Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Get out av Jordan Peele

Omtalade ”Get out” är både ryslig och rysligt skicklig underhållning. Det är, skriver DN:s Helena Lindblad, svårt att tänka sig en roligare och mer skrämmande genrefilm.

5

Skräcksatir

”Get out”

Regi, manus: Jordan Peele


I rollerna: Daniel Kaluuya, Allison Williams, Catherine Keener, Bradley Whitford m fl. Längd: 1 tim 44 min (från 15 år).

”Vet de att jag är svart?” frågar fotografen Chris lite blekt sin nya flickvän inför en planerad weekend-tripp till svärföräldrarnas hus på landet. Rose avfärdar leende frågan och säger att hennes pappa ”skulle ha röstat på Obama en tredje gång om det bara hade varit möjligt”.

Chris är ändå inte riktigt lugnad, och han borde ha lyssnat bättre på sin kompis (charmiga Lil Rel Howery) som jobbar med flygplatssäkerhet och hojtar rakt ut: ”Åk aldrig till en vit tjejs föräldrar.”

Till skillnad från tematiskt närliggande ”Släkten är värst” (”Meet the parents”) tas Chris dock emot med öppna famnen av Roses till synes liberala och avspända föräldrar. ”Jag avskyr hur det här ser ut, vit familj, svart tjänstefolk”, säger den stilfullt grånade patriarken Dean (Bradley Whitford) med kokett självironi när han fryntligt visar runt Chris på de flotta ägorna.

Men snart brakar det loss. Det blir en helg från helvetet. Den paranoida, aggressiva Robert De Niro från ”Släkten...” framstår plötsligt som en tamt lamm i jämförelse.

”Get out” är skickligt konstruerad, perfekt pauserad underhållning med högvis av träffande filmreferenser hämtade från sextio- och sjuttiotalens skräck- och rasrelaterade genrefilmer som ”Fruarna i Stepford”, ”Night of the living dead” och förstås klassikern ”Gissa vem som kommer på middag?” vars premiär 1967 tajmade upphävandet av antirasblandningslagarna i USA.

Men komikern Jordan Peeles sensationellt framgångsrika långfilmsdebut är lika mycket en knivskarp analys av vardagsrasismen i dagens USA.

Filmens effektiva inledningsscen sätter tonen direkt. En ung afro-amerikan har gått vilse på en lummig, kvällsmörk förortsgata i ett välskött (vitt) område. Men långt innan en bil hotfullt och smygande saktar in framför ynglingen känner man sekundärskräcken komma krypande längs ryggraden. Jag börjar direkt tänka på Trayvon Martin – den svarta 17-åringen som blev nedskjuten i ett inhägnat villaområde i Miami – i huvudet.

”Get out” kommer, liksom Peeles filmhistoriska favoriter, att ha ett långt liv.

Scenen, som får en skrämmande betydelse även senare i filmen, är ett elegant sätt att visa att det kan vara lika farligt att ha svart hudfärg i dag som för femtio år sedan. Den påminner också om en annan Sidney Poitier-film, den ångestladdade thrillern ”I nattens hetta” som också kom 1967. Den kretsar kring en svart storstadspolis som hamnar i närkamp med en inskränkt sheriff i en rasistisk småstad i amerikanska Södern.

”En svart man i en vit mardröm”, skrev New York Times filmkritiker Manohla Dargis träffande vid den amerikanska premiären i vintras. Det som verkligen imponerar är hur elegant regissören Peele fångar in publiken genom att förpacka sitt politiskt laddade budskap som en nattsvart komisk och galopperande galen satir med hög spänningshalt och med väl valda skådespelare.

Britten Daniel Kaluuya med sin troskyldiga blick och godmodigt runda ögon gestaltar perfekt Chris blandning av fromma förhoppningar och obekväma känslor i flickvännens föräldrahem. ”Girls”-skådespelaren Allison Williams är ett ess när det gäller att formulera dubbeltydigheter och även Catherine Keener är mycket sevärd i rollen som manipulativ svärmor med smak för hotfull hypnos.

Smartare, roligare och läskigare genrefilm, som fungerar som en väckarklocka kring ras, fördomar och rädsla, är svår att tänka sig. ”Get out” kommer, liksom Peeles filmhistoriska favoriter, att ha ett långt liv.

  • Se mer.

Tre andra filmer med Daniel Kaluuya: "Sicario" (2015), "Kick-ass 2" (2013), "Chatroom" (2010).