Thåström är aktuell med en ny skiva.
Thåström är aktuell med en ny skiva.

DN:s recensent Nils Hansson gav Thåströms nya skiva ”Den morronen” högsta betyg. Här recenserar han hela Thåströms karriär – album för album.

Ebba Grön ”We’re only in it for the drugs” (1979)

Betyg: 3

En del av den ungdomliga energin var visst rätt tidsbunden, märker man nu, och flera av Ebba Gröns tidiga paradnummer hamnade därtill på singel snarare än debut-lp:n. Ändå finns få skivor som har betytt mer för svensk punk än detta album.

Ebba Grön ”Kärlek & uppror” (1981)

Betyg: 5

Så snabbt de mognade, och gick från kalviga nybörjare till ett rockband med hela huvudet fullt av möjligheter. Här har deras punkrock blivit oemotståndligt poppig, och bryts mot depprock, ska, till och med en ballad som hittade in på Svensktoppen.

Ebba Grön ”Ebba Grön” (1982)

Betyg: 4

Trion har blivit en kvartett med Stry Terrarie från Skåne, redan en punkveteran från ett halvdussin band, och musiken pekar åt ännu fler håll än senast. Känslan är dock lite halvfärdig, utan föregångarens självklara fokus.

Imperiet ”Rasera” (1983)

Betyg: 3

Tre av Ebba Gröns fyra medlemmar fortsatte i Imperiet, som redan hade funnits i några år som sidoprojektet Rymdimperiet. Stort utrymme åt funkigare basgångar från Christian Falk, men bandet har inte riktigt funnit sin form ännu.

Imperiet ”Blå himlen blues” (1985)

Betyg: 4

De elektroniska produktionsdetaljerna är bitvis plågsamt daterade, ändå är detta ögonblicket då Imperiet infriar förväntningarna och tar plats i sin tid som Sveriges främsta rockband. ”CC cowboys”, ”Blå himlen blues” och ”Fred” är ren rockhistoria.

Imperiet ”Synd” (1986)

Betyg: 5

Ofta skälld som pompös, och att försöka sammanfatta historien med en låt kallad ”Bibel” ger visst fog för det. Underbyggt av Fläskkvartettens stråkar. Men det mäktiga anslaget ger också en perfekt ram för Thåström att spela ut hela sitt register i.

Imperiet ”Tiggarens tal” (1988)

Betyg: 4

Till åtminstone hälften en formidabel avslutning med flaggan i topp, där Imperiet till slut lyckas hitta det där undflyende svänget som de sökt genom hela sin historia. Varvid en paradoxal känsla av stillastående och rutin omedelbart infinner sig.

 

Thåström ”Thåström” (1989)

Betyg: 4

Karriärens första soloalbum är en platta mitt i steget, där en närmast hörbar lättnad över att inte ha ett band som ständigt sällskap kombineras med en förtjusning i modern elektronik som bara ibland lyckas samverka naturligt med låtarna.

Thåström ”Xplodera mig 2000” (1991)

Betyg: 2

Tydlig förövning till Peace, Love and Pitbulls, med slamrande metall, maskinella rytmer och en del rena hårdrockgitarrer. Några fina låtar, men också påtagliga problem att få liv i de stora, tunga musikklossarna.

Peace, Love and Pitbulls "Peace, Love and Pitbulls” (1992)

Betyg: 3

Med ett nytt avstamp i Holland och på morrande engelska kastar sig Thåström rakt in i samtidens allra bullrigaste industrimetal, full av lösryckta samplingar och rena bulldozerriff. Bör tas som en klackspark, och en bitvis faktiskt svängig sådan.

Peace, Love and Pitbulls ”Red sonic underwear” (1994)

Betyg: 2

Andra albumet med nya bandet är mycket allvarligare och mer ambitiöst, själv kallade Thåström det för sin ”Sgt Pepper”. Dock betydligt svårare att hitta in i, och med mindre rörelse bland ljudmassorna.

Peace, Love & Pitbulls ”3” (1997)

Betyg: 4

Än mer underskattad än debuten. På tredje PLP-plattan finns det mesta man kunde sakna på de två första: melodier, dynamik, mer röst än vrål. Samt fullt fungerande låtar, som i många fall kunde ha fungerat även i helt andra arrangemang.

 

Thåström ”Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal” (1999)

Betyg: 4

Glädjechock i Thåströmland: han är tillbaks. Fullkomligt igenkännlig och lika självklar som förr. Med punkmangel i gitarrerna, snarare än industrimaskiner, och ett sätt att skriva låtar som ekar både Imperiet och Ebba Grön. En av få gånger då Thåström bara bekräftar, inte utmanar, men som han gör det.

 

Thåström ”Mannen som blev en gris” (2002)

Betyg: 3

Här har han svårt att ta sig vidare. Glädjen över att vara tillbaks som sig själv har mattats, låtarna är inte lika tydliga, energin mindre fokuserad. Ett ganska välljudande argument för att det här är en artist som behöver vara på väg någonstans.

Thåström ”Skebokvarnsv 209” (2005)

Betyg: 5

Glädjechock i Thåströmland igen: han må ha slutat ge intervjuer, men i texterna pratar han plötsligt som aldrig förr. Om sig, om livet, om förr, om nu. Musiken är nästan visor, akustiska och sångbara, med bara lite gnagande gnissel här och där.

Sällskapet ”Sällskapet” (2007)

Betyg: 4

Tillsammans med två kumpaner ur sitt kompband, en ny och en som hängt med sen tidigt 90-tal, bildar Thåström ett nytt industrirockprojekt som fokuserar på det tysta och instrumentala. Lika oväntat som fint.

Thåström ”Kärlek är för dom” (2009)

Betyg: 4

Det självbiografiska är kvar, tonläget är snarast ännu mer nedtonat. Men detta är inte lika akustiskt, och melodierna är mumligare, mer pratande. Musiken mer skulpterad. Som om Sällskapets sätt att tänka musik har läckt över, eller tvärtom.

Thåström ”Beväpna dig med vingar” (2012)

Betyg: 4

Än mer av musikaliska industrilandskap byggs upp bakom Thåströms reciterande sång. Lugnet är så starkt att pauserna mellan ljuden spelar roll, någonstans skänker stråkar tyngd och lindring, men inget låter polerat.

Sällskapet ”Nowy port” (2013)

Betyg: 4

Knappt någon väntade sig väl att Sällskapet skulle vara mer än ett engångsband, sen visar det sig att andra albumet är ännu ett snäpp bättre, rikare, om än bitvis nedtonat intill stillastående. Med namn efter en del av Gdansk, lämpligt nog.