Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Erik Holmström gör teater utan skådespelare

Regissören Erik Holmström vill reducera och plocka isär. Med ”Automata” gör han det tillsammans med scenografen Maja Kall och musikern Dror Feiler.
Regissören Erik Holmström vill reducera och plocka isär. Med ”Automata” gör han det tillsammans med scenografen Maja Kall och musikern Dror Feiler. Foto: Emil Hammarstrom

Vad är teaterns minsta beståndsdel? Texten, säger någon. Skådespelaren, menar en annan. I uppsättningen ”Automata” har regissören Erik Holmström reducerat teatern till objekt, rörelse, ljud och musik.

När regissören Erik Holmström ställde Valerie Solanas på scenen i succéuppsättningen ”Scummanifestet” så arbetade han och skådespelaren Andrea Edwards hårt för att reducera alla psykologiska tolkningar och undertexter. Det var inte människan Valerie Solanas som publiken skulle reflektera över, det var hennes text.

– Den psykologiska förklaringen förminskar ofta. Om man i tolkningen lägger in att hon blev sexuellt utnyttjad och var sårig på olika sätt, då blir hennes samhällskritik en privat revansch. Men om man läser hennes text som om man inte vet vem som har skrivit den, och tittar på den som åsikter, så blir texten något att ta ställning till.

Erik Holmström vill tänja gränser och ”Scummanifestet” väckte stark samhällsdebatt. Får man påstå vad som helst från en scen? Resultatet blev också att publiken tolkade föreställningen på helt skilda sätt. En del höll med om nästan allt, andra såg den som en kul parodi och ytterligare andra berättade att de förstod att tjejen hade haft det tufft.

– För oss handlade uppsättningen aldrig om att vi hade några åsikter som skulle föras över till publiken. Det intressanta är inte det färdigformulerade utan det som händer mellan scenen och salongen, säger Erik Holmström.

Psykologin står ofta i vägen, menar han, och därför var egentligen inte steget så långt för honom att gå över till dockteater för vuxna. Fast egentligen var det från början praktiska och ekonomiska skäl som gjorde att han startade Malmö dockteater för vuxna 2014. Dockorna har han konstruerat av kartong.

– När jag började med dockorna var det som att kliva över en tröskel. Det blev väldigt tydligt att allt var en konstruktion. Jag får ”uppfinna” en människa, med leder och gester, och publiken får vara med och tolka in känslorna.

Om det står en människa på scenen så börjar publiken automatiskt bedöma prestationen. Men en docka kan ju inte prestera.

– Mellanmänskliga aktioner tar väldigt mycket energi. Om jag till exempel ser något genant som händer på scenen, som att någon klär av sig naken, så blir jag självmedveten. Var får jag titta? Det där behöver man inte bry sig om när det är en docka.

– Dockteater för vuxna är ovanligt. Många blir förvånade över att de blir så indragna som de blir. Men de måste fylla i mycket själva, använda sin fantasi. Så det där nuet blir verkligen till mellan scenen och publiken.

Vad är det man läser av som liv? Det är ögonen. Därför kan Erik Holmströms dockor göra ögonrörelser. För korta stunder kan man som publik uppleva kontakt när en docka vrider blicken mot en.

Redan innan Erik Holmström började arbeta med dockor lät han sina skådespelare röra sig som kantiga marionetter. Han har alltid intresserat sig för det som är tydligt konstruerat. Som öppna scenlösningar, mekanik som inte är dold.

– Jag har alltid varit intresserad av själva maskineriet, det är spännande att titta på linor som drar och saker som rör sig. Att konstruktionen syns i stället för att vara dold. Det är magiskt när man ser sambanden.

I sin nya uppsättning, som han skapat tillsammans med scenografen Maja Kall och musikern Dror Feiler, finns inga skådespelare och ingen text, bara scenografi, musik, ljud och mekanik. Frågan är vad det är i så fall: En installation? En happening?

– Nej, det är en teaterföreställning. Sedan jag började med dockteater har jag funderat mycket på konventioner, på estetiska val och på hur en teaterföreställning ska vara. Med dockor uppfinner man allting från grunden, till och med hur en människa rör sig och förhåller sig.

Och vad är då en teaterhändelse? Oftast ett tittskåp, där publiken är vänd framåt och ljuset släcks i början. Så även på Orionteatern, där scenrummet kommer att upptas av hängande tomma ramar som förflyttar sig på olika sätt.

– Det som händer på en teater är ju en ritual. Vi samlas under koncentrerade former på en speciell plats, med en tydlig början och ett tydligt slut, någon har bestämt en form och man lämnar över sig som publik. Och jag tänker att det i sig har ett värde.

Han har funderat en hel del på hur mycket man kan reducera en teaterföreställning så att vi fortfarande upplever att det är teater. Vad är den minsta beståndsdelen av teater? ”Theatron” är gammalgrekiska och betyder ”skådeplats”. Drama kommer också från gammalgrekiskan och betyder ”agera”.

– Sedan jag började med dockteater så har saker ställts på ända. Teatern är ett rum där jag kan göra någonting, det finns inga fler regler än så.

Det låter nästan dadaistiskt?

– Jag har varit, och är, väldigt intresserad av ryska futurister, jag har min grund i Malevitjs tankar om konst. Han menade ju att konst inte ska avbilda eller kopiera verkligheten, för hur bra man än är så kan det bara bli en blek kopia.

– Konst ska komma med en egen verklighet. Att se saker som man inte begriper sig på, är inte det mer berikande egentligen? För mig handlar det om att upptäcka världen på nytt, säger Erik Holmström.

Erik Holmström.

Gick ut Teaterhögskolan i Malmö 2008. Därefter började han arbeta som konstnärlig ledare och regissör på Turteatern i Stockholm, och har senare regisserat även på Teater 23 och Teater Tribunalen.

Hans genombrott var ”Scummanifestet” (Society for cutting up men) av Valerie Solanas från 1967.

Sedan 2014 leder han Malmö dockteater, som vänder sig till en vuxen publik. Där har han bland annat satt upp ”Vi bara lyder” (efter Roland Paulsens bok om arbetsförmedlingen) och ”Skvalpet”, om en teaterrepetition.

Tillsammans med scenografen Maja Kall och musikern Dror Feiler iscensatte han ”Mamman” på Teater tribunalen, som hyllades som ”politisk, brechtiansk och lekfull”. På fredag har deras samarbete ”Automata” premiär på Orionteatern.