Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Nervigt och realistiskt om bankrån” – Recension av ”Good time”

Berättelsen i ”Good time” är som en spänd tråd och skildrar en radda liv som kan brista när som helst. Hynek Pallas imponeras av bröderna Safdies film om det brutala efterspelet till ett bankrån.

4

Thriller

”Good time”

Regi: Ben Safdie, Joshua Safdie

Manus: Ronald Bronstein, Josh Safdie. I rollerna: Robert Pattinson, Jennifer Jason Leigh, Barkhad Abdi, Ben Safdie m fl. Längd: 1 tim 45 min (från 15 år). Språk: engelska.

”Good time” – bröderna Ben och Joshua Safdies film om det brutala efterspelet till ett bankrån – genombryts stundtals av ett sprött och obehagligt elektronikaljud som signalerar allt annat än en ”bra stund”. Det är ljudet av något sönderfallande och del i filmens specialkomponerade musik (av den experimentelle Brooklynartisten Oneohtrix Point Never).

Ljudlandskapet, för musiken är närmast konstant, är lika centralt för ”Good time” som det realistiskt smutsiga fotot av Queens arbetarklassmiljöer och det nerviga skådespelet.

Berättelsen är som en spänd tråd, precis på väg att frasas upp. Inte på grund av ett illa uttänkt manus, utan för att ”Good time” i scen efter scen skildrar en radda liv som kan brista när som helst.

Exakt vad som har föregått den stund när Constantine ”Connie” Nikas (Robert Pattinson) stormar in på ett socialkontor och släpar ut sin förståndshandikappade bror Nick (Ben Safdie) är oklart. Men snart står de båda iförda afroamerikanska ansiktsmasker och kräver en specifik summa pengar på en bank. Därefter går det hastigt och mycket våldsamt utför under det dygn som filmen utspelar sig.

Listan på inspirationer bakom ”Good time” säger mer än tusen adjektiv om cellerna på Rikers Island där Nick får gängstryk.

Foto: Noble


Regibröderna Safdie har lyckats skapa något mellan realismen i Frederick Wisemans dokumentär ”Law & order” (1969) och svärtan i Martin Scorseses komedi ”En natt i New York” (1985). Men ”Good time” har också ett akut här och nu i sin hudfärgskommentar.

Alla i filmens serviceyrken och den hjälpsamma omgivningen kring den vita huvudpersonen är svarta eller mörkhyade invandrare. Och Connie förlitar sig på dem. Kontrastera detta mot den svarte huvudpersonen i succéskräckfilmen ”Get out” som bara tveksamt (med rätta) förlitar sig på vitas godhet.

Fiktionen har sitt att säga om dagens USA. Om du inte är övertygad så fundera på varför lsd-tripparna i ”Good time” pryds av grodan Pepe, symbol för den nya högerextremismen.

Kritikern Richard Brody sammanfattar det väl när han påpekar att ”Good time” ger form åt Trump-eran precis som ”Scarface” stiliserade depressionsåren och ”Bonnie & Clyde” Vietnamtiden (The New Yorker 15/8).

Detta trots att bröderna Safdie – som skildrat sin egen kaotiska uppväxt i New Yorks arbetarmiljöer i ”Daddy Longlegs” (2010) – för första gången filmar med Hollywoodstjärnor.

Förutom Pattinson syns Jennifer Jason Leigh som på liten yta skapar bilden av en orolig och utnyttjad flickvän. Men även om filmen ligger på Pattinsons mycket trovärdiga axlar, så är det Ben Safdies ensamme Nick jag drabbas av. Särskilt bilden av honom under eftertexterna till ljudet av Iggy Pops mörka röst. Där, när Iggy fångar filmens tema i en pratsång om att man kan vara dömd och fördömd och ändå drömma och agera utifrån ren kärlek, så är det ändå en ”bra stund” under all misär.

Tre filmer som tycks ha inspirerat ”Good time”:

”48 timmar” (1982), ”Miami blues”, (1990), ”Lock-up: The prisoners of Rikers Island” (1994).