Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Eleanor Coppola: Paris can wait

Alec Baldwin, Diane Lane och Arnaud Viard.
Alec Baldwin, Diane Lane och Arnaud Viard. Foto: Eric Caro SF

Klichéfylld roadtrip dränkt i Frankrikeromantik. Helena Lindblad recenserar ”Paris can wait” av Eleanor Coppola

1

Romantisk komedi

”Paris can wait”

Regi, manus: Eleanor Coppola

I rollerna: Diane Lane, Arnaud Viard, Alec Baldwin m fl. Längd: 1 tim 32 min (från 15 år). Språk: engelska.

 

Det hade varit så roligt att få hylla matriarken i Coppolaklanen när hon äntligen, vid 80 års ålder, själv ställer sig bakom kameran och vågar konkurrera på samma spelfilmsarena som maken Francis Ford, dottern Sofia, sondottern Gia med flera.

Det är lätt att se Eleanor Coppolas regidebut som ett slags offentlig självterapi eller ett slags lätt maskerat självbiografiskt bokslut över ett liv i skuggan av en av filmvärldens stora spelare. Och det är en rolig idé att hon hanterar sitt särpräglade liv som just en romantisk komedi, den mest avspända av genrer.

Det är svårare att förstå varför Eleanor Coppola, med alla sina delvis säkert rätt dyrköpta erfarenheter, fuskar bort ett spännande ämne.

En plågsamt underutnyttjad Diane Lane spelar den försummade och kuvade Ann, fru till Alec Baldwins ständigt telefonerande och lite ocharmigt gnidiga filmproducent. Medan han bollar mångmiljonprojekt över hela världen nöjer hon sig blygsamt med att uttrycka sin kreativitet genom att plåta frukostcroissanterna.

När paret är på väg att lämna Cannes filmfestival i ett privatplan får Anne påpassligt ont i öronen och erbjuds skjuts av makens franske affärspartner Jacques.

Operation Frigörelse tar sin form. Jacques är inte bara en parodi på en latinsk lebeman och mästerförförare. Han är förstås också gourmet och vinkännare som introducerar Anne till det franska kökets alla finesser under en serie avstickare till romantiskt belägna matställen längs vägen (som hon får betala med sitt kreditkort).

Att en medelålders yrkeskvinna som Anne så storögt låter sig undervisas i ”det goda livet” av en skojare som Jacques är bara en retsam kliché i en lång parad av fånerier. Till slut tänker man bara att nej, nej, Paris kan faktiskt inte vänta... Läs hellre Eleanor Coppolas fina memoarer ”Notes on a life” som kom ut 2008 än att se den parfymerade filmen som mest ser ut som en produkt signerad Frankrikes turistråd.

Tre andra filmer på liknande tema:

”French kiss” (1995), ”Ett bra år” (2006), ”Midnatt i Paris” (2011).