Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Gertrud Larsson gör satir av kampen om Stampen

Gertrud Larssons nya pjäs ”Tidningshuset som Gud glömde” är en komedi om Stampens krasch. En kolsvart komedi. Konkurs hotade 3 000 anställda. Och notan för att rädda mediekoncernen fick skattebetalarna ta.

Det började med ett telefonsamtal från Göteborg. Förslaget att skriva en pjäs om Stampen kom från Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare på stadsteatern i staden. En lite oväntad idé.

– Fast när jag började läsa på så ställde jag mig snart samma fråga som alla andra: Hur var det möjligt att ledningen för Stampen och ägarna, och Peter Hjörne i synnerhet, kunde plocka ut så stora vinster och ersättningar till sig själva samtidigt som företaget gick så dåligt. Det påminde om ett slags insideraffär – och då bestämde jag mig för att skriva om det, säger Gertrud Larsson när vi ses över snutkaffe i Bagarmossen, hennes hemkvarter.

Ämnesområdet är hon väl bekant med. Efter att ha utbildat sig till journalist i slutet av 1990-talet nötte hon en tid Kvällspostens redaktionsgolv i Malmö innan teatervärlden och Dramatiska Institutet lockade mer.

Rollerna i ”Tidningshuset som Gud glömde” som Hjörne och Stampen-vd:n Tomas Brunegård spelas av Victoria Olmarker respektive Lisa Lindgren, iförda högst maskulina powerkostymer. De båda direktörerna lär känna varandra en sen kväll i Göteborg över burgare och cola när de hamnar i samspråk på Burger King.

Brunegård, då hamburgerkedjans vice vd, har tillbringat aftonen i sin pingstförsamling. Hjörne har just stigit av tåget från Stockholm. Peter Hjörne berättar snart att han drömmer om att få sitt anrika familje- företag Göteborgs-Posten att växa rejält.

Brunegård svarar att inget är omöjligt, inte ens att bli större än Bonniers rikstidningar. Skillnaden mellan att sälja hamburgare och journalistik är marginell försäkrar han över sin Whopper.

”Brunegård: Titta här. Här har vi GP. Hamburgaren. Själva grunden för verksamheten. Hamburgaren behöver bra råvaror, tidningen god journalistik. Finns en gräns för hur mycket du kan spara och skära ner innan det drabbar innehållet. Eller hur? Så hur bygger du en koncern? Steg 1. Genom att köpa upp fler ’hamburgare’ och därmed öka försäljningen. Är du med?

Hjörne: Ja.

Brunegård: Steg 2. Du utnyttjar de synergieffekter som uppstår i produktionen. Grill, fritös, läskautomat.

Hjörne: Redaktion, tryck, distribution.”

Färden mot ändhållplatsen har inletts.

”Historien om Stampen är historien om Sverige och demokratin. Hur spekulationer och fartblindhet leder till en allvarlig demokratikris”, sammanfattar stadsteatern dramat.

I Larssons svärtade och lätt övernaturliga pjäs får Stampenkraschen farfadern och chefredaktören Harry Hjörne att gå igen. Onda andar, vampyrer och vålnader dyker upp hemma hos sonsonen i hans sommaridyll på Marstrand.

Mardrömmar blir till sanndrömmar och slutar först senhösten 2016 efter företagsrekonstruktionen av det konkursmässiga mediehuset.

Skattebetalarna beräknades då ha bidragit med nära 700 miljoner för att rädda verksamheten. Vid det laget var redaktionen kraftigt krympt och flera av de som slutade fick ta strid för avgångsvederlag och utlovade frilanslöner.

Enligt pjästiteln var också Gud inblandad i detta haveri – vilken roll spelar Herren i handlingen?

– Tomas Brunegård, som värvades till Stampen som Hjörnes vd, var också väldigt aktiv i Smyrnakyrkan i Göteborg (den näst största församlingen inom den svenska pingströrelsen, DN:s anm). Under värsta krisen åkte han iväg till Papua Nya Guinea för att missionera och för att med sitt flygcertifikat kunna frakta hjälpsändningar. För en satiriker som jag är det här förstås oemotståndliga ingredienser...

Vilka effekter för demokratin tror du hade blivit resultatet om en så här stor tidningskoncern gått under?

– Det hade varit en katastrof. Stampen hade redan tidigare börjat utarma lokaljournalistiken i den här regionen och när de köpte Centertidningarna för totalt 1,8 miljarder så ledde det till stora nedskärningar på många då välmående redaktioner, säger Gertrud Larsson och tillägger:

– Harry Hjörnes motto var ”en man, en tidning”. Hans sonson gjorde precis tvärtom. Stampenledningen hade ju förstås inga onda avsikter med allt det här utan ansåg att det gällde att ”förvärva istället för att bli förvärvad” – fast de handlade ju med lånade pengar.

En av hennes källor under manusarbetet har varit just Harry Hjörnes självbiografi liksom hans spalt i Göteborgs-Posten till läsarna som han skrev i många år.

– Han skriver tidigt om ”finansfurstar” som bara var ute efter att tjäna pengar på tidningar, som tidningslorderna i England och tidningskungarna i USA. Pengar var inte hans stora drivkraft som tidningsägare utan nyhetsarbete och opinionsbildning, han brann för journalistiken. Men i dag verkar det allt vanligare att det är ekonomer som leder tidningshusen – och så är det ju numera i teatervärlden också.

Varför var det viktigt att göra teater om en företagskris?

– En aspekt är att ge folk upprättelse. Det är många som farit illa och blivit av med sina jobb. Dessutom har vi skattebetalare gått in med totalt 700 miljoner för att rädda verksamheten. Jag tycker det är stötande att ledningen för Stampen aldrig tackat offentligt för den hjälpen.

Peter Hjörne har i en intervju vänt sig mot att du kallar din pjäs för en komedi, den framstår ju snarare som en tragedi.

– Jo den är ju förstås både och. Men en pjäs kan inte vara tråkig. Jag gillar ett publikt tilltal, bra situationer på scen och undviker stora ordmassor i mina manus. Föreställningar ska kunna underhålla oavsett ämnesval, inte framstå som föreläsningar.

Du har tidigare skrivit temapjäser efter att ha tillbringat mycket tid med bland annat jägare, raggare respektive handläggare på Migrationsverket. Är det en research-modell som du tänker fortsätta använda?

– Absolut. Jag är som så många dramatiker i min generation väldigt influerad av Suzanne Osten. Det som påverkat mig särskilt mycket är att hon och hennes ensemble alltid varit ute just på research inför pjäsarbetet, säger hon.

– Och jag är en social person som letar upp olika researchkällor för att få komma ut och möta människor och se nya världar – vilket är ett oerhört privilegium.

Gertrud Larsson talar en lång stund över sitt nu avsvalnade kaffe om hur ”superexklusivt” det var att som första kvinna bli insläppt i ett helmanligt jaktlag. Eller att under lång tid få hänga med ett gäng Borlängeraggare för att kunna närstudera deras mullrande habitat.

– På det här sättet har jag genom åren fått en del väldigt djupa och väldigt specifika kunskaper. Jag kan till exempel väldigt mycket om Försäkringskassans omorganisation under åren 2005 till 2008 (skratt). Det lärde jag mig efter att jag skrev pjäsen ”Den flygande handläggaren”. Ett ämne som omorganisation låter ju supertråkigt, men visade sig vara en guldgruva.

Hon tycks genuint gilla myndigheter, förvaltning och tjänstemän, i alla fall som inspirationsmaterial.

– Det är områden som kanske inte så många tänker att det går att skriva dramatik om. Ändå känner ju många igen den världen med dess ”värdeord”, ”visioner” och alla andra managementbegrepp.

Jämte journalisterfarenheterna och Ostens researchteknik så har de många samarbetena med författaren Åsa Asptjärn haft stor betydelse för Gertrud Larssons teatersyn. De träffades redan som 16-åringar i hemstaden Kristianstad – och de gillade båda det brittiska komikerparet French and Saunders och Ulla Skoog visade det sig. I över tjugo år har de arbetat ihop som duon Åsa & Gertrud.

– Vårt sätt att göra satir är väldigt publikt, och politiskt. Det är själva grunden för allt mitt arbete. Men jag är ju också influerad av Vilhelm Moberg, den stridbare debattören alltså – inte Duvemåla-personen. Jag hittade flera små skrifter av honom häromåret som är superintressanta att läsa i dag. Vilhelm Moberg och Åsa Asptjärn – där har du mina influenser.

Hur mår satiren i Sverige?

– Jaa du, när det gäller förvaltningssatir är det i alla fall dålig tillväxt, ler hon.

– Och det är inte heller så många satiriker som gräver ner sig i ett enda ämne. Jag och Åsa har gjort en serie som heter ”Utkantssverige, som sänts i ”God morgon, världen!” i P1 under sommaren, där vi dels driver med mediernas Stockholmsfixering och dels tar upp ämnen i tiden. Att jobba med Åsa är det roligaste jag vet.

Vad är det bästa med satir som verktyg för en dramatiker?

– Att ingen vill bli skriven på näsan, och alla vill väl skratta? I mina pjäser brukar jag få folk att skratta i första akten och sedan i andra – när man fått publiken att öppna sig – så vrider jag om kniven.

”Tidningshuset som Gud glömde”, premiär 23/9. Göteborgs stadsteater.

Pjäsen.

•”Tidningshuset som Gud glömde” av Gertrud Larsson och i regi av Michaela Granberg premiärspelas 23 september på Göteborgs stadsteater.

•Skådespelare Sven-Åke Gustavsson, Lisa Lindgren och Victoria Olmarker, praktikanter Victoria Dyrstad och Fredrik Lundin.

•Dramaturg Sisela Lindblom, scenografi Henrik Ekberg, kostym Ingrid Trujillo Berg, mask Maria Agaton, ljus Christian Abrahamsson och ljud Tommy Carlsson.