Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Matt Reeves: Apornas planet. Striden

Orangutangen Maurice (Karin Konoval) med den unga flickan Nova (Amiah Miller).
Orangutangen Maurice (Karin Konoval) med den unga flickan Nova (Amiah Miller). Foto: Twentieth Century Fox

Tredje delen av kriget mellan primater påminner om ett oändligt antal genrefilmer. Men den lyckas, liksom föregångarna i serien, stå helt för sig själv, skriver Eva af Geijerstam.

4

Action.

”Apornas planet. Striden”

Regi: Matt Reeves

Manus: Mark Bomback, Matt Reeves.
I rollerna: Andy Serkis, Woody Harrelson, Steve Zahn, Karin Konoval med flera.
Längd: 2 tim 20 min.
Från 15 år.

Man ska akta sig för att leka med genetiken, har blivit den rent innehållsliga slutsatsen när sextiotalets ”Apornas planet” laddats om till hittills tre lyckade fortsättningsfilmer med undertitlarna ”(r)Evolution”, ”Uppgörelsen” – och nu ”Striden”.

Det vill säga som människa.

Däremot kan man och bör man helt bestämt leka med dagens digitala trolleritekniker för att anpassa femtio år gamla maskeraddräkter till förvånansvärt övertygande apor, som i rörelsemönster, ljud och teckenspråk ter sig fullständigt trovärdiga – om man förstår att bortse från en del sentimentala överdrifter riktade mot den mänskliga publikens ömmare delar.

För andra gången håller regissören Matt Reeves i kontrollreglarna liksom i manusskrivandet. Han låter apornas majestätiske ledare Caesar ha blivit en medelålders familjefar, som vacklar mellan sin hämndlystnad för en förlorad son och sin önskan om fred.

Motståndare är en utbrytaröverste med ansamlade drag av en Kurtz från ”Apocalypse now” och den så kallade alternativa högern, med hitleristisk balkongretorik och snörrätt marscherande proselyter som tillfångatar aporna och tvingar dem till tvångsarbete för att bygga en mur mot hans mänskliga motståndare. Självklart faller en andra murprojekt i tanken.

Det är listigt av Reeves att låta Woody Harrelson, annars oftast hyggligheten personifierad, gestalta denne sadistiske överste, lika listigt som att låta också honom ha hämnden för en förlorad son som sitt motiv för galenskapen.

Med ”Apornas planet. Striden” överges helt behovet av att inordna någon amorös förveckling i historien. Det har alltid varit en smula besvärande och pliktmässigt att se upphovsmännen till tidigare filmer skriva in någon kvinna i handlingen.

Här i stället en liten flicka med en trasdocka, som drabbats av det frisläppta och av människan skapade viruset, som försett aporna med mänskligt tal och tankeförmåga, samtidigt som det i motsatt ordning berövat människorna förmågorna. Ska det handla om familj, humanism och motstånd, så ska det. Hon tas om hand och slår följe med aporna.

Inte ens aporna är helt entydiga, även om upplösningen är både förväntad och filosofiskt lättviktig.

Det märkliga med ”Apornas planet. Striden” är att den påminner om ett oändligt antal genrefilmer: krigsfilmer, västernfilmer, äventyrsfilmer – och samtidigt, liksom sina föregångare i serien, tycks stå helt för sig själv.

Till det medverkar givetvis att inte ens aporna är helt entydiga, även om upplösningen är både förväntad och filosofiskt lättviktig till den oavbrutet svällande och påtagliga musiken.

Men framför allt, samt och synnerligen, att Andy Serkis (Gollum i ”Sagan om ringen” för den som inte minns) gestaltar Caesar med rollens hela vacklan, gestik, tvivel och iakttagelseförmåga.

Och att hans lilla fåtal tappra följeslagare alla grymtar, halvpratar, vädjar eller offrar sig på väg till den sista striden genom djungel, förbi dånande vattenfall, till ett kargt och vindpinat vinterlandskap.

Som för övrigt bjuder på en naturens hämnd som skulle ha slagit Ruben Östlund och ”Turist” med häpnad.

Men här talar vi ren fiktion, om än ur människoapors oförvillade perspektiv.

Se mer. Kärleksfullare möten

Se några kärleksfullare möten mellan människa och apa:

”Den vilda fighten” (1978),

”Max mon amour” (1986),

”Det helt nya testamentet” (2015).