Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

Jag avskyr att gå på konsert – ändå står jag alltid där och surar

Gemensam kulturupplevelse.
Gemensam kulturupplevelse. Foto: Marcus Ericsson/TT

Vad gör man om man inte står ut med att vara i närheten av andras kulturupplevelser – men drabbas av minnesförlust så fort det vankas biljettsläpp?

Det är inte särskilt begåvat att uttrycka sin avsky inför kollektiva kulturupplevelser, eftersom lösningen är så generande enkel: låt bli dem då, din dumma kossa. Men vad ska man göra om man efter varje gång drabbas av svårförklarlig amnesi?

Greta Thurfjell: Så länge jag kan minnas har jag varit besatt av manlig vänskap

Jag glömde bort mig och gick på konsert här om veckan. Det skulle jag inte ha gjort. Som vanligt tvingades jag återupptäcka den monumentala motvilja jag känner för andra människors känslor kring något jag tycker om. Den som alltid ytterst gör sig påmind när människor känner som mest: i spelningssammanhang.

Bredvid mig stod förvisso min bästis, och bakom mig min andra bästis. Men deras skyddande närvaro hjälpte föga – som vanligt lyckades jag med det ärligt talat ganska imponerande konststycket att också hamna intill människor som verkade specifikt utvalda för att straffa mig för min blotta existens. Framför mig stod Världens Svettigaste Man. Innan konserten ens hade börjat (och i pausen mellan förband och band) drog en kvinna sju (7) gånger ett helt säkert unikt skämt för sin alltmer oengagerat skrockande man: ”Jag orkar inte vänta mer, nu går vi hem!”. En annan – fullvuxen, av allt att döma välbärgad – dam gnällde var femte minut fram att hon vill stå längst fram, men hade inte bemödat sig om att köpa golden circle-biljett.

Greta Thurfjell: Varför hatar alla ungdomar i ”Tretton skäl varför” internet?

Hur mycket jag än förfinat min mördarblick under årens lopp lyckades jag inte trolla bort dem från platsen.

Det gäller inte bara när tre åldrade syntmän från Basildon befolkar scenen – oavsett publiken står jag helt enkelt inte ut med den. Står en rappare på scen står det ofelbart en vit kille i dreads framför den och försöker rappa/gunga/veva med. Vankas det rockkonsert skäms man ögonen ur sig över att alla stolt satt på sig sina nyinhandlade merchandisetröjor redan samma kväll. Oberoende av genre har man en stark känsla av att ingen annan än man själv – och möjligtvis ens bästisar – förtjänar att vara där. Särskilt om det mest sinnesbedövande som serveras på plats är lättöl.

Står en rappare på scen står det ofelbart en vit kille i dreads framför den och försöker rappa med.

Ett par dagar senare gick jag på en biovisning med efterföljande scensamtal. Det skulle jag inte heller ha gjort. På förhand kan man ofta inbilla sig att alla hatar publikfrågor lika mycket som man själv, och att det därför finns ett tyst samförstånd om att kollektivt hålla käft när samtalsvärden motvilligt bjuder in publiken.

Icke. Under det oändliga publiksegmentet som följde tycktes den ena biobesökaren vilja bräcka den andra i självklarheter, gymnasiala scentolkningar och inte-det-minsta-blygsamt skryt. Och vad värre är: det är mycket möjligt – ja, av deras utseenden att döma till och med troligt – att de gymnasiala scentolkningarna yttrades av faktiska gymnasister. Mitt enda kvarvarande hopp, den vagt evidensbaserade teorin om att det alltid är arkaiska människor som ställer publikfrågor och att fenomenet därför är på utdöende, krossades där och då.

Greta Thurfjell: Våldet i ”Big little lies” skildras skickligt – men hämnden uteblir

Trots att jag innerligt önskar att jag kunde lyckas jag alltså sällan uppgå i den gemensamma extas alla andra verkar ha så nära till hands. De verkar ha det ljuvligt där, obrytt och ogenerat jublande – men jag kan inte komma dit. I stället får jag stå utanför och sura, med näsan tryckt mot glaset men armarna i kors medan alla andra vevar i luften – för att de älskar ”Never let me down again” eller för att få presentera sin analys av Oidipuskomplexets närvaro i ”Blue velvet”.

Jag måste förlika mig med insikten om att jag avskyr att vara i närheten av främlingars kulturupplevelser. Men hur ska det gå till när jag, varje gång jag presenteras för möjligheten, med en amnesikers bekymmerslöshet ställer mig i internetkö till biljettsläppet?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.