Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Historiska irrfärder med Sarajevos herrelösa hundar

Hur skapar man en gemensam identitet när alla frågor kläs i nationella termer? Författaren Aris Fioretos ger sig ut på irrfärder med Sarajevos herrelösa hundar – och möter historien var han än går.

DUŠKO. Det var inte första gången jag kände mig främmande. Inte heller första gången som jag insåg att vår familjs vanor skilde sig från kamraternas. Men det var första gången jag kände mig hotad.

Hotet kom utifrån och bar ett namn. Duško.

En höstdag i början av 70-talet utökades klassen med en ny elev. Han hade ett brett ansikte med sneda ögon och en glipa mellan framtänderna som till och med var större än min. En kopparfemöring kunde utan vidare passera. Dessutom skrattade han oavbrutet. Fröken förklarade att vår nye kamrat kom från Jugoslavien. Senare skulle vi få veta att fadern var serb, modern bosniska (eller om det var tvärtom). Duško talade inte svenska, så det vore bra om vi hjälpte honom att finna sig tillrätta. Visserligen skulle han få särundervisning, men någon måste lära honom orden som behövdes på skolgården.

Fröken såg på mig medan hon talade. Jag förstod att det föll på min lott att inviga pojken i rasternas hemligheter. Men också att hon – medvetet eller omedvetet – valt mig eftersom jag var klassens enda utlänningsbarn. De övriga med främmande påbrå kom från Finland, vilket inte räknades. Jag gillade inte att jag ansågs ha lättare för uppgiften än andra. För första gången kände jag att man som barn till invandrare kunde hotas i sin svenska identitet inte bara av infödda, utan också av nyanlända. Duško gjorde mig mer utländsk än jag önskade.

HUNDARNA. I Sarajevo värmer solen ena dagen, regnet kommer den andra och på den tredje faller letargiska flingor genom den nollgradiga luften. På våra kartlösa vandringar genom staden får vi sällskap av till synes herrelösa hundar. Jyckarna i svåridentifierbara färger – ingen är helt vit, ingen bara brun eller svart – följer oss några kvarter innan skräpet vid vägrenen visar sig intressantare. De flesta tycks av blandras, alla är toviga och vanskötta. Möjligen har hundarna ägare – en del försvinner in på gårdar eller i garage. Men då rör det sig om personer med ovanligt generöst sinne för vad husdjur tillåts göra.

Vi passerar gamla stenhus som rasat samman, minareter tunna som scud-missiler och skrytbyggen i glas och stål. Vanligast är de förkomna höghusen från den socialistiska eran – femton våningars cementkolosser med flagnad puts, förbommade fönster, rostiga paraboler ... Och skotthål över fasaden, som led de av svårartad akne.

För lite mer än tjugo år sedan var invånarna villebråd för krypskyttarna i bergen som denna dag omger staden som på prov, svävande i fukt och dimma. Fönstren utan rutor eller täckta med papp tyder på att invånarna är döda eller utflyttade. På kvällen berättar en som stannat att många fler skall ha lämnat landet efter kriget än som dog under det.

Mest förödande är möjligen att Daytonavtalet genomförde vad kriget aldrig förmådde: det förvandlade ett samhälle där man levt med, till ett där man lever bredvid varandra.

BREDVID. ”Daytonavtalet var värre än kriget!” utbrister Dzevad Karahasan i ett ogarderat ögonblick samma kväll. Han är en av landets ledande intellektuella och uppburen författare. Numera är han åter verksam i staden och har mottagit så många utmärkelser, skojar någon, att han kan konkurrera med sovjetiska generaler. Det förtvivlade påståendet väcker inget uppseende – diskussionen gäller ett annat tema. Men efteråt detonerar det med dov smärta. Vad kan locka en muslim som tvingades fly 1993, som outtröttligt arbetat för det mångkulturella Bosnien och Herzegovina och som i allt han gör alltid också minns och sörjer offren – vad får en förnuftig, självironiskt tänkande person att formulera en så tillspetsad utsaga?

Källan till upprördheten är deprimerande lättfunnen. Daytonavtalet erkände samtliga följder av kriget; den nationalistiska retoriken skrevs in i författningen. Sedan 1995 är landet uppdelat i två administrativa entiteter och ett distrikt. Det finns tre regeringar, numera 14 författningar, 183 ministerier och 85 politiska partier. Kort sagt: statsapparaten är lika svårnavigerad som beslutssvag. Initiativ av övergripande karaktär bakbinds av etniska lojaliteter. Allt från alfabet till sjukvård är en fråga om nationell tillhörighet. Möjligheterna till en gemensam identitet tenderar mot noll.

”Såväl avtalet som författningen hävdar att det inte finns några medborgare i Bosnien utan endast nationer.” Så går människors förmåga att leva med och lära sig av skillnader förlorad. ”Likväl, likväl”, nickar Karahasan plågat när någon säger att kulturer bygger på komplexitetstolerans.

Mest förödande är möjligen att avtalet genomförde vad kriget aldrig förmådde: det förvandlade ett samhälle där man levt med, till ett där man lever bredvid varandra.

HÅRD. Med tiden blev Duško och jag om inte vänner, så försvurna. Mot slutet av skolåret var hans svenska nästan lika obefintlig som i början. Ändå hade han klarat de flesta proven, om än knappt. När kamrater undrade hur han lyckats skrattade han bara. Skälet till framgångarna satt i bänken bredvid och teg.

Då jag upptäckte att min jugoslaviske granne var bra på matte och fysik, var det inte svårt att utbyta erfarenheter. Jag hjälpte honom med proven i geografi och samhällskunskap, han mig med formler. Bara i ett ämne vägrade jag hjälp: svenska. Under dessa lektioner såg sig Duško hjälplöst skrattande om. Men jag förblev hård. Jag tillhörde andra sidan.

UPPROP. Sittande på en restaurang med gratis wifi, intill en moské där bönen strax börjar, upptäcker jag att ett författarupprop skapat debatt. Ett hundratal kolleger har förklarat att de inte tänker delta på höstens bokmässa så länge en högerextremistiskt sinnad tidskrift också gör det. Även jag undertecknar uppropet trots att jag egentligen aldrig undertecknar texter som jag själv inte skrivit.

Medan jag sköljer ned en burek med öl följer jag debatten på mobilen. Här och där förekommer kritiska röster. Hur kan skrivande varelser plädera för en inskränkning av yttrandefriheten? Det förvånar tydligen att ”författare som Peter Englund, Sara Stridsberg, Anna-Karin Palm, Carin Franzén, Eva Ström och Aris Fioretos lånar ut sina namn och sin legitimitet till antidemokratiska krafter”. Det är väl bäst att ta debatten på golvet?

Är det inte en bitter sanning att det går att ta kål på demokratins principer med hjälp av dess egna medel?

Resonemanget är måttligt intelligent. Som många anser jag att yttrandefriheten är något av det högsta goda. Men att låta personer och organisationer utnyttja de möjligheter som demokratin ställer till förfogande för att på sikt undergräva den, finner jag naivt. ”Det som inte dödar dig gör dig starkare”, brukar det heta. Inte nödvändigtvis i demokratier. Är det inte en bitter sanning att det går att ta kål på demokratins principer med hjälp av dess egna medel?

MENINGSUTBYTE. Den bosnisk-amerikanske författaren Aleksandar Hemon berättade en gång en vits. En jugoslavisk skolklass befinner sig på klassresa i Babij Jar. Samtidigt besöker Bush senior platsen för ett av andra världskrigets värsta massmord. Presidenten frågar en av pojkarna vad han är. Inget svar. Han fortsätter: ”Var kommer din far ifrån?”

”Serbien.”

”Så du är serb.”

Huvudskakning. ”Mamma kommer från Bosnien.”

”Så du är bosnier.”

Ny huvudskakning.

”Men, grabben, vad är du då?”

”Komplicerad.”

KRIGSTURISM. Påfallande många attraktioner berör krig. Ungdomar kan ta in på Sarajevo War Hostel som berömmer sig av ”ett autentiskt återskapande av livsvillkoren under belägringen”. Därefter kan de beskåda gathörnet där Gavrilo Princip sköt den österrikiske tronföljaren. Guidade turer anordnas till det senaste krigets frontlinjer, man kan klättra ned i bunkrar och promenera genom Sniper Alley. Det finns rentav ett tunnelmuseum vid flygplatsen, en 800 meter lång passage som bosniska soldater grävde under det fiendekontrollerade fältet till friheten på andra sidan.

När snön virvlar som värst bestämmer vi oss för museet till minnet av massakern i Srebrenica. Rader av foton på män mellan 12 och 80 år täcker väggarna i det första rummet. Den hjärtskärande installationen påminner om Christian Boltanskis arbeten – seriell, arkivarisk; allt går i sakligt svart och vitt. På fotografierna som fogats samman kant vid kant syns pojkar med fjun på överläppen, män med yviga Nietzschemustascher, glasögonbärare, karga bondansikten, leende stadsbor, drömska ynglingar, misstrogna åldringar, fotbollsspelare, män i läkarrock, mekaniker, lärare, skrothandlare ... Stolta och sorgsna och belåtna och skeptiska och vemodiga och obekymrade möter de betraktaren. Jag funderar på utseendena och inser att jag skulle kalla dem ”jugoslaviska”. Där finns något i dragen som jag placerar mellan männen i min mors Österrike och dem i min fars Grekland.

Utställningens andra del består av videoarbeten. Två filmer går omlott. Den första dokumenterar vad som skedde den 11 juli 1995 i nordöstra delen av landet. En sekvens visar hur general Ratko Mladić anländer till Srebrenica och hälsar sina soldater. Så vänder han sig till kameran och förklarar att intagandet av staden är en gåva till det serbiska folket. Tiden har kommit att ta revansch på ”turkarna”. Vad som följde är bekant: över 8.000 män och pojkar dödades på bara några dagar.

Vid ingången till bunkern där de bosniska serbernas ledare Radovan Karadžić tillbringade belägringen har någon sprejat: MAKE Burek, NOT WAR.

Den andra filmen inscenerar en höghusvardag i belägringens Sarajevo. En mor söker mata sitt spädbarn och samtidigt laga mat i det torftiga köket. Äldste sonen sitter försjunken i en serietidning, ovillig att hjälpa. Till slut rycker hon tidningen ur hans hand och ber honom hämta vatten. Snart kommer lastbilen, och för övrigt är det brödutdelning. Vad som följer är en sammanhållen tagning – en beväpnad man skojar med pojken i trapphuset, han sparkar boll nere på gården, tar täckning bakom ett bilvrak, skyndar mellan säkra platser, pratar med soldaterna som spelar schack i skydd av sandsäckar ... Men knappt hinner utdelningen av bröd och vatten börja förrän de serbiska trupperna påbörjar beskjutningen. Pojken lyckas ta sig helskinnad samma krångliga väg hem – där han finner mor och syskon döda.

Det enda jag kan tänka är: Duško, Duško, Duško.

UPPMANING. Vid ingången till bunkern där de bosniska serbernas ledare Radovan Karadžić tillbringade belägringen har någon sprejat:

MAKE Burek, NOT WAR.

LIKVÄL. Så länge det finns gränser lär det finnas krig. Hundar urinerar för att markera sitt territorium. Likväl. De smutsgrå jyckarna i Sarajevo gick dit de ville. Många. Herrelösa. Gränslösa.

Rättelse 2017-07-20 09:23
I en tidigare version av texten fanns en felaktig tidsangivelse rörande hur länge massakern i Srebrenica pågick.