Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Film

James Baldwin förtjänar avgjort en plats i vår gemensamma kanon

”Vi tackar Barry Jenkins för Moonlight”

Texten som visas före dokumentären ”I am not your negro” möts av jubel. Det är dagar kvar till ”Moonlights” sensationella Oscarvinst, men för den afroamerikanska publiken på Miamibiografen O Cinema är Barry Jenkins redan en hjälte. Kanske för att det bara är minuter i varje riktning härifrån till stadens utsatta svarta områden. En man som hojtat in afroamerikaner från gatan med ett ”du måste se den” berättar att han är från just Liberty city där ”Moonlight” utspelar sig.

Förra gången jag såg Raoul Pecks ”I am not your negro” var på en knäpptyst festival. Den här gången befinner sig historien om amerikansk rasism, berättad med författaren James Baldwins ord, i sitt själva fostervatten. Miami är en av alla amerikanska städer som har exploderat när ännu ett gäng snutar frikänts för mordet på ännu en svart man. Som 1980, efter att de med åklagarens ord krossat huvudet på fortköraren Arthur McDuffie ”som man knäcker ett ägg”.

Inte undra på att två generationer afroamerikaner drar efter andan, suckar och – när paret Obama syns på duken – applåderar. Klippen med den stilige Baldwin och hans sylvassa tunga möts av visslingar.

Själv häpnar jag över att denne gigant aldrig får permanent plats i kanon – de senaste åren har han istället varit föremål för en ”revival”. Men Baldwin (född 1924, död 1987) var en utsökt stilist; en intellektuell som vägrade alla fack. Hans mångsidighet talar, precis som ”Moonlight”, från den plats han kom ifrån: en svart man från underklassens Harlem, en homosexuell som flydde rasism och homofobi för Paris. Baldwin hade också (likt den Ingmar Bergman han intervjuade i Råsunda 1959) en prästpappa som gav honom en traumatisk relation till protestantismen.

Baldwin älskade film, särskilt att spegla sitt liv och rasfrågan i den. När han 1955 lustmördade Otto Premingers helsvarta ”Carmen Jones” visade han att de roller afroamerikaner spelade mest var ett uttryck för psykologiska behov i det vita USA. (En tanke som delas i Oscarvinnaren ”O J: Made in America”).

Baldwins bästa filmtext är boken ”The devil finds work” från 1976, som lånat passager till ”I am not your negro”. Analyserna glöder av humor och vrede – redan som barn lär sig Baldwin att det inte finns några hjältar med hans hudfärg. Han diskuterar hur Sidney Poitier används för försoningsdrömmar och påminner om att den behandling svarta utstår i händerna på polisen, och påföljande upplopp, inte är undantag. Hur varje Rodney King och McDuffie har syskon: Washington 1910, Harlem 1943, Watts 1965. Och så vidare.

Så jo: ”Baldwin är aktuell i vår tid” som det alltid står i ingresserna. Men det är en paradox: Om inte intellektuella som Baldwin aktivt glömdes bort för att de ansågs syssla med randfrågor så kunde vi bearbeta rasismen i våra samhällen på ett mer insiktsfullt och mindre sisyfosaktigt vis.

Varje nytt upplopp skulle inte betraktas som en överraskning – och världen hade sett filmer som ”Moonlight” för länge sedan.

Fotnot: "I am not your negro" visas på Tempo Dokumentärfestival i kväll kl 20 med besök av regissören och den forne haitiske kulturministern Raoul Peck.

Läs DN:s recension av Moonlight: Fruktansvärt, smärtsam och personlig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.