Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Filmrecensioner

Torfinn Iversen: Oskars Amerika

Tung långfilmsdebut. Mycket befriande om barndomens mörker, skriver Hynek Pallas om ”Oskars Amerika”.

4

Barnfilm

”Oskars Amerika”

Manus och regi: Torfinn Iversen

Med: Jørgen Langhelle, Marie Blokhus, Odin Eikre, Torstein Bjørklund m fl. Längd: 1 tim 19 min (från 7 år). Språk: norska.

 

Den franske regissören Albert Lamorisse är i dag mest känd för sin kortfilm ”Den röda ballongen” från 1956. Tidernas kanske finaste barnfilm. Eller ja – film helt enkelt.

Men tre år tidigare gjorde Lamorisse den numera mindre kända ”Crin Blanc” (”Vildhästen” på svenska) om vänskapen mellan en vit häst och den ende som kan tämja honom, en ung fiskarpojke. Även det en oförställd hyllning till barnets fantasivärld, så som bara filmen kan gestalta den, och sökandet efter frihet från världens mörker.

Därför är det inte särskilt förvånande att se ”Vildhästen” dyka upp som en visning på en landsortsbiograf i den nya norska barnfilmen ”Oskars Amerika”. För Lamorisses ande vilar vid det laget redan tung över berättelsen om tioårige Oskar (Odin Eikre) som vill bort från sin nordnorska by till den amerikanska prärien. Kanske kommer hans ensamstående mamma (Marie Blokhus) då att sluta vakna bakfull på soffan med främmande karlar?

När mamman har gjort det en gång för mycket – och ska ”resa till Amerika” som hon säger till Oskar när hon skickas på avvänjning – får pojken bo hos sin vresige morfar. Där dyker snart en annan vit häst med mycket egensinnig ägare upp och inleder en vänskap med Oskar. Den lilla ponnyn Hästen i sina stora glasögon och hans knasige skötare Levi (Jørgen Langhelle) skulle till och med kunna ses som den lille pojken och hans häst från ”Vildhästen” – uppväxta och transporterade från Sydfrankrike och 1950-talet till en än mer oförstående värld där de udda spärras in på institutioner och fantasi har blivit något farligt.

För det är gott att se hur den norske regissören och manusförfattaren Torfinn Iversen i långfilmsdebuten förvaltar ett typiskt socialrealistiskt arv om utsatta barn som är långtifrån bara nordiskt – tänk Ken Loach mästerverk ”Kes – falken” (1969) – och kombinerar det med tokiga infall, några gnuttor magisk realism och en vackert fångad fond av fjäll. Allt det utan att för den sakens skull väja för det mörker som kommer när verklighetsflykten blir negativ: in i alkoholen och lögnerna. Eller som i morfaderns fall, ett maniskt tändsticksbygge som döljer sorgsna hemligheter.

I en tid där välmenande konsulenter bygger kuddrum i barnens fiktion och det är svårt för föräldrar att se på biografupplevelsers som inte innefattar seriehjältar eller tecknad sång och dans, då är en film som ”Oskars Amerika” ett tungt komplement i kostcirkeln. En befriande känsla av att se något som tar itu med vad som är alltför många barns verklighet – utan att för en enda gång glömma bort vikten av sagan.

Tre andra filmer av Albert Lamorisse:

”Bim” (1950), ”Ballongresan” (1960) ”Det finns änglar” (1964).