Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

”Originella men diffusa bilder av vilsenhet” - Recension av ”Trafikljusen blir blå i morgon”

3

Dokumentär

”Trafikljusen blir blå i morgon”

Regi: Ragnhild Ekner

Med: Ragnhild Ekner m fl. Längd: 1 tim 12 min. (från 11 år). Språk: svenska.

Det är mycket som dröjer sig kvar, många bilder är diffusa och oklara, man får lite svårt att sortera. Här finns däremot ingenting man vare sig kan eller vill avfärda. På ett sätt blir bilderna kongeniala – lika vilsna som människorna i filmen.

Ragnhild Ekner har filmat en värld hon själv känt som sin egen, och fortfarande känner sig bekant med, och ibland också hemma i.

Graffiti, mellanöl, utanförskap, långa nätter, droger, ensamhet, fattigdom – en grupp av unga som bildar ett slags pakt, åtminstone buffert gentemot det etablerade samhället. De vill absolut inte vara med, de har tagit ett steg tillbaka. De känner sig inte hemma och har aldrig känt sig välkomna. Det är rätt självklart att de kommer att hitta varandra så småningom. Sådana människor hittar alltid varandra.

Det är den vackra sidan.

Den andra sidan är att den ser lika hopplös ut från andra hållet. Det är precis som om Ragnhild och hennes vänner bara vet två saker: Anpassa er – eller dö.

Hennes bäste vän Jussi letar lite för ofta efter bakdörren. En dag öppnar han den för sista gången. Ragnhild Ekner koncentrerar sig på just Jussi.

Jag tänker på Stefan Jarl, ”Dom kallar oss mods”, och Kenta och Stoffe när de står på T-centralen och sjunger, för exakt femtio år sedan – de ser de mångas liv passera, en vuxenvärld utklädd i samma uniform, en stor mänsklig deg, som skyndar till tåget, till jobbet, till anpasslingarnas värld. ”Små knegarna, små knegarna, är lustiga att se” (melodi: ”Små grodorna”), sjunger de.

Så där inrutade skall vi heller aldrig bli, menar Ragnhild, men allra tydligast säger alltså hennes bästa kompis Jussi det.

Ragnhild Ekner är originell, egen och annorlunda i sina bilder. Hon skall ibland bara reda ut vad hon vill med dem. Hon visar för många bilder som bara illustrerar hennes text – för få som berättar helt själv. När hon erövrar det språket väntar större uppgifter på henne. Hoppas hon hittar fram.

Se mer:

Tre andra filmer om unga och utanförskap: ”Dom kallar oss mods” (1968), ”På drift mot Idaho” (1991), ”Farväl Falkenberg” (2006).