Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Sofia Coppola: De bedragna

”De bedragna” är en berättelse om uppdämd sexualitet och hämnd på en isolerad flickpension under amerikanska inbördeskriget. En stram och överraskande behaglig film, skriver Kerstin Gezelius.

3

Drama

”De bedragna”

Regi, manus: Sofia Coppola

I rollerna: Kirsten Dunst, Nicole Kidman, Elle Fanning, Colin Farrell m fl. Längd: 1 tim 33 min (från 11 år). Språk: engelska.

Högkonjunktur ger korta kjolar, lågkonjunktur långa. Det vet alla. Men på sistone har kjolarna blivit lite väl långa och klaustrofobiska, i alla fall på film. Och fascinationen för den åtstramade, tillknäppta, närmast uniformerade kvinnan bara växer, som om Västerlandet prövar ut sina egna burkor.

Ibland är det ett skräckscenario, som i ”The handmaid’s tale”, ibland ett nödvändigt ont som Elizabeths stela kjolar och koftor i ”The crown” och ibland, i berättelser från äldre tider är fascinationen mer ambivalent; krinoliner och snörliv kan upplevas både som ett påtvingat fängelse och som självvalda rustningar för krig.

I den zonen trivs Sofia Coppola. Hon slog visserligen igenom med en inledningsbild på Scarlett Johanssons trosor i ”Lost in translation”, men de melankoliska flickornas långa nattlinnen i ”The virgin suicides” och de flödande sidentygerna och krinolinburarna i ”Marie Antoinette” är ändå hennes signum.

Nu ger hon, med något olycklig tajmning, nytt liv åt den amerikanska Söderns både klaustrofobiska och yppiga dräkter i en filmatisering av Thomas Cullinans lilla sextiotalsroman ”The beguiled”, om en liten grupp kvinnor och flickor som vårdar en sårad nordstatssoldat i den pampiga flickpension där de har barrikaderat sig under inbördeskriget.

Det är en berättelse om uppdämd sexualitet, förräderi och hämnd (vem som egentligen är förrådd framgår inte av den dubbeltydiga engelska titeln, som inte väljer mellan en- och flertal) och både trailer, roman och en tidigare, bisarr exploitation-tolkning av Don Siegel talar för att kvinnornas hämnd mot soldaten som leker med deras känslor ska bli ganska skräckinjagande.

Något i stil med japanska kastrationsångestfilmen ”Audition”. Eller Stephen Kings klassiska ”Lida”. Sängbundna män omgivna av galna, frustrerade kvinnor.

Men Sofia Coppola gör, med små medel och utan att ändra på historien, något annat av berättelsen. Något mindre präglat av paranoia och kvinnoskräck. Något förståndigare, behagligare, mindre omtöcknat av drifter.

Redan i en tidig scen, när flickornas rektor, miss Martha (Nicole Kidman vet allt om hur man förvandlar en klänning till en rustning) tvättar den medvetslösa soldaten med en våt trasa och håller tillbaka suckar av åtrå, blir hennes perspektiv tydligt.

Miss Martha är fullvuxen. Hon blir inte överrumplad av känslorna. Hon är medveten om att hon är sexuellt frustrerad och hennes suckar är snarare djupandningar för att klara att göra det hon ska göra – tvätta en naken, musklös manskropp – utan att tappa huvudet.

Till och med när hon mot slutet av filmen ger efter för sin längtan verkar det inte vara för att det är lämpligare att hon tar hand om husets uppdämda sexuella energi än att soldaten springer till förföriska tonåringen Alicia (Elle Fanning), eller till den känsliga Edwina (Kirsten Dunst).

Allt som senare drabbar den stackars skadeskjutna irländska korpralen med ekorrögon (Colin Farrell är ett tilltalande objekt för till och med de minsta flickornas kärlek) följer samma förnuftsprincip. Kvinnorna frossar inte i en hämnd. De försöker bara hantera konsekvenserna av hans handlingar.

Det är en överraskande behaglig, förförisk och stram film. Präglad av flickornas disciplin när de framhärdar med fransklektioner, sömnad, musikstunder och matlagning medan krutröken blandas med dimman utanför pelargången och sargade soldater ruttnar under de mossbelupna träden.

Fotografen Philippe Le Sourds har gett världen en dunkel hinna även när solen bryter igenom; som om man befinner sig på en sjöbotten. Tonen är lätt, humoristisk. Kirsten Dunsts drömska blick matchar som vanligt Coppolas bilder, så att de verkar sedda genom hennes ögon (och hon blir bara bättre och bättre), men det är Nicole Kidmans miss Martha som håller i taktpinnen.

Unga, seriösa regissörer brukar överträffa varandra i att utvinna skönhet ur det fula och solkiga. Coppola har alltid gjort tvärtom. Strött florsocker på tårtan, grädde på moset.

Hon har aldrig haft bråttom och alltid prioriterat genomkomponerade helbilder framför laddade närbilder. Men den här gången anstränger hon sig verkligen för att berätta en historia med klassiska medel, en mer energisk klippstil och ett mindre subjektivt bildspråk.

Marie Antoinette vill överleva den här gången och försöker baka bröd i stället för kakor och det går riktigt bra riktigt länge. Även om allt till slut blir lite väl prydligt förpackat och förutsägbart. En vit liten formfranska utan någon egentlig eftersmak.

För det svarta perspektivet lyser med sin frånvaro i en film om ett krig där slaveriets vara eller icke vara spelade en huvudroll. De svarta karaktärer som fanns i romanen är strukna eller omgjorda till vita, vilket har höjt en del ögonbryn.

Det känns onekligen märkligt att höra miss Martha sätta sina förhoppningar till ”Lees trupper” och oemotsagd minnas sin ungdoms sydstatsextravagans med glittrande ögon, så här snart efter Charlottesville.

Men i mina ögon gör Coppola alldeles rätt när hon tvättar bort slaveriets historia med repliken ”slavarna har gett sig av” redan i en av de första scenerna. Hon lyckades göra en film om Marie Antoinette utan att man såg skymten av någon fransk revolution. Hon är som bäst när hon bara berättar om det hon verkligen förstår, hur snäv det än gör hennes värld är det bara så hon kan ge filmer djup.

Så fort hon tar det minsta steg åt sidan, som i ”The Bling ring”, en film om de som stjäl av privilegierade i stället för att vara det, tappar hon styrfarten. Och hennes skildring av japaner i ”Lost in translation” var direkt frånstötande eftersom man samtidigt skulle uppleva de vita huvudpersonerna som sympatiska.

Så nej, jag skulle inte för allt i världen vilja se Sofia Coppola ta sig an de svartas situation under amerikanska inbördeskriget. Eller ens se de här vita, privilegierade kvinnorna ifrågasätta sitt privilegium och konfronteras med sin delaktighet i ett klassförtryck.

Coppolas hemlighet är att hon inte konfronterar sina huvudkaraktärer alls. Hon låter dem vara. Och eftersom de ofta är kvinnor räcker det ganska bra som provokation.

 

Tre andra filmer/serier med Kirsten Dunst:

 ”Spider-man” (2002), ”Melancholia” (2011), ”Fargo” (säsong, 2015).