Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur & Nöje

I en skog av sumak, del 24 av 56

Illustration: Ida Holmedal

Roman av Klas Östergren. Historien utspelar sig i ett Sverige i Vietnamkrigets skugga. Berättaren Kenneth Jansson blir vän med den nye, gåtfulle klasskamraten Dan Schoultze och hans syster Hellen. De bor ensamma i ett hus, omgivet av en vildvuxen sumakskog.

Jag förstod inte hur han tänkte. Kanske blev det bara fel, alldeles oavsiktligt. Om inte, så kunde det vara illavarslande, som om han hade för avsikt att överge oss, eller så kunde det vara uppmuntrande, som om han förutsatte att jag och hans syster skulle få ihop det. Det kunde också vara allt på en gång.

Vi rökte var sin cigarrett på vägen till affären och jag teg och ”tänkte på det”. Men jag kunde inte se minsta tecken på att Dan skulle vara medveten om vad han egentligen sagt, att detta besinnande på något vis skulle förändra något i våra inbördes relationer.

Vi fyllde en matvagn med frukt och grönt och ris och han frågade om det var något särskilt som jag ville ha. Jag sa att det var bra för min del. Jag lassade över varorna i kärran. Vår kärra. Han gav expediten en check från American Express. Han signerade den med en namnteckning som kunde tydas som vad som helst. Den var liksom både nonchalant och trovärdig på samma gång.

Vi gick en bit på väg hemåt och det uppstod en lång tystnad och jag tänkte att jag borde ta tillfället i akt och fråga hur gammal han egentligen var. Jag hade fått för mig att det var en fråga som man helst skulle undvika, saker och ting hade tytt på det. Men jag kunde inte låta bli. Kanske var det den där praktiska men larviga shoppingvagnen som gjorde att jag var beredd att ta risken, eller uppfattade det som att vi kommit varandra närmare. Två kompletta främlingar går inte sakta på en trottoar med en sådan vagn emellan sig.

”Du är äldre, vad?”

”Jag?” sa han. ”Äldre än vem då?” Han förstod precis vad jag menade, men ville väl göra vad han kunde för att komma undan.

”Än oss andra i klassen.”

Jag kollade inte på honom, men han gjorde säkert någon min, fick en ryckning i mungipan, eller rynkad panna.

Han svarade inte förrän vi kommit hem, och det helt kort: ”Jag ville inte bli inkallad. Mina föräldrar ville undvika det. Så de skickade oss hit.”

”Är inte din farsa militär?”

”Just därför.”

  *

När vi kommit hem från affären och lassat in frukt och grönsaker i kylen kom Hellen ner från sitt rum på övervåningen, försiktigt, lite smygande. Hon såg inte alls så tacksam eller uppskattande ut som man kunde ha hoppats. Hon var snarare bekymrad, eller besvärad. Vilket fick henne att verka nästan ödmjuk. Hon klagade inte på någonting, utdelade inga befallningar heller. Hon gick bara stumt fram och tillbaka och velade.

Till slut kom det fram: ”Jag har fått en jävla fästing.” Den satt på ett ställe som hon inte kom åt själv. Hon måste ha hjälp med att få bort den.

Jag såg på Dan och han höll upp händerna i luften, som för att avsvära sig alla eventuella insatser: ”No way …” Han ville verkligen inte. Han påstod att han var opraktisk. Hon höll med om det.

Det fanns en sjukvårdscentral i närheten. Men det verkade på något vis överdrivet.

”Jag kan ta bort den.” Hellen såg på mig, kisade med ögonen, för att värdera min kompetens eller mina eventuella färdigheter. ”Det är en bagatell. Har du en pincett?”

Hon nickade: ”Där uppe.”

”Och en klick smör …” Jag tog ut smörpaketet från kylen, skar bort en bit och gick efter henne upp på övervåningen. Hon hämtade en pincett och gick till sitt sovrum.

Jag hade aldrig varit i hennes rum förut. Det var väldigt stökigt, fullt med kläder som låg i drivor på golvet, på ett litet skrivbord, överallt. Invid sängen låg en hög med böcker. De flesta om Indien. Hon började varje dag med att läsa några sidor ”Bhagavad-Gita”.

Hon drog upp klänningen och lade sig på mage i sängen. Hon pekade på sin bakdel och jag såg fästingen direkt. Den hade börjat suga i sig blod men var ändå ganska liten.

”Jag lägger smör på den”, sa jag. ”De gillar inte smör. Har man tur så släpper den taget.”

Hon teg. Hon var verkligen inte blyg, men situationen var säkert obekväm ändå.

Jag berättade om somrarna på ön ute i skärgården. Där fanns alsnår som var fulla av fästingar. Ibland kryllade de över hela kroppen när man gått där.

”So fuckin’ useless.”

Det var hennes sätt att ge uttryck för uppfattningen att det var svårt att förstå vad fästingar skulle vara bra för. Man hörde det sägas ibland, i tidningarnas insändare på sommaren. Det var så mycket enklare att se meningen med andra existenser som visserligen kunde vara små och oansenliga kryp men som åtminstone tjänade ett syfte i universum, om inte annat så som föda för andra, större varelser. Man skulle helst omfatta allt levande med respekt, men just fästingar kunde väcka ett visst motstånd mot sådan kategorisk kärlek.

Jag höll med henne, men var beredd att göra ett undantag. Tyst, för mig själv. För just den här fästingen var det ganska lätt att se en mening med. Jag var denna fästing djupt tacksam eftersom den gav mig ett tillfälle att få sitta på Hellens sängkant och betrakta henne hur mycket jag ville, utan att det skulle utgöra någon sorts prövning, eller test på mina andliga resurser. Här var det praktiskt kunnande som räknades. Gammal hederlig västerländsk läkekonst med smör och rostfritt stål.

Om hon fått för sig att kontrollera saker och ting hos mig så hade jag också blivit ertappad som en karaktärslös lärjunge som fallit offer för diverse okontrollerade drifter. Men hon låg alldeles still i sängen, på mage, med ansiktet bortvänt.

Det gick ett tag, några minuter kanske. Hon hade inget vidare tålamod med just detta. Fästingen vägrade att ge sig.

”Vi får nog allt vänta lite till.”

Hon drog en djup suck. ”Det här är inget kul.”

”Nej”, sa jag. ”Det är det verkligen inte.”

Det kliade. Hon led.

Jag bestämde mig: ”Vi får ta den med pincetten.”

Jag torkade bort smöret, fattade pincetten i ett grepp med handen, uppåtvänd, för att jag skulle kunna få tag i fästingens kropp och vrida handen ett helt varv motsols, så att den släppte. Det gällde att få med allting, helst i ett svep, utan avbrott för att byta grepp. Som i en kalligrafisk akt, där ett visst tecken ska framställas under djup koncentration och många års övning uttryckas i en enda rörelse.

Jag tog mig samman och skred till verket, fick bra grepp, vred om och drog försiktigt – varpå hela djuret släppte. Operationen var över.

Hon låg blick stilla, med slutna ögon. Jag satt lika orörlig på sängkanten med parasiten i pincettens grepp. I någon sorts korsdrag mitt emellan olika energier, helt väsensskilda men lika verksamma.

Å ena sidan hennes nakna stillhet där hon låg på mage i sängen, befriad från plågan, föremål för min omsorg och de fantasier som inte fick den tid och den plats de behövde för att bre ut sig och utveckla sådan kraft att de skulle bli betvingande och påverka mitt beteende – som att till exempel vidröra henne, låtsas komma åt hennes lår, eller mer beslutsamt smeka henne på ett sätt som kunde väcka gensvar.

Å andra sidan det oönskade men ännu levande kryp som jag höll i ett resolut grepp med pincetten och som krävde en åtgärd av något slag. Man släpper inte bara en fästing till golvet och låter den komma undan för att ge den en ny chans. En fästing, hur tacksam jag än var för just det här exemplarets existens, måste man göra sig av med. Det vanligaste var att man tände en tändsticka och brände ihjäl den. Hellen hade både tändstickor och askfat på sitt sängbord. Men jag ville inte bryta stämningen, lugnet efter detta ingrepp med dess lyckliga utgång som i min fantasi mycket väl kunde övergå i något helt annat och som laddade stillheten med en kraft som kunde bli svår att betvinga.

Klas Östergren.
Klas Östergren.

Författare, översättare och dramatiker.

Sedan 2014 är han ledamot av Svenska Akademien, där han innehar stol nummer 11.

Han debuterade 1975 med ”Attila” och har därefter gett ut ett 20-tal verk.

1980 kom kultromanen ”Gentlemen” som 2014 filmades av Mikael Marcimain.

”I en skog av sumak” kommer ut på Natur & Kultur i slutet av september.