Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

John Jencks och Stephen Fry: En flodhäst i tesalongen

Emily Berrington och Roger Allam spelar huvudrollerna i ”En flodhäst i tesalongen”.
Emily Berrington och Roger Allam spelar huvudrollerna i ”En flodhäst i tesalongen”.

Otymplig mystik. En flodhäst till film om familjehemligheter.

2

DRAMA
”En flodhäst i tesalongen”
Regi: John Jencks
Manus: Stephen Fry, Robin Hill. I rollerna: Roger Allam, Matthew Modine, Fiona Shaw, Emily Berrington, med flera. Längd: 1 timme, 29 minuter (15 år). Språk: engelska.

Ted Wallace är en försupen, raljant och elitistisk före detta poet som tillbringar större delen av sina dagar i badet eller sängen tillsammans med whiskyflaskan. På kvällarna plågar han sig igenom teaterföreställningar som han sågar jäms med fotknölarna i en större tidnings kulturbilaga. Tills han går för långt och får sparken.

Han har för länge sedan slutat att förvandla ”blod till bläck”, raljerar hans berättarröst, och förvandlar nu i stället ”whisky till journalistik”.

Han älskar sina egna, elegant travade vulgära elakheter, uttalade med en så utrerad oxfordaccent att han nästan kvävs.

Vi förväntas också älska dem, hata honom, förfäras av honom och tycka att han är rolig.

Vi förväntar oss även att se honom spelas av Stephen Fry. Så mycket att Fry verkar dubbelexponerad ovanpå stackars Roger Allam genom hela filmen. Det beror på att Stephen Fry har skrivit den litterära förlagan. Och manuset, vilket i sin tur förklarar varför manuset tyngs ner av en pompös berättarröst så länge att filmen inte kommer i gång förrän i tredje akten.

Ändå dyker det redan i första upp en ung, vacker kvinna – Teds guddotter – och ger honom ett mystiskt uppdrag: ta reda på om det sker mirakel på ett gammalt släktgods. Det verkar som om människor och djur blir botade från obotliga sjukdomar där. Ted är en gammal vän till godsherren och gudfar till hans yngsta son; men har naturligtvis lyckats kränka och förödmjuka folk i släkten till höger och vänster och blir ytterst motvilligt insläppt i familjen igen. Nu försöker han bli en värdig gudfar åt sin skruvade gudson, som tillbringar nätterna i skogen och skriver ålderstigen poesi om gud vet vad.

Av någon anledning håller guddottern inne med en mängd nödvändiga ledtrådar, trots att hon har gett honom bra betalt för att lösa gåtan, så att handlingen skjuts upp ytterligare en akt och Ted famlar sig fram genom familjehemligheterna i blindo och på fyllan.

Man anar att den gamla cynikern är här för att möta något som ska få hans hjärta att vekna så att han börjar skriva poesi igen. Men ska vi verkligen behöva se honom tro på mirakel?

”En flodhäst i vardagsrummet” – engelska för familjehemligheter som ingen talar om – har en stor fördel: Mysteriet bakom miraklen är överraskande och till och med lätt chockerande. Det är inte någon standardfamiljehemlighet direkt. Och grundtemat som avtäcks tillsammans med hemligheten är egentligen ganska intressant. Till och med gripande.

Nackdelen är att mysteriet är så annorlunda att det hade behövts en betydligt mindre klichéartad inramning för att bli begriplig. Nu blir den mest lite äcklig.

Det är helt enkelt en flodhästfilm. Otymplig och oformlig. Inget sitter riktigt där det ska. Utom möjligen hjärtat och en och annan spydighet.

Se mer. Tre filmer med Stephen Fry på rollistan: Whit Stillmans ”Love & friendship” (2016), Robert Altmans ”Gosford Park” (2001), ”Wilde” (1997) om författaren/dramatiken Oscar Wilde.