Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Ett satans år övergår i ett nytt

Fyra bilder av världen 2016: Ljus och blommor till minne av offren för terrorattacken i Nice, då en lastbil körde rakt in i en folksamling och dödade mer än 80 personer; en pojke som springer genom det sönderbombade Aleppos ruiner; jublande republikaner som firar att Donald Trump precis har valts till partiets presidentkandidat och poliser som genomför gränskontroller vid Hyllie station i Malmö.
Fyra bilder av världen 2016: Ljus och blommor till minne av offren för terrorattacken i Nice, då en lastbil körde rakt in i en folksamling och dödade mer än 80 personer; en pojke som springer genom det sönderbombade Aleppos ruiner; jublande republikaner som firar att Donald Trump precis har valts till partiets presidentkandidat och poliser som genomför gränskontroller vid Hyllie station i Malmö. Foto: Roger Turesson

Ett satans år övergår i ett nytt. Det är helt rimligt att vara djupt bekymrad över världsläget – men det är inte detsamma som att vara maktlös. Undergångskänslor och nostalgi är nämligen det sista vi behöver, skriver författaren Elisabeth Åsbrink inför årets sista dag.

Tiden är osynlig. Vi behöver almanackor, planeringsverktyg och klockor för att ringa in den men de är bara symtom, metoder och instrument. De ger oss tidmätning, en känsla av överblick och kontroll men inte själva tiden. Den går som den vill, rör sig utan riktning men alltid bort. Igår är inte i dag. Imorgon har ännu inte ägt rum.

Men vi känner den, ser spåren i vårt spegelansikte. Ett självporträtt som togs för sju år sedan reflekterar ljuset från ett annat leende, till stor del bestående av andra celler. Tiden har dragit igenom kroppen och lämnar åldrande efter sig, och åldrandet är den ena faktorn i en ekvation vars facit är döden. Förlåt, men så är det ju: tiden döden, döden tiden. Där den ena är, är inte den andra.

Nu har ett år gått: 525.600 minuter som vi kallar 2016. Vilket satans år.

Om man backar ett år, till den 1 januari 2016, kan man konstatera att nutiden ligger synlig också där, att i dag pågick redan för ett år sedan. Dåtiden är bara en bortre del av vårt nu:

Den 1 januari 2016 förbjöds manliga bilägare i Delhi att köra mer än varannan dag för att minska luftföroreningen. (Premiärministern undantagen.)

I Estland blev det lagligt att gifta sig med någon av samma kön, och landet är därmed den första före detta sovjetrepublik som accepterar samkönade äktenskap.

Sverige förberedde införandet av identitetskontroller av alla som passerar gränsen från Danmark.

Att lämna hundar i bilen i extrem värme eller kyla blev ett brott som kan ge ett års fängelse i den amerikanska delstaten Illinois.

I Saudiarabien har kvinnor för första gången tillåtits ställa upp i lokalval, så den 1 januari för ett år sedan intog sjutton kvinnor sina platser i några av landets kommunstyrelser. Sjutton.

182 jordbävningar registrerades runt om i världen denna dag.

En man sköts ihjäl i den franska staden Valence när han försökte köra en bil med full fart in i stadens moské. Soldaten som avlossade de dödande skotten var posterad utanför moskén som ett resultat av den förhöjda säkerheten i Frankrike efter attacken mot tidningen Charlie Hebdo. Attentat då bilförare rammat oskyldiga hade redan ägt rum i både Nantes och Dijon.

Googleanvändare fick tillgång till en app som filtrerar bort Donald Trump ur sökningar och nyhetsflöden.

Den mördade sextonåringen Anne Franks dagbok lades ut på nätet och under några timmar tog 30.000 människor del av hennes ord.

Det var ett år sedan. Dagarna brinner som kometer. Allt har hänt, därför kan allt ske.

Under hösten har jag stått på ett femtiotal olika scener i bibliotek, bokaffärer och föreningar och talat om tid; dåtid, nutid, samtid. Om 1947 och om 2016.

Många år kan passera utan att särskilt stora förändringar äger rum. Stabilitet råder, maktbalans, en lugn yta. Men just 1947 var ett år med stora pågående skeenden. Världen insåg att förändringar pågick men utan att helt säkert veta hur de skulle sluta. Precis som nu. Men det finns en viktig skillnad mellan nuet och 1947 och den kan sammanfattas i ett enda ord: undergångsstämning.

I mina samtal runt om i Sverige har många visat oro, ångest och rädsla. De uttrycker en känsla av vanmakt inför samtiden. ”Vad ska vi göra?” blir en vanlig fråga. Det känns som vi är tillbaka på trettiotalet, säger någon. Jag vill bort, utropar bekanta på Facebook. Vart ska jag emigrera nu, frågar de. Deras ångest för världens tillstånd, för demokratins tillstånd och humanismens tillstånd är farligt smittsam – den sprider sig som en depression. Och den är farlig. Känslan av undergång föder extrema ideologier, de hämtar näring just ur tanken på att allt håller på att gå åt helvete.

Efter det amerikanska valet skrev en vän till mig att det kanske är bra att demokratin går sönder så kan den byggas upp igen. En annan skrev ”jag går i barndom” och ville besöka ett kafé där vi suttit som tjugoåringar och lyssnat på musik från väggfasta jukeboxar och livet visserligen var obegripligt men på ett mer begripligt sätt. En tredje frågade efter streamingtjänster. Hon ville serieglömma världens tillstånd, begrava sin oro för det politiska läget under ett tjockt lager Netflix.

Men undergångskänslor, nostalgi och inåtvändhet är det sista vi behöver. Islamister rekryterar krigare utifrån idén att den västerländska demokratin är satans verk som måste förstöras och att döden är bättre än livet. Högerextrema och vänsterextrema tror att de är varandras motsatser men i själva verket möts de i samma misstro mot de demokratiska institutionerna, sprider samma tvivel inför etablerade medier och bygger upp samma världsbild där ”folket” står mot ”eliten”. Och alla försöker de utvinna politiskt inflytande genom att vidga klyftan och öka misstron i vår offentlighet.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna.

En av de vackraste idéer som genomsyrade året 1947 var tanken på universalism; att även om vi har olika tro, hudfärg, nationalitet, kön eller sexuell läggning finns något som förenar oss bara för att vi är människor. För bara 70 år sedan drev den tanken FN att skapa universella mänskliga rättigheter, knutna till varje individ oavsett var på jordklotet han eller hon föddes, oavsett omständigheter. Inget liknande har tidigare funnits i mänsklighetens historia.

Samma år, 1947, fick världens läkare nya etiska riktlinjer efter avslöjandena om tyska läkares människoexperiment i nazisternas koncentrationsläger. Brottet folkmord erkändes av land efter land, så att en FN-konvention kunde skrivas. Tack vare den kan vi ställa mördare inför rätta, så som har skett med Radovan Karadzic för massmorden på muslimer i Srebrenica eller Jean-Paul Akayesu för folkmordet på tutsier i Rwanda. Minoriteter fick ett bättre skydd. Det som nyss hänt – det andra världskriget – skulle aldrig tillåtas ske igen. Världen ville göra sig själv lite bättre, och världen lyckades.

Nu har ett år gått: 525.600 minuter som vi kallar 2016. Vilket satans år.

Här är vi nu. I Sverige har ingen tagit ifrån oss vår rätt att tala, skriva, mötas eller tro på vilken religion vi vill. Ingen har börjat byta ut cheferna på de stora tidningarna och public service för att bestämma över nyhetsrapporteringen. Ingen har sparkat teatercheferna på landets teatrar och deklarerat att endast pjäser med nationellt innehåll ska framföras. Ingen har förbjudit journalister att komma in i riksdagen för att rapportera om den politiska debatten. Ingen statschef har tweetat lögn efter lögn rakt ut bland väljarna utan att stå till svars. Men den blivande presidenten i USA gör det; twitterljuger. Och allt det andra sker redan på andra håll, i Ungern och Polen. I Sverige har vi ett riksdagsparti som öppet deklarerat att dessa länder är förebilder när det gäller kultur- och mediepolitik.

Det är helt rimligt att vara djupt bekymrad över året som gått och året som kommer. Men det är inte detsamma som att vara maktlös.

I morse mindes jag plötsligt något jag glömt i tjugofem år: En vardagkväll i slutet av 80-taet hade en vän och hennes pojkvän klivit på en buss vid Norrmalmstorg i Stockholm. Just innan dörrarna skulle stängas trängde sig två, eller kanske tre, skinheads in i bussen. De skrålade nationalsången, tog plats, de skrek till resten av passagerarna och ville tvinga dem att sjunga med: Sjung för fan! Sjung! De dominerade bussen och spred en hotfull känsla av oberäkneligt våld.

Min vän och hennes pojkvän reagerade som alla andra passagerare; med ett obehag som paralyserade, en känsla av att det som hände inte kunde hända, med bortvänd tystnad. Skinheadsen använde tystnaden som arena, blev allt mer högljudda och hotfulla. Medan bussen körde uppför Hamngatan mot Sergels torg skrek de Sieg Heil och sträckte armarna i nazihälsning. Men när den stannade vid nästa hållplats sa busschauffören i sin mikrofon; Nej hörni, ska vi visa dem vad vi tycker?

Passagerarna – också min vän och hennes pojkvän – svarade med att ställa sig upp och gemensamt röra sig mot utgången. Med sina kroppar tryckte de ut skinheadsen. En av killarna grep tag i en stång och försökte hålla sig kvar men trycket från busspassagerarna gav inte vika. Ingen sa något särskilt, ingen gav order, kvinnan som körde bussen var tyst. Passagerarna handlade gemensamt men oorganiserat. När skinheadsen var ute slog dörrarna igen och bussen körde vidare.

Man kan argumentera att detta var en våldshandling, att ett samtal med skinheadsen hade varit mer förenligt med demokratins spelregler. Ja. Man kan också argumentera att ju mer plats en demokrati lämnar till dem som vill förstöra den, desto större plats tar de och detta är demokratins eviga dilemma. Man kan vidare argumentera att det finns tillfällen då enstaka individer måste ta ställning för att vakta demokratins gräns, enskilt och oorganiserat. Det handlar inte om att begränsa någons yttrandefrihet, inte om att skärpa lagar, inte om att myndigheter eller staten ska agera uppifrån. Det handlar om ett privat beslut, om en individuell handling, om civilt motstånd.

Det senaste exemplet på många enskilda människors möjlighet att förändra var det österrikiska valet för några veckor sedan, där högerpopulistiska FÖP väntades segra. Istället vann den oberoende gröne kandidaten Alexander van der Bellen och han säger själv att det var tack vare en bred rörelse med tusentals österrikare som mobiliserades från andra politiska läger bara för att hindra högerextremismen.

Vi kan upphöra med att sprida en känsla av undergång, vi kan ta del av fakta istället för känslor.

Låt oss se nutiden i klart ljus. Chauvinism och rasism ökar i styrka, populistiska krafter ställer grupp mot grupp, människa mot människa. Vi lever i en offentlighet besatt av olikheter och dessa populistiska krafter vinner inflytande genom att vidga klyftorna. Ingen talar längre om universalism.

Nyligen utnämnde det anrika Oxford Dictionary begreppet post-truth till 2016 års ord. Ett försåtligt ord: efter-sanning. Man skulle kunna tro att det är en synonym till lögn, men post-truth är mer sofistikerat än så. Oxford Dictionary slår fast att det handlar om påståenden som syftar till att påverka opinionen genom att vädja till medborgarnas känslor, misstankar eller personliga tro snarare än till förnuft, fakta och kunskap.

För några veckor sedan satt jag på en trevlig middag med människor jag nyss lärt känna, när en kvinna vid mitt bord började prata om alla somalier hon tyckte sig ha sett samma dag. Vad gjorde de här? frågade hon. De hör inte hemma här, de missbrukar välfärdssystemen, fortsatte hon, det var allmänt känt, de borde åka hem. För varje påstående sjönk hennes man allt djupare ner i sin stol, tyst och intensivt stirrande på sin smartphone. Resten av sällskapet kom av sig, försökte prata om annat, ingen protesterade. Bara en av dem tackade mig efteråt för att jag reagerat mot de grova generaliseringarna. Det var ett märkligt tack, svårt att glädjas åt. För vad händer om ingen bemöter falska påståenden, om jag ger efter för likgiltighet eller för en nostalgisk längtan tillbaka till en annan tid då allt var bättre? Vad händer om fler och fler upprepar att politiker ljuger, journalister ljuger, att etablissemanget bara skor sig självt? Vad händer om vi anpassar oss till en tid av post-truth?

Vi vet vad som kan hända.

Tiden är asymmetrisk. Från ordning till oordning rör den sig och kan omöjligt vända åter. Ett glas som faller i golvet och splittras kan inte återgå till sin egen helhet. Historien upprepar sig aldrig medan människans dumhet är konstant. Men detsamma kan sägas om människans storhet, om hennes förmåga till fantasi, empati, till musik och till samarbete; människans förmåga till det som förenar och förändrar.

Vi är många som åker den där bussen nu. Många som kan granska påståenden på sociala medier, säga emot rasister på middagsbjudningarna och som inte håller tyst när extremister sprider sin bild av demokratins sönderfall. Vi kan upphöra med att sprida en känsla av undergång, vi kan ta del av fakta istället för känslor. Och när vi gör det, då utgör vi det civila, oorganiserade motståndet.

Den italienske författaren Primo Levi överlevde ett års slavarbete i Auschwitz. I sin sista bok skrev han att människosläktet är kapabelt att bygga upp en oändlig mängd smärta. ”Smärtan är den enda kraft som skapas ur ingenting, utan kostnad och utan möda. Det räcker med att inte se, inte lyssna och inte handla.”

Igår är inte i dag. Imorgon har ännu inte ägt rum. Var och en av oss kan motverka splittring och rädsla. Vi kan se. Vi kan lyssna. Och vi kan handla.

Gott nytt år.

Elisabeth Åsbrink är medarbetare i DN Kultur och författare. Hennes senaste bok ”1947” nominerades till Augustpriset.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.