Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Skönheten och Odjuret av Bill Condon

Dan Stevens som Odjuret och Emma Watson som Skönheten.
Dan Stevens som Odjuret och Emma Watson som Skönheten. Foto: Disney

Monsterkärlek. Charmfullt och tjusigt men lite blodlöst

3

Drama

“Skönheten och Odjuret”

Regi: Bill Condon

Manus: Stephen Cbhosky. I rollerna: Emma Watson, Dan Stevens, Kevin Kline, Lukas Evans, Emma Thompson, Ewan McGregor, Ian McKellen. Längd: 2 tim 9 min (från 11 år).

När Belle blickar ut över ett så kallat böljande landskap från ett så kallat pittoreskt hus i en så kallad idyllisk fransk by där det kånkas baguetter är hennes första känsla inte tacksamhet över att få leva det genuina liv som miljontals Airbnb-flygbiljettsbesatta åtrår. I stället sjunger hon en glad klagovisa om hur provinsiell och inskränkt byn är.

Med tanke på hur många extremt omysiga samtal det förs vid vackra eldstäder i franska byar just nu är det en befriande attityd. Belle vet att ”jordens salt” har en stark bismak av arsenik. I Disneys tecknade 90-talsversion av den gamla franska sagan var Belle och hennes bokintresse en liten feministisk livbåt i ett hav av rosa plast. Nu när rädslan för intellektualism brer ut sig som en pest och provinsialismen håller på att bli maktens språk, slåss inte Belle bara för små flickor längre, utan för hela mänskligheten i stort.

Synd då att hon fått en så blodlös gestaltning i den nya versionen, mycket trogen den tecknade, men med verkliga skådespelare. Emma Watson är på många sätt ett givet val: mer eller mindre uppvuxen tillsammans med förtrollade varelser under Harry Potter-filmatiseringarna, privat uttalad feminist och politiskt aktiv och dessutom är hon söt som socker med pigga, kloka ögon.

Men hennes Belle är liksom färdigformulerad redan från start. Född redig. Det finns ingenting grumligt i hennes växande attraktion till ett hårigt monster med rovdjursben och lejonman. Hon följer inget mörkt, sensuellt och oförutsägbart drömstråk på sin väg mot hans säng.

Monstret citerar Shakespeare och har en uttråkad air av berättigad överlägsenhet. Hon ser rakt in i hans ädla (adliga) själ under den raggiga pälsen. Tillsammans blir de tyvärr lite självgoda, och det var ju inte meningen. Det är de som ska vara marginaliserade, tvingade att söka sig till varandra och hitta nya former för kärlek i en värld som inte har någon plats för dem!

Det känns som om manuset låstes och filmen gick i produktion en bra bit före den 8 november 2016. Humanisternas desperation har ännu inte tätnat till det slags underjordiska ström som skapar verkligt förtrollade sagor, som när Jean Cocteau gjorde ”La belle et la bête” i andra världskrigets slutskede.

Därmed inte sagt att filmen är tråkig. Det är full fart, tjusiga effekter och mycket charm. Men de som verkligen får filmen att leva är ironiskt nog de som spelar ting. Ewan McGregor som elegabel kandelaber och Ian McKellen som sur pendyl. Emma Thompsons tekanna sprider värme och klokskap (fast hennes fake-cockney skorrar i öronen ibland) och Dan Stevens är också bra, så länge han är ett monster och inte har blivit människa.

Att det är en berättelse om sexuellt uppvaknande och individuation ska man förstås inte vänta sig att se skymten av i ett Disneydrama. Cocteau är hittills den enda som lyckats berätta den sidan av historien utan att glömma att den är skriven för barn, vilket är fullt möjligt och halva idén med sagor. De är långt ifrån synonyma med verklighetsflykt. Snarare rustar de oss för livets allra snårigaste passager. Det är en form vi kommer att ha god användning för det närmaste decenniet.

  • Se mer.

Tre andra filmer med Emma Watson: ”The perks of being a wallflower” (2012), ”The bling ring” (2013), ”Noah” (2014).